46 f.Kr
Julius Caesar inför den julianska kalendern. Enligt denna skulle vart fjärde år vara skottår och få ett extra dygn, detta för att kompensera för det 1/4 dygn som det verkliga året (tiden det tar för jorden att snurra ett varv runt solen) är längre än ett kalenderår på 365 dygn. Senare skulle det visa sig att denna beräkningen var fel med ca 11 min, något som uppmärksammades vid mötet i Nicea år 325 då man diskuterade det faktum att vårdagjämningen som tidigare alltid inföll den 24 mars nu inföll hela 3 dygn tidigare, 21 mars, enligt den julianska kalendern. Man beslutade sig för att detta nya datum för vårdagjämningen i fortsättningen skulle användas till fastställa påsken men man gjorde inget försök till korrigering av ”felet” i kalendern.
1457
Johannes Gutenberg uppfinner den mekaniserade tryckpressen.
1473
Den tyske matematikern och astronomen Regiomontanus (Johannes Müller) utger en av de tidigast kända tryckta kalendrarna under titeln Kalendarium novum.
1540
Den första, från tyskan till svenska språket, översatta almanackan utges i Sverige av den danska läkaren Tomas Zeger (Zegerus). Almanackan trycks i Uppsala av J. Richoff.
1582
Den första egentliga svenska almanackan (i det att den är beräknad för svenska förhållanden) ges ut av Petrus Olai Vadstenensis i Uppsala. Samma år införs den gregorianska kalendern (nya stylen) i alla katolska länder efter en påvlig bulla, Inter gravissimas, av Gregorius XIII.
Eftersom man inom den katolska kyrkan var noga med att helgonen firades på rätt dagar varje år så tillsatte man en grupp som skulle komma på en lösning på problemet med den julianska kalendern, där ett visst datum förflyttade sig över tiden i förhållande till det naturliga året (med vårdagjämningen som fast punkt). Lösningen man kom fram till innebar att man först ”nollställde” den julianska kalendern genom att ta bort de 10 dygn som kalendern gick fort så att 21 mars och vårdagjämningen åter stämde överens. För att kompensera för de ca 11 minuterna som den julianska kalendern gick fel varje år (vilket innebar 1 extra dygn efter 128 år) så beslutades att enbart sekelskiftesår som var jämnt delbara med fyra (1600,2000) i fortsättningen skulle firas som skottår och få ett extra dygn, slopandet av övriga (1700,1800,1900) skulle kompensera felet.
De protestantiska länderna insåg den gregorianska kalenderns fördel men man ville inte gärna erkänna den katolska kyrkan, därför dröjde det länge innan man slutligen genomförde reformen.
1585
Den äldsta bevarade svenska almanackan är från detta året, utgiven av Petrus Olai Vadstenensis.
1600/10
Från och med år 1600 har det i Sverige utgivits almanackor för varje år, och efter 1610 oftast fler än så för varje år.
1613
Almanacksutgivningen var på 1500-talet ingen lönsam rörelse och man vet att flertalet utgivare gick med förlust, detta ändrades dock ganska snart varpå den finsk-födda naturfilosofen och utgivaren Sigfrid Aron Forsi(us) redan 1613 ansåg sig tvungen att begära ett privilegium på utgivandet av almanackor för att förhindra plagiat.
I privilegiebrevet undertecknat av Gustav II Adolf 5 Augusti 1613 står ”..ingen anten innen eller uthenLandz, må uten hans förlof och tilståndh trycke the Almanacher som han sjelf Calculerar och Uthrecknar…”
1686
Efter Forsius död 1624 var det främst tyska översättningar som dominerade i Sverige men på 1660-talet började flera kända svenska professorer att ge ut almanackor, däribland Anders Spohle och Magnus Celsius.
En annan författare av almanackor vid denna tiden var hovmatematikern Johann Henrich Voigt som lyckades med konststycket att sätta påsken en vecka fel i en av sina almanackor 1681, något som skapade en livlig debatt kring vem som skulle kontrollera innehållet. Både Spohles och Voigts almanackor blev omåttligt populära och båda ansökte därför hos Karl XI om att få ett privilegium på utgivandet för att förhindra piratkopiering (vilket Spohle fick 1686 och Voigt året därpå).
1699/1700
År 1699/1700 erbjöd ett extra gott tillfälle för en övergång från den gamla julianska kalendern till den nya gregorianska kalendern genom att slopa 10 dygn, om man skulle strunta i det nu så skulle nämligen felaktigheten kalendrarna emellan öka med ännu ett dygn, till totalt 11.
Danmark-Norge samt de protestantiska delarna av Tyskland som var måna om sin handel med sydligare länder genomförde därför reformen. Sverige menade dock att folket skulle uppfatta en sådan förändring som att man försökte ”stjäla 10 dygn av deras liv” eller införa en ny religion, något som gjorde att man ville gå varsamt fram. Lösningen man kom fram till var att man helt enkelt skulle slopa alla skottdygn mellan år 1700 och 1740.
Sverige slopade således skottdygnet 1700 och den unika svenska kalendern var ett faktum (1 dygn före den julianska och 10 dygn efter den gregorianska).
1704
Krig och annat elände gjorde att man missade att slopa skottdygnet.
1707
Ett försök gjordes att helt förbjuda de förutsägelser som var vanligt förekommande i almanackorna , men då det blev för svårt att sälja de almanackor som inte innehöll åtminstone väderprognoser, så kom dessa att undantas från förbudet.
För att rättfärdiga detta ur vetenskaplig synpunkt hävdade man att det inte gick att utesluta att månens faser och andra astronomiska företeelser påverkade väderleken.
1708
Krig och annat elände gjorde att man missade att slopa skottdygnet.
1712
Eftersom Karl XII, som var ute i Europa och krigade, fann det väldigt opraktiskt att ha en egen kalender, skickade han från Bender ett brev där han klargjorde att man i 1712 års almanacka skulle återgå till den julianska kalendern igen genom att återinföra det dygn som man tog bort år 1700. Eftersom 1712 var ett skottår innebar detta att Februari således kom att ha dubbla skottdygn d.v.s. 30 dygn och hela året därmed 367 dygn.
1729
Anders Celsius redogör för första gången i sin almanacka att väderprognoserna baseras på observationer av vädret 19 år tidigare. Den vetenskapliga hypotesen var att solens värmestrålning genom solens olika höjd under årstiderna bestämde vädret. Man visste att månen reflekterade solsken och således också dess värmestrålning. Solens och månens inbördes ställning borde därför kunna förklara variationerna i väderleken. Eftersom man dessutom hade den kunskapen att månskiftena efter 19 år inträffar på samma månadsdagar drog man slutsatsen att vädret i stort sett upprepades vart nittonde år.
1747
En kunglig resolution gav Kungliga Vetenskapsakademien monopol ”uteslutande privilegium” på att ge ut almanackor i Sverige (och tillhörande Finland). Förutom att man lättare kunde styra innehållet innebar detta också ett rejält lyft för akademiens ekonomi för en lång tid framåt.
1749
De första almanackorna under det nya monopolet ges ut, beräknade för Göteborgs, Stockholms, Lunds samt Åbo horisont, alla med sina karakteristiska kontrollstämplar på titelbladet utan vilken de inte fick säljas. Från detta året fastställdes också priset på almanackorna av regeringen och det tidigare mycket varierande och röriga namnsdagssystemet blev också bättre.
1753
Äntligen infördes så den gregorianska kalendern eller ”nya stylen”, genom att man tog bort de sista 11 dygnen i Februari 1753 , så att 17 februari följdes av 1 mars. Året som helhet fick med andra ord inte mer än 354 dygn. De flesta använde dock fortfarande den julianska kalendern och därför kom den ”gamla stylen” att stå kvar i almanackorna ända fram till 1870.
1772
Fram till 1772 fanns en massa helgdagar med närvaroplikt i kyrkan. Det fanns inte bara Annandagar utan även Tredje- och Fjärde dagar, Apostladagar samt Gångedagar. Danmark hade avskaffat många helgdagar -70 och nu följde Sverige efter genom att 10 helg och 11 apostladagar drogs in, 3 helgdagar flyttades till söndagar och 4 bönedagar flyttades från tidigare fredagar till lördagar istället. Man misslyckades dock att genomföra förändringen innan tryckningen av nästa års upplagor och därför kom almanackan för 1773 att innehålla hela 28 felaktiga helgdagar.
1794
Kungliga Vetenskapsakademien börjar att ge ut almanackor även på samiska språket, den första gällande för år 1795 och beräknad till Torneå Horisont.
1855
Ett nytt Mått-, Vikt och Mynt-system införs 1855 och publiceras i almanackan året därpå. Den nya grundenheten för mynt är 1 Riksdaler Riksmynt = 100 öre, tidigare delade man in riksdalern i skillingar. Benämningen ”krona” införs först 1873.
1869
1869 är sista årgången innehållande väderprognoser samt datum enligt den julianska kalendern ”gamla stylen”. En redogörelse för varför prognoserna helt slopas återfinns i almanackan för 1870.
1877-1889
Det metriska måttsystemet införs officiellt 1878. Förklaringar och omvandlingstabeller publiceras i de flesta almanackor mellan 1877 och 1889. 1879 inför man en standardiserad tid ”borgerlig tid” i Sverige. Innan hade man utgått från att klockan var 12.00 när solen stod högst på himmelen, vilket innebar att det skilde 24 min mellan Göteborg och Stockholm.
När man byggde Västra Stambanan mellan städerna så beslutade man att använda sig av Göteborgstiden men detta blev alldeles för krångligt för resenärerna.
1901
1901 införs en ny namnsdagslängd där man bl.a. lägger till namn som syftar till att förstärka Sveriges union med Norge. Man tar också bort och förenklar andra namn t.ex. blir Maximiliana till Max. De namn som innehavs av kungligheter står liksom tidigare fortfarande med versaler. Man tar nu också bort de gamla folknordiska namnen på månaderna t.ex. Februari = Göjemånad. Almanackans standardformat ändras nu också för första gången sedan 1500-talet genom att almanackan blir aningen högre (13,5cm mot tidigare 10-11cm).
1954
Almanackans format ändras till A6 (10,5 x 15cm) vilket är det format som alla senare almanackor har.
1969
Olof Palme meddelar att akademiens privilegium upphör att gälla då den senast beviljade 20-års perioden löper ut, den 16 Juli 1972.
1972
1972 kom att innehålla 54 veckonr. Givetvis hade inte året fler dagar än tidigare, men nyårsdagen -72 inföll på en lördag som blev enda dagen i v.1. Året slutade på en söndag som blev den enda dagen i v.54. Samma år upphör Kungliga Vetenskapsakademiens monopol på utgivandet av almanackor, således blir almanackan för år 1972 den sista (224:e) i deras regi. Almqvist & Wiksell övertar därefter utgivandet och almanackan får då officiellt namnet ”vanliga almanackan”.
2001
I och med att det blev fritt för vem som helst att ge ut almanackor från 1973 så blev det även viss anarki i namnsdagslängden. 1996 kallade därför Svenska akademien till ett möte i syfte att få ordning på den förvirring som rådde på området. En arbetsgrupp bildades, och i oktober 1998 enades man om ett nytt förslag som började gälla fr.o.m 2001. Till stor del blev den nya namnsdagslängden en återställare, då många av de gamla namnen från 1901 återfick sin gamla plats, samtidigt som flera nya ”modenamn” som tillkommit på senare tid åkte ut.
2011
En mindre revidering av namnsdagslängden görs.
Källor
www.wikipedia.se
http://runeberg.org
www.fricorps.com/almanac
Klemming Eneström – Kalendarisk litteratur,1879
Gamla almanackor