Almanackans historia i Sverige-Finland

Då det som idag är Finland var en del i det svenska storriket från ~1100-talet fram tills 1809 gäller följande historiebeskrivning för bägge länderna. Observera att Skåne, Halland & Blekinge tillhörde Danmark före 1658. - ca 1100 - Fornnordiska Kalendern ca 1100 - 1752 - Julianska Kalendern ca 1100 - ca 1850 - Evighetskalendern 1753 - Gregorianska Kalendern

De första almanackorna trycks

Fram tills dess att almanackor började tryckas (första almanackan trycktes av Johannes Gutenberg 1448), använde man sig i Sverige utav runkalendern, vilken baserades på den Julianska kalendern som Julius Caesar införde i det romerska riket 46 f.Kr. Ännu tidigare i Sveriges historia använde man sig utav bl.a stensättningar (likt Stonehenge i England) och andra konstruktioner för att hålla reda på årstiderna.

Den första svensk-tryckta almanackan kom ut i Sverige 1540, och trycktes av läkaren Tomas Zeger i Uppsala. Almanackan var dock en översättning från en tysk almanacka, den första helsvenska almanackan utkom först 1582 och trycktes av Petrus Olai Wadstenensis. Ingen av dessa tidiga exemplar finns tyvärr bevarade, den äldsta bevarade svenska almanackan är istället från 1585, se bild).

Januariuppslaget i den äldsta bevarade almanackan från 1585, klicka på bilden för att se full storlek.

Den Gregorianska kalendern uppstår

1582 införs den s.k Gregorianska kalendern i alla katolska länder. Den tidigare, Julianska kalendern, hade nämligen ett problem, kalendern var baserad på årets längd utifrån de kunskaper som fanns tillgängliga vid tiden kring 40 f.Kr. Det genomsnittliga året i den Julianska kalendern var således 365,25 dygn varav kalenderåret fick 365 hela dygn med införandet av ett skottdygn vart fjärde år för att kompensera för de ca 6 timmar som kalendern var kort varje år. Problemet var bara det att genomsnittsåret egentligen var 365,242 dygn (11 min kortare), vilket man inte hade utrustning för att kunna beräkna. Problemet med de 11 min som året var för långt blev därför inte märkbart förrän ca 1000 år senare då den Julianska kalendern låg en hel vecka före det verkliga året (1 dygns skillnad / 128år), vilket den katolska kyrkan irriterades av då vårdagjämningen (som bestämde påskfirandet) på 1000-talet inträffade en hel vecka efter det den Julianska kalendern visade.

För att åtgärda problemet och återställa vårdagjämningen (och således påskfirandet) till dess rätta tid på året, införde man i och med den Gregorianska kalendern att skottåren skulle vara kvar vart fjärde år som tidigare, men att sekelskiften bara skulle vara skottår om de var jämnt delbara med 400. Således blev år 1800 & 1900 inte skottår, medans 2000 blev det. Detta medförde nämligen att man fick bort 3 dygn / 400år, vilket innebar att felet blev näst intill obefintligt (0,12 dygn / 400år eller 1 dygn / 3600 år), vilket vi förövrigt idag kompenserar genom införandet av skottminuter. De protestantiska länderna, som tyckte att den katolska kyrkan hade lite väl mycket att säga till om, vägrade givetvis att införa reformen, och det dröjde ytterligare 100 år innan de flesta länder tog till sig den nya kalenderreformen

Almanackans innehåll och utformning

Det var fritt för vem som helst att trycka och ge ut almanackor i Sverige på 1600-talet, och inte sällan utkom hela 5 olika almanackor för samma år, vissa med mycket tveksam kvalitet och innehåll. Därför införde man från 1680-talet en viss kontroll och censur. Förutom de rent astronomiska förutsägelserna om solens upp- och nedgång, månens faser, förmörkelser, kometer och liknande, förekom nämligen förutsägelser av mer astrologiskt och vidskepligt slag. Bland de viktigare var väderprognoser för det kommande året. Uppgifter som "blåst", "mulet", "ostadigt", "disigt", "snö", "slask", "frost" och liknande, förekom på de olika dagarna. Andra förutsägelser kunde röra jaktlycka, krig, farsoter och politiska händelser.

Dessa s.k "prognostica" ansågs inte bygga på vetenskapliga fakta, så därför fastställde Karl XI 1686 att inga almanackor fick ges ut utan att ha kontrollerats och godkänts av vissa astronomiprofessorer (se bild 1 nedan). 1707 gick man ett steg längre och förbjöd förutsägelserna helt och hållet, men det blev för svårt att sälja almanackor som inte innehöll åtminstone väderprognoser, så dessa kom att undantas från förbudet. För att rättfärdiga detta ur vetenskaplig synpunkt hävdade man att det inte gick att utesluta att månens faser och andra astronomiska företeelser påverkade väderleken.

1729 redogör så Anders Celsius för första gången i den svenska almanackan att väderprognoserna baseras på observationer av vädret 19 år tidigare. Den vetenskapliga hypotesen var att solens värmestrålning genom solens olika höjd under årstiderna bestämde vädret. Man visste att månen reflekterade solskenet och således också dess värmestrålning. Solens och månens inbördes ställning borde därför kunna förklara variationerna i väderleken. Man hade dessutom den kunskapen att månskiftena efter 19 år (Metons cyke) inträffar på samma vekodagar som 19 år tidigare, varav man drog slutsatsen att vädret i stort sett upprepades med det intervallet.

Förutom redan nämnda innehållet i almanackorna var det vanligt med hälsoråd och råd för den praktiska vardagen i bondesamhället - vad som var lämpligt eller olämpligt att äta och göra, när det var passande att göra åderlåtning, så, skörda och slakta, berättelser om kungar, regentlängder eller beskrivningar över jordens länder. Upplysningar om posttaxor och postens avgång och ankomst på olika orter gavs också samt marknadslängder, vilket var viktig information för landsbygdens befolkning.

Bild 2-4 visar exempel på innehåll i almanackorna. Klicka på bilden för att se full storlek.

Sveriges unika införande av den Gregorianska kalendern

Unionen Danmark-Norge samt flera protestantiska länder övergick år 1700 från den Julianska till den Gregorianska kalendern., och trots upprepade försök att få svenskarna att också vara med i övergången så gick man bet. Sverige-Finland förklarade sig med att det utbredda användandet av Evighetskalendern (som fastslog de kristna helgdagarna för valfritt år) och bondepraktikan (som bl.a fastställde när det var dags att så eller skörda efter tecken i naturen), var så fast förankrat i det svenska samhället, att skulle man ta bort 11 dygn ur almanackan skulle bönderna uppfatta det som att man försökte införa en ny religion genom att "stjäla 11 dagar ur deras liv". Man valde därför att istället successivt gå över till den Gregorianska kalendern genom att utesluta skottåren som ju inträffade vart fjärde år. På så vis skulle man vara ikapp övriga länder år 1740. Systemet kom dock av sig p.g.a krig och både 1704 och 1708 firades som skottår. I och med att man redan hade tagit bort skottåret 1700 kom nu alltså Sverige att vara ett dygn före den Julianska och 10 dygn efter den Gregorianska kalendern. Sverige hade med andra ord en helt unik tideräkning eller kalender.

Då Karl XII, som var ute i Europa för att expandera sitt rike, fann det opraktiskt att ha en egen tideräkning, skickade han från Bender ett brev där han klargjorde att man i 1712 års almanacka skulle återgå till den Julianska kalendern igen genom införandet av ett extra dygn. Februari 1712 kom således att ha 30 dygn (dubbla skottdygn) och hela året 367 dygn.

Februariuppslaget i almanackan från 1712. Klicka på bilden för att se full storlek.

1747 fick Kungliga Vetenskapsakademien ensamrätt "uteslutande privilegium" på att ge ut almanackor, vilket p.g.a upplagornas storlek "ca 130 000 exemplar varje år" kom att utgöra en betydande inkomstkälla för akademien. Ensamrätten medförde också att namnsdagslängden standardiserades och kom att styras centralt (tidigare var namnsdagarna tillägnade katolska helgon, nu kunde man lägga till namn som var mer nationalistiska).
Den kungliga förordningen reglerade också priset för almanackorna med höga böter för dem som bröt mot detta. Detta med pris och format var tydligen viktigt, och så sent som 1949 kan man i almanackorna läsa följande formulering:

"Enligt Kungl. Maj:ts nådiga Brev till K. Vet.-Akademien av den 21 maj 1943 skola de små almanackorna försäljas häftade och skurna för 30 öre stycket; kommandes den, som vågar stegra detta pris eller vid försäljning av almanackorna ej tillika är försedd med häftade och skurna för 30 öre stycket, att böta 50 kronor för varje gång sådant överträdes."

1753 så infördes så den Gregorianska kalendern, genom att man tog bort de sista 11 dygnen i Februari. Således blev 1753 det kortaste året i svensk historia med enbart 354 dygn. De flesta använde dock fortfarande den Julianska kalendern och därför kom denna att stå kvar i almanackorna ända fram till 1870. Då Sverige ville undvika anknytning till den katolska kyrkan vid införandet kallades den gregorianska tideräkningen i almanackan för nya stilen, varpå den julianska då blev den gamla stilen.

Februariuppslaget i almanackan från 1753. Klicka på bilden för att se full storlek.

Det svenska almanacksmonopolet lider mot sitt slut

1809 avslutas unionen mellan Sverige och Finland och Finland börjar därmed trycka egna almanackor ( på 1600-talet använde man samma almanackor som i Sverige, men redan 1706 utgavs almanackor för Finland tryckta på finska eller lappska). Under senare delen av 1800-talet införs flera nya reformer som publiceras i almanackorna, bl.a får vi ett nytt decimalsystem, nya måttenheter & en gemensam borgerlig tid.

1901 inför man en ny namnsdagslängd som bl.a syftar till att förstärka Sveriges nya union med Norge (Nore), man tar också bort eller förkortar en del gamla namn och nu försvinner även de gamla folknordiska namnen på månaderna t.ex. Februari = Göjemånad.

Kungliga Vetenskapsakademiens monopol upphörde 1972 och det blev fritt för vem som helst att publicera almanackor. Detta ledde till en viss anarki i namnsdagslängden under några år och först 1986 lyckades man enas om en ny gemensam längd. En ny togs fram 1993, och från och med 2001 har vi en namnsdagslängd som framtagits av Svenska Akademien. Almananacksutgivningen är dock fortfarande fri.