Redan Sveriges rikes store byggmästare, Gustaf Vasa, verklighetssinnets främste målsman på kungatronen, klagade öfver sitt svenska folks brist på ekonomiskt förstånd i allmänhet och alldeles särskildt öfver dess barnsliga förkärlek för utländska varor. Svenskarna utförde, sade han en gång, goda och »oförgängliga» varor och införde »lösa och skröpliga», främmande »prackeri», hvarom de trängdes »liksom svultna svin om mäsken och drafvet».
Det fel Gustaf Vasa med dessa bittra ord gisslar beror djupast af naturfolkets allmänna svaghet för det främmande. Denna sammanhör med en låg och outvecklad kultur — lika väl som sin motsats, det dumma skrytet. Men ju högre ett folk står, dess bättre förstår det att värdesätta och att nyktert värdesätta sig själf och sitt eget.
Tiderna ha förändrats sedan Gustaf Vasa agade sina undersåtar. Men hans folk är sig i stort sedt likt. Ingalunda ha århundradenas ofta bittra erfarenheter gått det spårlöst förbi, icke heller har det sofvit bort tiden. Tvärtom har det, i stort sedt, med hårdt och ihärdigt arbete under ofta vanskliga förhållanden och mot en icke sällan ogin natur förmått kämpa sig fram till en plats i första ledet bland kulturfolken. Men alltjämt sitter det kvar i folklynnet något af naturbarnets förkärlek och öfverdrifna beundran för det främmande, icke blott för det som väl förtjänar intresse och beundran, utan äfven för främmande »prackeri».
Det lider intet tvifvel, att just denna folkets svaghet på många punkter fördröjt vår utveckling och särskildt lagt hinder i vägen för vårt ekonomiska framåtskridande. Med en fastare folkets solidaritet med sitt eget skulle vi helt visst den dag i dag är ha hunnit vida längre i nationell och enskild välmåga än nu är fallet.
Jordbruket är i allmänhet modernäringen. I vårt land har den varit det i särskildt hög grad. Frånsedt bergsbruket i vissa trakter, fisket i kustprovinserna o.s.v., har det under århundraden varit landets verkliga hufvudnäring. Först de sista årtiondena ha gjort Sverige till ett industriland. Och helt visst ligga vårt lands stora framtidsmöjligheter i en på våra betydande naturtillgångar grundad storindustriell utveckling — äfven om vi aldrig få glömma, att industrien ger penningar, men det är jorden, som ger brödet.
Men det är just vår industri, som haft och alltjämt har så stora svårigheter att kämpa emot i vårt lands aflägsna läge, i bristen på skolad ledarekraft och kapital — och icke minst i folkets likgiltighet mot dess produkter.
Det är nog ingen tillfällighet, att de alster, med hvilka vår svenska industri på allvar slagit igenom, äro exportvaror och i öfrigt artiklar, som äro jämförelsevis oberoende af den stora allmänhetens konsumtion.
Tidigast gäller detta om vårt järn och våra trävaror, som ju dock, särskildt de senare, endast beteckna det knapphändigaste utnyttjandet af våra främsta naturtillgångar. Tändstickstillverkningen åter är en svensk förädlingsindustri för världsmarknaden med gamla anor och af hög kvalitet.
Först från och med 1880-talet har utvecklingen gått raskare. Med trävarorna ha följt snickerier och framför allt trämassa och papper. Svenska separatorer och telefoner behärska numera världsmarknaden, i hvart fall hvad kvalitetstillverkningarna beträffar. Svenskt cement, svenska landtbruksmaskiner, elektriska maskiner, luxlampor o. s. v. inta en aktad och för hvart år mera betydande plats; svenska motorer, turbiner, kullager o.s.v. hålla på att kämpa sig fram.
Att alla dessa industrier genom hög kvalitet och skicklig affärsledning lyckats vinna afsättning och aktning på världsmarknaden har först möjliggjort den svenska industriens genombrott här hemma, enligt den gamla svenska regeln: först namn och rykte hos främlingar, sedan här hemma. Den i utlandet vunna respekten för den svenska varan har utvisat för oss härhemma, till att börja med för de vaknare och ledande inom näringslifvet, att inom ett flertal områden har den svenska industrien fullgod tillverkning att bjuda, och man har slutat att gå öfver ån efter vatten. Särskildt bland industrimännen själfva har man väl äfven börjat böja sig för det enkla resonemanget: efter som jag gärna vill, att andra skola köpa min svenska vara, så bör äfven jag köpa andras svenska tillverkning, så långt detta är möjligt. Så användas i denna dag svenska verktyg, redskap och maskiner i svenska verk i långt större utsträckning än hvad man kunnat vänta ännu för några få år sedan. Och det blir mer och mer ansedt som en gifven sak, att staten och kommunerna så långt möjligt med sina beställningar skola stödja det svenska arbetet. Detta är en betydelsefull utveckling. Trots allt har det sålunda gått framåt.
Men ännu stå vi långt efter ifråga om de stora konsumtionsartiklarna, som äro beroende af den breda allmänhetens tycke, intresse och anslutning. Därhän måste vi komma, att äfven i det fallet öfver hela vårt land den lösen blir afgörande: att köpa svenska varor, så snart de finnas i försvarlig kvalitet och bjudas för ett skäligt pris.
Det får ju icke fördöljas, att i många fall svårigheterna att få den svenska varan såld bero i första hand på tillverkaren, i andra hand på säljaren och först i tredje rummet på den köpande allmänheten. Fabrikanten för icke eftersökta modeller, anpassar sig icke nog smidigt efter allmänhetens smak, bjuder icke återförsäljaren nog gynnsamma försäljnings- och provisionsvillkor o. s. v. Köpmannen gör för dålig reklam, är icke själf nog intresserad för att framhålla just den svenska tillverkningen etc. Men detta gäller dock mindre än mången vill tro och mindre för hvarje år. Särskildt talet om den svenska varans underlägsenhet i ändamålsenlighet, smak och elegans är i många fall endast ett hyende öfver de obotfärdigas förhinder. Tvärtom är det så, att i de flesta fall är den svenska varan icke blott den gedignare och mest praktiska, utan äfven för en odlad smak den mest tilltalande. Dess största svaghet är nog, att den, framförallt tack vare just dessa sina förtjänster, ofta ställer sig något dyrare än sina utländska konkurrenter.
*
Det måste gå in i vårt medvetande, att det är en plikt mot vårt land att köpa svenska varor och uppmuntra det svenska arbetet.
Våra husmödrar skola använda svenska förbrukningsartiklar i sina hushåll. Flera bland de viktigaste af dessa äro af naturliga skäl af svenskt ursprung: mjöl och gryn, kött och fisk, mejeriprodukter och grönsaker o. s. v. Äfven långt förädlade varor såsom socker, maltdrycker o. s. v. äro så godt som uteslutande af svensk tillverkning. Andra åter, företrädesvis njutningsämnen, äro, likaledes af naturliga skäl, utländska, såsom kaffe och viner, sydländsk frukt och kryddor o. s. v. Men mellan dessa grupper ligger ett stort antal artiklar, som våra affärsmän föra i både svensk och utländsk tillverkning, och i fråga om hvilka den svenska varans framgång i hög grad beror af allmänhetens intresse, som den också i regel förtjänar genom fullgod kvalitet och skäligt pris. Hit höra framförallt konserver af olika slag, färsk, inlagd eller torkad frukt, kakao m. m. Flera af de svenska industrierna på detta område ha också redan nått en hög grad af konkurrenskraft. Så har t. ex. afsättningen af svenska fiskkonserver fördubblats, afsättningen af svensk choklad o. d. sexdubblats under de senaste tio åren. Icke desto mindre uppgår årsimporten af kakao alltjämt till halfannan mill. kr. Hit hör äfven ett stort antal tekniska varor, tvål, skur-och putsmedel, parfymer o.s.v., och diverse artiklar: bref papper och kuvert, tråd m. m. dyl. Den svenska tekniska industrien har under de senaste åren tagit stora steg framåt och behärskar marknaden ; endast såp- och tvålfabrikernas tillverkning har på tio år ungefär fördubblats. Hvad papper beträffar hör ju detta till våra viktigaste exportvaror; exportvärdet uppgår till c:a 30 mill.kr.prår. Men alltjämt importeras, mestadels i onödan, finare papper och kuvert för högst betydande belopp. Tråd slutligen infördes 1910 för icke mindre än tre och en kvarts mill. kr.
Vi skola inreda våra hem med svenska varor. Äfven här gäller, att så att säga stommen till ett hems inredning nog i stort sedt alltid erhålles i svensk tillverkning. Möbler importeras nämligen knappast; den svenska möbelindustrien står på en mycket hög ståndpunkt och synes för hvarje år ytterligare utvecklas i fråga om smak och konstskicklighet och skall måhända därmed småningom kunna vinna konkurrenskraft äfven på den utländska marknaden. En möbel, som blir allt vanligare i de burgnare hemmen, importeras dock i stor omfattning: musikinstrumentet, pianinot eller flygeln. Denna import är utan tvifvel synnerligen betecknande för en onödig sådan, som en vaken och för den svenska varans afsättning intresserad allmänhet snart borde kunna afstyra: de utländska instrument, som äro jämngoda med eller möjligen i någon mån öfverlägsna de svenska, äro afgjordt betydligt dyrare; de åter som äro billigare äro lika afgjordt sämre.
Till möbleringen kan ju i viss mån äfven symaskinen räknas. Här möter en import, som om möjligt i ännu högre grad än i föregående fall måste stämplas som onödig. Värdet af symaskinsimporten uppgår till c:a 2 mill. kr. årligen, som kunde lika väl komma den högt stående, i kvalitet fullt konkurrenskraftiga svenska industrien tillgodo. Men allmänheten föredrar i stor utsträckning af gammal vana eller i falsk undervärdering af det svenska den utländska varan.
Ett starkt öfvertag i konkurrensen, ofta utan motsvarande inre kraft och kvalitet, har vidare det utländska fabrikatet ifråga om tapeter, gardiner och mattor. De svenska tapettillverkarna, som föra ett godt och konkurrensdugligt fabrikat, borde numera kunna tillgodose den svenska marknadens behof, frånsedt enstaka, särskildt dyrbara varuslag. Så är dock dess värre ingalunda fallet. Detsamma gäller gardinfabrikationen, som af de senaste årens sträfvan att tillgodogöra för tillverkning i stort äldre svenska handslöjd-mönster rönt gynnsam påverkan. Hvad slutligen mattorna beträffar, tillgodoses behofvet af enklare gångmattor af ylle, bomull eller linne af den inhemska tillverkningen; dyrbarare yllemattor tillverkas icke inom landet; linoleummattor åter tillverkas och användas äfven i ganska stor utsträckning, synnerligast när man önskar en verkligt hållbar matta, men allmänheten söker det utländska för den rikhaltigare mönstersorteringen. År 1910 tillverkades inom landet linoleummattor för 1 1/4 mill. kr., medan importen uppgick till ungefär dubbla beloppet.
Linnevaror tillverkas inom landet; det svenska fabrikatet behärskar marknaden för alla enklare varuslag; dyrbarare, särskildt duktyger, importeras dock alltjämt i ganska stor omfattning — 1910 för c:a 2 mill. kr. —, trots att svensk tillverkning bjudes af synnerligt god och i fråga om smakfulla mönster alltjämt ytterligare utvecklad kvalitet.
Glas och porslin importerades ännu för få år sedan i stor omfattning. Nu har importen betydligt aftagit, under det den inhemska produktionen på tio år ökat i värde från c:a 11 till c:a 14 mill. kr. årligen. Slipadt kristallglas har blifvit en betydande svensk exportartikel; likafullt köper den svenska allmänheten gärna det utländska. Detsamma gäller porslin. Både dyrare och enklare införes alltjämt, trots att den svenska varan är fullt konkurrensduglig och i sina kvalitetstillverkningar uppnått en mycket hög grad af konstnärlighet och konstskicklighet. —Silfver- och nysilfvervaror åter säljas dessbättre så godt som uteslutande af svensk tillverkning. Men Eskilstunaindustriens land importerar alltjämt utländska knifvar och andra stålverktyg för hushållet för åtskilliga hundratusen hvarje år.
Lampor, ljusstakar, elektrisk belysningsarmatur, glödlampor importeras likaledes i stor skala, trots förstklassig svensk tillverkning. På samma sätt förhåller det sig med en hel del af hemmets prydnadssaker af olika slag. Härutinnan gäller nästan undantagslöst, att den svenska varan är öfverlägsen ifråga om smak och kvalitet och köpes verkligen också af den burgnare klassen; de bredare lagrens behof och smak tillfredsställes däremot i allt för hög grad af den utländska tillverkningen, som i de flesta fall gör skäl för Gustaf Vasas ampra beteckning — »prackeri».
Vi skola slutligen kläda oss svenskt. Här möter kanske den svåraste stötestenen. Ty det är ju utlandet, som föreskrifver modet, allmänheten vill vara modern, och modeartiklarna följa modet från utlandet. Framförallt gäller naturligtvis detta om kvinnans klädedräkt. Ylletyger till kappor och damkostymer äfvensom klädnings- och blustyger af ylle och bomull tillverkas i stor utsträckning inom landet och vinna äfven god afsättning, och inom den inhemska s. k. damkonfektionen har på en jämförelsevis kort tid åstadkommits ett betydande uppsving. Dyrbarare ylle- och sidentyger importeras, och så kommer det väl att bli ännu många år framåt.
För väfnader af siden, ylle och bomull betalte sålunda Sverige till utlandet år 1910 icke mindre än nära 30 mill. kronor, hvaraf säkerligen större delen kommer på spinnsidans konto. Af det nämnda beloppet kom öfver 7 mill. kr. enbart på sidenväfnader, i fråga om hvilka någon nämnvärd inhemsk produktion icke finnes, hvartill kan räknas mer än 3 1/2 mill. kr. för pälsverk. Den inhemska produktionen af ylle- och bomullsväfnader åter hade ett värde af c:a 66 mill. kr. eller betydligt mer än dubbla importbeloppet. Det bör emellertid anmärkas, att i denna tillverkning ingår, hvad beträffar bomullsväfnader, jämväl sådana för hushållsändamål: lakansväf, handdukar o. d.
I den inhemska produktionen af ylleväfnader inta väfnader för herrkonfektionen det utan tvifvel första rummet. Mannen har öfver hufvud vida lättare än kvinnan att kläda sig svenskt.
Den svenska klädesindustrien har gamla anor. Importen af finare utländska kläden har dock varit betydande, men den svenska tillverkningen synes på de sista åren ha med stor framgång upptagit konkurrensen ifråga om både kvalitet, modern utstyrsel och pris. Mången, som är barnsligt stolt öfver sitt fina engelska kläde, går i själfva verket klädd i svensk vara; mången bär också en svensk filthatt — trots den prydliga engelska stämpeln i hattfodret.
Tillverkningsvärdet vid de svenska hattfabrikerna har på de sista tio åren ökats med mer än en mill. kronor, eller från 2,5 till 3,7 mill. kr. Värdet af importen uppgår dock alltjämt till halfannan mill. kronor.
I detta sammanhang möter emellertid en synnerligen beklaglig import: importen af färdiga manskläder, som uppgår till ett värde af icke mindre än c:a 10 mill. kr. pr år. Här har den svenska industrien ett stort fält att eröfra, där den emellertid väl behöfver allmänhetens, men kanske i än högre grad affärsmännens stöd.
Svenska skodon åter behärska i stort sedt marknaden, obetingadt hvad mansskodon beträffar, men äfven finare damskodon tillverkas numera inom landet och stå sig väl i konkurrensen med utlandet. Den svenska galoschindustrien har vidare på få år slagit igenom, har trängt ner importen till jämförelsevis obetydlig omfattning och arbetar redan själf för export.
Strumpor och trikåunderkläder i såväl ylle som bomull säljas likaledes numera öfvervägande af svensk tillverkning. Skjortor, kragar, manschetter, halsdukar och handskar åter äro känsligare för modet och importeras; dock vinner, synes det, den svenska varan äfven här sakta men säkert i konkurrensen.
*
För den, som vill något närmare lära känna tillverknings-, import- och exportsiffrorna för de viktigaste af våra förbrukningsartiklar, äro tabellerna 1 och 2 sammanfattade. Den förra, som upptager tillverkningsvärdena för vissa artiklar under tvenne år, 1899 och 1909, alltså med 10 års mellanrum, ger oförtydbart vid handen hvilken kraftig utveckling ifrågavarande industrier under denna tid genomgått. Särskildt kunna påpekas margarinfabriker, chokladfabriker, tobaksfabrikerna — hvilka senare dock ha att kämpa mot en utländsk import, som torde vara i stort sedt onödig —, spinnerier och väfväfverier etc.
Tabell 2 ger på samma sätt kvantitets-och värdesiffrorna för in- och utförsel af en del mera betydande artiklar och ger en antydan om, huru den svenska industrien äfven på detta område om än ofta långsamt dock säkert stärker sin ställning på hemmarknaden och småningom vinner kraft till utvidgning äfven öfver den utländska marknaden.
Det kan icke nog ofta och nog kraftigt understrykas, att det är en plikt mot vårt land att stödja det svenska arbetet. Man hör icke sällan den meningen uttalas: »Jag köper den vara som bjudes och som passar mig i fråga om pris och kvalitet, vare sig den är svensk eller utländsk. Det är fabrikanternas sak att se till att deras varor bli sålda, icke allmänhetens. Affär är affär.» Resonemanget är lika ytligt som själfviskt. Intet samhälle kan bestå eller utvecklas utan de olika klassernas samhörighetskänsla och samverkan. Intet affärsföretag är bara »affär» i den mening, att det bara är fråga om köpa och sälja och vinst ; genom hvarje affär gå trådar af moralisk natur: en affär skall uppgöras och skötas punktligt och hederligt; man måste ta hänsyn till andras rättmätiga intressen; man måste också i affärslifvet tillmötesgå och tjäna hvarandra. Detta är erkända sanningar. Men ifrån dem är icke steget långt till den sanningen, att jag i mina affärer, små eller stora, skall söka gagna äfven mitt land, dess näringslif och dess folk.
Hvarje krona den enskilde utger i onödan gör honom en krona fattigare. Det begriper och erkänner hvar och en. Men det måste också bli klart och alltid stå klart för en svensk, att hvarje krona han i onödan ger utlandet gör vårt eget land en krona fattigare.
Men vi kunna komma sakens kärna ännu närmare in på lifvet.
Med hvarje vara i onödan inköpt af utländskt ursprung beröfvar den enskilde konsumenten omedvetet en svensk arbetare en dags, en veckas, kanske en månads arbetsförtjänst. Men af dagar, veckor och månader bli, när man lägger tillsamman, hvad hela den stora allmänheten sålunda undanhåller den inhemska produktionen, år af förlorad arbetsförtjänst icke blott för en utan för tusental af svenska arbetare, och i främmande länder få dessa söka den utkomst, hemlandet icke förmått ge dem, därför att vårt folk ger arbetet icke åt dem, utan åt främmande länders arbetare.
Hvad som gäller den enskilde konsumenten, gäller naturligtvis i ännu högre grad köpmannen. Hvad han utan giltiga skäl importerar af ett enda varuslag skulle mången gång vara nog för att bereda utkomst och hem i Sverige åt ett stort antal svenska familjer.
Det gäller att bryta likgiltigheten för det svenska arbetet hos allmänheten såväl som hos köpmannen.
Det gäller att ruska upp det allmänna föreställningssättet i detta hänseende, så att vi komma därhän, att köpmannen så långt det är praktiskt möjligt i första hand håller fram svenska varor, och att allmänheten alltid efterfrågar svensk vara och köper den, så snart den finnes och fyller berättigade fordringar. Nu är det så, att köpmannen skyller på allmänhetens likgiltighet och allmänheten stundom också på köpmannens. Vi måste komma därhän, att köpmannen och allmänheten ömsesidigt uppfostra hvarandra till att akta och tjäna det svenska arbetet.
All maning att främja afsättningen af svenska varor, att stödja det svenska arbetet blir dock någonting yttre, en utanläxa, om vi icke komma därhän, att vi känna och tänka och vilja svenskt. Därhän måste vi uppfostra oss själfva. Och därhän skola vi uppfostra våra barn.
Därpå beror i sista hand vår nationella utveckling, att hos det svenska folket, äfven i dess djupa led, skapas en fast och allvarlig vilja att arbeta för Sverige. Man denna folkets vilja beror af viljan och sinnesriktningen hos hvarje enskild svensk man och kvinna. I det lilla, i det dagliga arbetet icke minst fostras denna vilja och kommer den till synes. Genom att stödja det svenska arbetet har hvarje medborgare tillfälle att göra en insats i arbetet för Sverige, för vårt näringslifs utveckling, för beredande af ökade utkomstmöjligheter för landets barn — för Sveriges välstånd och framtid.
Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1913 till Stockholms, Göteborgs, Luleå & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 25-26 Januari 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.