De första tryckta almanackorna i Sverige

Den första kända almanackan på svenska språket (översatt från tyskan) är en almanacka gällande för år 1540, utgiven av den danska professorn i medicin Thomas Zeger och trycktes i Uppsala. Almanackan finns tyvärr ej bevarad och ingen är heller känd därefter förrän 1582 då uppgifter finns om en almanacka utgiven av Petrus Olai Vadstenensis som även var uträknad för svenska förhållanden.

Inte heller denna finns bevarad, istället är det en almanacka av samme utgivare gällande för år 1585 som är den äldsta kända almanackan.

Vad gäller resterande delen av 1500-talet finns enbart bevarat almanackor för 1588,1592 samt 1595-98, därtill förekommer ytterligare äldre uppgifter om enstaka almanackor som ej är återfunna.

 

Almanackornas upplagor ökar och kräver privilegium

Almanacksutgivningen var på 1500-talet ingen lönsam rörelse och man vet att flertalet utgivare gick med förlust, detta ändrades dock ganska snart varpå den finsk-födda naturfilosofen och utgivaren Sigfrid Aron Forsi redan 1613 ansåg sig tvungen att begära ett privilegium på utgivandet av almanackor för att förhindra plagiat samt import av alltför många mer eller mindre seriösa översättningar från tyskan att nå landet.

I privilegiebrevet undertecknat av Gustav II Adolf 5 Augusti 1613 står ”..ingen anten innen eller uthenLandz, må uten hans förlof och tilståndh trycke the Almanacher som han sjelf Calculerar och Uthrecknar…”

I praktiken innebar detta att endast almanackor utgivna av honom själv samt av den välkände tyske utgivaren David Herlitz utgavs i Sverige fram till Forsius död 1624. Därefter kom Herlitz almanackor att vara dominerande ända fram till 1644, varpå nya utgivare, de flesta tyska, började dyka upp för att försöka komma åt andelar i denna nu lönsamma marknad.

Dominerande under 1650-talet och fram till 1680-talet var utgivarna Stephan Fuhrmann , Anders Spole och Johann Heinrich Voigt. Den senare gav 1681 ut en almanacka där han lyckades sätta påsken en vecka för tidigt, något som gav upphov till en livlig debatt angående vem som skulle få ge ut almanackor i Sverige och hur innehållet skulle kunna kontrolleras.

Karl XI gav därför 1686 ett privilegium till professorn i astronomi vid Uppsala Universitet, Anders Spole, vilket innebar att enbart hans egna eller av honom kontrollerade almanackor fick ges ut.

Voigt, som hade gett ut sina från tyskan översatta almanackor under lång tid i Sverige, var dock sedan tidigare utnämnd till svensk hovmatematiker och hade dessutom tidigare dedikerat en almanacka till kungen, något som säkert spelade viss roll då även han fick ett privilegium att ge ut almanackor 1687.

 

Sveriges försök till införande av ”nya stilen” resulterar i egen tideräkning

År 1582 hade man i den katolska delen av världen infört den s.k Gregorianska kalendern. Anledningen till att man inte längre ville använda den gamla Julianska kalendern (införd av Julius Caesar 46 f.kr) var att det genomsnittliga årets längd i denna kalender var felberäknat med 11 min (man hade helt enkelt inte så precisa instrument vid tiden). Vad detta medförde var att tidpunkten för vårdagjämningen, vars inträffande användes för att fastställa påskfirandet, flyttade sig så att den, efter 128 år, inträffade ett dygn senare än vad som stod i den Julianska kalendern.

På 1000-talet var felet betydligt mer påtagligt och den katolska kyrkan allt mer irriterad, därför försökte man komma på en lösning som kunde korrigera felet i kalendern. Man kom fram till att man, genom att ta bort 10 dygn ur den Julianska kalendern år 1582, och därefter enbart införde skottår om ett sekelskifte var jämnt delbart med fyra (1600,1800,2000), skulle kunna korrigera problemet och hindra det från att upprepas igen.

De protestantiska länderna insåg den Gregorianska kalenderns fördel men man ville inte gärna erkänna den katolska kyrkan, därför dröjde det länge innan man slutligen genomförde reformen. År 1700 erbjöd ett bra tillfälle för genomförandet, om man skulle strunta i det nu så skulle nämligen felaktigheten öka med ännu ett dygn till totalt 11.

Danmark-Norge samt de protestantiska delarna av Tyskland som var måna om sin handel med sydligare länder genomförde därför reformen.  Sverige menade dock att folket skulle uppfatta en sådan förändring  som att man försökte ”stjäla 10 dygn av deras liv” eller införa en ny religion, något som gjorde att man ville gå varsamt fram. Man kom fram till att man, genom att skippa skottdygnet vart fjärde år mellan åren 1700 och 1740, skulle kunna genomföra reformen och övergå till ”nya stilen” under kontrollerade former. Systemet kom dock av sig p.g.a. krig och både 1704 och 1708 hade därför skottdygn. I och med att man redan hade tagit bort skottdygnet år 1700 kom nu alltså Sverige att vara ett dygn före den Julianska kalendern och 10 dygn efter den Gregorianska kalendern. Sverige hade nu med andra ord en helt unik tideräkning eller kalender.

Då Karl XII, som var ute i Europa för att expandera sitt rike, fann det opraktiskt att ha en egen tideräkning, skickade han från Bender ett brev där han klargjorde att man i 1712 års almanacka skulle återgå till den Julianska kalendern igen genom införandet av ett extra dygn. Februari 1712 kom således att ha 30 dygn (dubbla skottdygn) och hela året 367 dygn.

 

 

Kungliga Vetenskapsakademien får uteslutande privilegium

Den 17 Oktober 1747 fick Kungliga Vetenskapsakademien efter påtryckningar under nära ett decennium (grundades 1739) uteslutande privilegium ”monopol” på utgivandet av almanackor. Detta var naturligtvis en lyckoträff då man nu fick en stadig inkomstkälla som kunde finansiera många vetenskapliga projekt och forskningsresor som annars aldrig skulle vara möjliga att genomföra. Den första almanackan att ges ut, med sin karakteristiska kontrollstämpel på titelbladet, gällde för 1749 och gavs ut till Stockholms, Göteborgs, Lunds & Åbo Horisont. Ansvarig för almanackans utgivning inom akademien kom länge att vara dess ständige sekreterare.

En av de första uppgifterna man tog tag i var övergången till den Gregorianska kalendern, vilket man genomförde genom att ta bort de sista 11 dygnen i Februari 1753 , så att 17 Februari följdes av 1 Mars. Året som helhet fick med andra ord inte mer än 354 dygn.

En stor fördel vid genomförandet var också att man nu, till skillnad mot det tidigare tilltänkta genomförandet 1699/1700, hade en centraliserad verksamhet med kontrollmekanismer som förhindrade felaktiga data att hamna i almanackorna, dessutom  kunde man också trycka och distribuera fler almanackor än tidigare vilket skulle säkerställa att ingen ”missade” reformen.

Uppgifter gör gällande att upplagan på 1780-talet var uppe i hela 300 000 exemplar för varje år, en siffra som dessutom skall sättas i relation till att de flesta fortfarande inte kunde läsa. Ensamrätten medförde också att namnsdagslängden standardiserades och kom att styras centralt (tidigare var namnsdagarna tillägnade katolska helgon, nu kunde man lägga till namn som var mer nationalistiska).

1969 klargjorde Olof Palme att akademiens privilegium skulle upphöra då den senast beviljade 20-års perioden utgick 16 Juli 1972. Således blev almanackan för år 1972 den sista (224:e) i ordningen.  Almqvist & Wiksell övertog därefter utgivandet och almanackan fick nu namnet ”vanliga almanackan”. Det första årets almanacka hade  samma utseende och format som tidigare, därefter övergick man till den s.k ”lingonkransen”.