Något om mormonerna eller ”de siste dagars helige”.
Ännu mindre än mohammedanerna kunna mormonerna betraktas såsom ett kristet samfund. Båda falla, trots vissa förblommerade talesätt om Kristus, helt och hållet utanför kristendomens råmärken. Mormonismen är dock en lägre och råare religionsform än Islám eller Mohammeds lära. Medan den sistnämnda fasthåller vid den ende Guden, hylla de förra mångguderiet. Den jämförande religionsforskningen ådagalägger ock, att flera “hedniska“ religioner hava ett högre religiöst och sedligt värde än mormonismen.
Mormoner kallas medlemmarna av ett samfund, vars huvudort är belägen i staten Utah i Norra Amerika. Namnet härledes av en föregiven “profet Mormon“, som spelar en huvudroll i samfundets egentliga bibel, den s.k. “Mormons bok“. Stiftaren själv säger denna skrift vara “av alla böcker på jorden den mest korrekta och hörnstenen till vår relígion“. Ehuru i verkligheten en vrångbild av Jesu Kristi kyrka och församling, kallar sig mormonsamfundet självt: “Jesu Kristi kyrka av de siste dagars helige“.
Mormonismens egentlige upphovsman är en viss Josef Smith, som föddes år 1805 i staten Vermont i Nordamerikas Förenta stater. Livet i de trakter, där Josef vistades under sina uppväxtår, stod ej vid denna tid på någon högre kulturnivå. Man befann sig ju i civilisationens utkanter, i ett land utan nationalkyrka, ordnad folkskola eller obligatorisk religionsundervisning. Ej underligt då, att nybyggarfamiljernas ungdom fick uppväxa i en okunnighet, råhet och förvildning, som trotsa all beskrivning, men giva förklaring till uppkomsten och framgången av
en sådan företeelse som mormonismen. Ty även på detta område ådagalägger erfarenheten, att kunskap är makt. Där stat och kyrka sörja för, att intet barn får växa upp utan grundläggande, kristlig undervisning och fostran, hade förvisso ock den nye relígionsstífxaren aldrig kunnat finna fast fot.
Familjen Smith höjde sig icke över sina grannar, snarare tvärtom. Närmast tillhörde den “landstrykarnas klass“. Far, mor och de tio barnen avskydde i grunden allt ordentligt och hederligt arbete. Flera av barnen lärde aldrig att läsa i bok, men Josef kom så långt, att han kunde hjälpligt knaggla sig fram. Men med svårare ord kunde han icke reda sig. I skrivning fick han obetydlig kunskap och ringa övning. De fyra enkla räknesätten lärde han aldrig. Men till okunnigheten sällar sig gärna hennes tvillingbroder: vidskepelsen, som frodades under det kringflackande liv familjen förde. På tattarevis förtjänade man sitt uppehälle genom att spå enfaldigt folk, sälja lyckokort, gräva efter föregivna guld- och silverskatter o. d. Icke minst betänkligt var, att familjen även med hänsyn till nykterheten stod lågt. Anseendet bland människor blev ock därefter, i synnerhet som Smithens också voro beryktade för bristande ärlighet och sanningskärlek. Särskilt hade de detta rykte på en ort vid namn Palmyra, där familjen under sina rastlösa vandringar uppehöll sig en något längre tid under Josefs barnaår. Här drev också fadern en tid en ölförsäljningsaffär.
I en sådan omgivning uppväxte nu den blivande ”profeten”. I stället för sund andlig spis utgjorde allehanda drömmar, syner och vidunderliga berättelser, ofta inhämtade genom läsning av dåliga romaner, själens dagliga näring. Så vande sig gossen alltifrån tidiga år att leva på gränsområdet mellan dikt och verklighet, bedrägeri och självbedrägeri, tills han väl knappast själv rätt visste, var det ena slutade och det andra tog vid. Särskilt genom modern, som nog torde ha varit mer begåvad än fadern, indrogs han i grumliga halvreligiösa funderingar om ”S:t Johannes stav”, som sades hava makt över allt ”trolleri”, ”Israels förlorade stammar”, det ”tusenåra riket” m. m.
Redan vid 14 års ålder hade Josef enligt egen uppgift sin första syn och tre år senare sin andra, då ängeln ”Moroni” upprepade gånger tedde sig för honom. På ynglingens fråga efter den sekt, till vilken han borde ansluta sig, fick han svaret: ingen. Ty alla voro de stadda i villfarelse. Själv avslöjade dock ”Moroni” för ynglingen ”hemligheten”, att på ett visst berg i närheten funnes guldtavlor nedgrävda. Först vid sitt femte besök vid kullen den 22 sept. 1827 erhöll Smith tillåtelse att taga fram guldplattorna, som dock i verkligheten varken han eller någon annan människa med sina ”naturliga” ögon någonsin sett. Guldtavlorna föregivas vidare ha varit fullskrivna med egendomliga skrivtecken, som Smith icke kunde läsa, men lyckligtvis skall han vid samma tillfälle ha erhållit ett par ypperliga ”profetglasögon”, vilka sägas ha varit de i gamla testamentet omtalade stenarna ”Urim” och ”Tummin”. — Med deras hjälp redde sig Joe Smith ypperligt med de vidunderliga skrivtecknen och fann nu, att skriften var författad på det ”reformerade egyptiska” språket. Det var nu med detta ”fynd”, Smith ville lyckliggöra närmast den amerikanska mänskligheten. Till skrivare lyckades han förvärva först en bonde vid namn Martin Harris, sedermera en grovsmed och skollärare Oliver Cowdery samt slutligen den unge bonden David Whitmer. Ett förhänge uppsattes i rummet, och där bakom tog Josef plats med sina märkvärdiga glasögon och tavlor. Så dikterade ”profeten”, och skrivaren skrev, tills den s. k. Mormons bok låg färdig.
Vidlyftigt, torrt och långtrådigt omtalas här, hur Israels ”förlorade” stammar skulle omkring år 600 f. Kr. ha kommit över till Amerika. Där skulle en sorts fortsatt Guds uppenbarelse ha ägt rum, till dess omsider ”profeterna” ”Mormon” och dennes son ”Moroni” omtalas samt slutligen Josef Smith förebådas såsom återupprättaren av Kristi kyrka. Mormons bok är ett värdelöst sammelsurium av tarvligaste slag. Den saknar tankereda och poetisk lyftning, liksom religiöst och moraliskt allvar. Texten vimlar av motsägelser, språkfel, historiska bockar och andra orimligheter. Till och med de delar av Mormons bok, som äro ordagrant tagna ur Bibeln, hava här så ryckts ur sitt sammanhang och kommit i så dålig omgivning, att man gör bäst i att icke läsa dem i Mormons bok, utan i den Heliga Skrift själv.
Man har tvistat, om icke hela Mormons bok är en ren förfalskning eller ett långods av ett otryckt romanmanuskript, som Smith lyckats komma över. Boken står verkligen så lågt, att den mycket väl kan härröra från Smith själv. Trots all dess otymplighet kan där dock en huvudtanke uppletas, som tydligen vill behärska hela maschverket. Denna huvudtanke är, att liksom Mohammed en gång i tiden genom koranen ville förskaffa araberna en särskild bibel, så önskar Smith åstadkomma en bibel för Amerika. Att den senare lyckades vida sämre än den förre, är emellertid uppenbart.
År 1830 utkom Mormons bok från trycket. Men redan året förut hade Smith och hans medhjälpare Cowdery — enligt egen uppgift — från himlen erhållit ett dubbelt prästadöme, Arons och Melkisedeks. På denna sak lägga mormonerna stor vikt och säga, att endast de ha ett rätt prästadöme, då själve Johannes Döparen förmenas ha förrättat vigningen till det aronitiska och apostlarna Petrus, Jakob och Johannes till det melkisedekska. Det förstnämnda gav myndighet att predika bot och tro och att döpa, det senare att medelst handpåläggning meddela den Helige Ande. Nu var ju allt klappat och klart för den nya ”religionen”, och Smith uppträder också år 1830 såsom profet och religionsstiftare.
I växande utsträckning vann Smith anhängare, mindre dock i sin hemtrakt än i Västern. Den brokiga samlingen mormoner måste sammanhållas och ledas genom nya lämpliga ”uppenbarelser” eller ”orakel”, som aldrig fattades, just som de behövdes. Medan mormonskarorna ökades, steg också ”profetens” anseende, men även hans högmod och självförhävelse. Han bildar en liten militär makt. I spetsen för ”Nauvoolegionen” uppträder den fåfänge mannen till häst i generallöjtnantsuniform. Den nye självgjorde ”generalen” låter t. o. m. anmäla sig som kandidat till presidentvärdigheten i Nord-Amerikas Förenta stater. Så utvecklades allt mer de dåliga sidorna i hans karaktär. Den 12 juni 1843 meddelade Smith sina vänner hemligheten om den beryktade ”uppenbarelsen” om månggiftet, vilket han dock redan förut i tysthet praktiserat. Svårast hade ”profeten” att få sin hustru ”Emma” att gå in på saken. Det skulle ock dröja nära 10 år, innan man vågade offentligen förkunna denna ”himmelska” lära.
Emellertid började även bland mormonerna själva sippra ut skandalösa rykten om Smiths och hans vänners äventyrliga affärstransaktioner och utsvävande liv. Ej underligt, att Mormonsamfundet väckte hat och avsky bland den utanför stående befolkningen. En gång blev Smith — det var för övrigt redan på 1830-talet — på amerikanskt manér tjärad och fjädrad av en hop ”hedningar”. Det kom också vid flera tillfällen till våldsamma sammanstötningar mellan dessa och ”profetens” anhängare. Omsider ingrep statens guvernör med militärmakt, och Smith insattes i fängelse. Detta stormades den 27 juni 1844 av 200 maskerade och beväpnade män. Josef Smith och hans broder Hyram blevo då lynchade.
Så hade också denna ”religion” fått ”martyrer”, som stegrade fanatismen till det yttersta. Mormonernas kvarblivande i Nauvoo i Illinois, deras dåvarande huvudort, visade sig ock omöjligt. Under ledning av Smiths efterträdare såsom Mormonpresident, den forne timmerhuggaren Brigham Young — mormonernas störste organisatör och skickligaste styresman — företogs 1846-48 det stora tåget till Stora Saltsjön, på andra sidan de Klippiga bergen. Den omkring 200 sv. mil långa vandringen genom obanade trakter var utomordentligt mödosam och svår. Saltsjö-bäckenet med angränsande landområden var då en ofruktbar öken, men blev genom kolonisternas idoghet och flit, markens dränering och vattenledningar från bergen inom jämförelsevis få år förvandlat till ett blomstrande och rikt fruktbärande land. I nationalekonomiskt avseende ha ock storverk här uträttats. Där anlades nu ock Saltsjöstaden (”Salt Lake City”), som alltjämt är mormonismens huvudort eller ”Zion”. I början önskade mormonerna taga i besittning ett landområde om halva Europas storlek och där upprätta ”en stat i staten” eller oberoende ”ökenstat” (”Deseret”), men sedan landet år 1848 tillfallit Förenta staterna, efter att förut ha tillhört Mexiko, beslöt kongressen och regeringen i Washington att i stället upprätta territoriet Utah under Förenta staternas uppsikt. Nu följde en hel rad slitningar och fientligheter mellan unionsregeringen och mormonerna. Det mormonska prästväldet visade sig så mycket svårare att bryta, som samfundet enligt sina grundsatser föraktar och förkastar statsmakten såsom ”Babel” och gör anspråk på även det politiska världsherraväldet. För detta måls nående anses alldeles som bland musulmännen alla medel, alltså även eld och svärd, tillåtliga. I mormonismens historia talar ock en händelse sådan som det blodiga nedslaktandet vid Mountain Meadows av icke mormonska utvandrare, män, kvinnor och barn, ett tillräckligt tydligt språk.
Efter Pacificbanans öppnande (1869) och Brigham Youngs död begynte en rask tillväxt av den icke-mormonska befolkningen i Utah, och alltifrån år 1882 började unionsregeringen vidtaga stränga åtgärder mot månggiftet. Massåtal anställdes, emigrationsfonden upphävdes, mormonkyrkan förklarades upplöst och dess egendom indragen till staten (1887). Dåvarande mormonpresidenten W. Woodruff fann sig då föranlåten att år 1890 utfärda ett manifest, vari ”de helige” tillråddes att upphöra med månggiftet, varjämte mormonpartiets och därmed mormonsamfundets politiska övermakt, som ansågs stridande mot unionens konstitution med dess stränga åtskiljande av kyrka och stat, maskerades genom mormonvalmännens uppdelning på de stora politiska partierna republikaner och demokrater. Dessa åtgärder hade önskat resultat: amnesti utfärdades för förbrytelser mot månggiftesförbudet, begångna före år 1890, kyrkoegendomen återställdes och Utah blev år 1896 upptaget som stat i Unionen — allt under förutsättning att lagarna mot månggiftet för framtiden bleve på det strängaste iakttagna.
Därmed var krisen, åtminstone för tillfället, överstånden, och mormonsamfundets makt faktiskt återställd i föga mindre omfattning än förut, om än utövad i försiktigare former. I ekonomiskt hänseende är denna makt sedan dess t. o. m. ökad, och det gör på en europé ett ganska egendomligt intryck att iakttaga, hur geschäft och prästerlig tjänst här ofta gå hand i hand och utan anstöt skötas av en och samma person, eller att läsa annonser om ”Zions kooperativa varuhus” — Zion Cooperative Mercantile Institution — eller återfinna samfundets president och profet som direktör för Zions Savings Bank and Trust Co.
Men hur är det med månggiftet? Har det, såsom mormonagenterna ofta påstå, på senare tid upphört, därför att inga månggiftesfamiljer vidare bildas? Nej ! Offentligen får det ”himmelska äktenskapet” visserligen icke övas, såsom stridande mot statens lagar, men att det fortfarande ingår såsom en huvudlära i mormonismen och i hemlighet övas av många, som ”leva sin religion”, är visst. Från mormonismens synpunkt är ock månggiftet en nödvändighet, enär såsom huvudvillkor för kvinnans salighet uppställes kravet, att hon i tiden blivit ”beseglad” av en man. Åsikten om månggiftets gudomliga berättigande har icke heller på något sätt rubbats genom manifestet av 1890, som betraktas såsom avtvunget. Vid det officiella förhör, som år 1904 hölls i Washington med mormonledarna, tillstod dåvarande mormonpresidenten Josef F. Smith (en brorson till grundläggaren), att ”varje man av någon betydenhet” bland mormonerna ”har haft mer än en hustru”, och att han själv hade 5 hustrur och 41 barn. Den år 1877 avlidne Brigham Young efterlämnade en ansenlig förmögenhet och ett betydande harem. De kvarlevande barnens antal var 56, som han hade haft med 25 hustrur, av vilka 17 överlevde honom. Och mormonsenatorn Reed Smoot meddelade vid nämnda förhör, att han bland sina trosförvanter kände till icke mindre än 756 månggiftesfamiljer, ehuru då fullt bindande rättslig bevisning angående antalet nya efter 1890 ingångna månggiften icke kunde åstadkommas på grund av hinder, som mormonledningen lade i vägen för undersökningen genom att sända viktiga vittnen utomlands, vägra framlägga kyrkoböckerna o. s. v.
Mormonernas lära bildar en tilltrasslad härva av många motsägelser och orimligheter. Könsmotsatsen spelar även där en stor roll. Det finnes, säga de, en mängd gudar, alla försedda med kroppar, men vi ha egentligen endast att göra med Adam, som härskar på vår jord, liksom en särskild gud på varje annan planet i världsrymden. Alla dessa gudar ingå äktenskap och sätta andar i tillvaron. De ”heligas” plikt på jorden är att skaffa dessa andar ”jordiska tabernakel”, d. ä. kroppar. Alltså böra så många barn som möjligt skaffas till världen, på det att ”riket” må befästas och Herrens folk tillväxa. Om mormonernas ”hemliga” gudstjänst i det praktfulla templet i Saltsjö-staden berättas underliga ting. Dit har dock ingen ”hedning” tillträde. ”Tabernaklet” får däremot vem som helst beträda. Där utföres vacker musik och ”predikas” mest över vardagliga och mycket världsliga ting. Till deras egendomliga religionsceremonier höra ock ”dop för döda”. Vanligt är ock, att man låter döpa sig för så många avlidna släktingar som möjligt.
Författningen är teokratisk och hierarkisk. Lydnad mot prästerskapet är salighetsvillkor. Mottagandet av för samfundet bindande uppenbarelser är dess uteslutande företrädesrätt. Dryga skatter (tionden) utkrävas till prästerskapets underhåll m. m. I spetsen för detta står ett presidentskap (first presidency), bestående av presidenten, som har titeln ”profet, siare och uppenbarare”, och två rådgivare. Därjämte finnas tolv apostlar, patriarker, äldste och högpräster — alla tillhörande detta s. k. melkisedekska eller högre prästadömet. Det lägre eller s. k. aronitiska sysslar mest med rent världsliga angelägenheter. Dit höra biskopar med en presiderande generalbiskop — ”general presiding bishop” —, som förestår hela samfundets tiondeinsamling, präster, lärare och diakoner.
Hemska straff bota dem, som affalla eller röja samfundets hemligheter. Hur många människor, som till följd av den avskyvärda läran om ”blodsförsoningen” röjts ur vägen av ”Daniterna” (”Brighams Destroying Angels”) och andra band av ”heliga mordänglar”, är visserligen till fullo knappast känt ens av mormonernas egna ledare, men många ohyggligheter äro dock allmänt bekanta och ovedersägligen bevisade. Mormonismens mest fruktansvärda moraliska kräftskada är, såsom dess historia ådagalägger, att hierarkiens och mormonsamfundets fördelar sättas före och över alla sedliga krav och hänsyn.
”De siste dagars helige” driva en ivrig ”missionsverksamhet” även i vårt land. I Utah behövas många kraftiga armar för att odla jorden. Mormon-emissarierna komma med fromt, skenfagert tal och dölja i det längsta sin rätta art och lära. Mormonismens anstötligaste punkter förtiga eller förneka de. Gärna framhålla de, att det icke är nog med Bibeln, utan att det gives en fortsatt Guds uppenbarelse. Vidare älska de att i glödande färger måla ”Zions” härlighet, det 1000-åriga rikets upprättande 0. s. v. Särskilt lägga de i genomskinligt syfte an på unga kvinnor. I flera europeiska stater har man under de senare åren inskridit mot denna ”mission”, vars ledning anmärkningsvärt nog alltid ligger i händerna på Utah-hierarkien, förmedlad genom direkt utsända ”missionärer”, som endast en kort tid vistas på var plats. Även i vårt land hava statsmakterna vidtagit åtgärder mot mormonpropagandan.
Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1914 till Stockholms, Göteborgs, Lunds & Luleå Horisont och genomfördes 14 Maj 2013.