Om de vanligaste utvärtes kropps åkommors behandlande med de tillgängligaste medel för allmänheten

Om de wanligaste utwärtes kropps åkommors behandlande med de tillgängligaste medel för allmänheten.
Av: And. Joh. Hagströmer

Skaparen har i menniskokroppens natur nedlagt en förundranswärd kraft att hjelpa sig sjelf och hela de skador som fasta kroppsdelarna åkomma. Således sammanläker Naturen sjelf ett afbrutit ben, allenast benändarne jämnas tillsammans, mot hwarannan, och i det läget hållas stilla; äfwen så ett friskt huggit eller skurit sår, endast kanterna tätt sammanhållas; och ett wargifwande- eller Röt-sår läkes af Naturen, då de hinder som upphäfwa sig deremot undanrödjas.

Häruti ligger orsaken att så många särskilte salfwor, plåster och medel blifwit berömde såsom så fördelaktigt läkande, då det likwäl är sjelfwa naturen som gjör dessa curer.

Den minsta utwärtes åkomma kan dock blifwa swår, ja för framtida hälsa, stundom för lifwet, äfwentyrlig, om den ej wårdas eller om den orätt skötes. Huru många menniskjor hafwa ej blifwit wanföre genom ofta i början obetydlige sår och åkommor?

Man har derföre welat meddela Allmänheten, helst den arbetande klassen, som oftast för dylike åkommer är blottställd, men har minsta tillfälle att rådfråga Läkare, de medel och botningssätt som genast böra anwändas, och merendels lätt äro att tillgå; på det att wid dylike händelser, widskeppelser och tillflyckt till så kallade klokes och qwacksalfwares hjelp må undwikas.

Blödande friske skurne, huggne, stuckne och krossade Sår

Skurne och huggne sår blöda strax mer eller mindre, allt efter som stora blod-kärl deruti äro öppnade. Det skadar ej att ett sådant sår något får blöda, helst hos starka, blodfulla menniskor; en måttelig blödning minskar inflammation, swulnaden och wärken. Men om en stor pullsåder blifwit sårad, så utströmmar blodet hoppwis och den skadade dör snart, om ej blodet stämmes.

Sådant kan då i hast ske, om en stark karl med sina tummar sammantrycker pulsådern straxt åfwanför det öpnade stället, till dess man hinner lägga ett aflångt nystan, en nåldyna, en kaske af träd eller någon annan rund, aflång wid pass 3 twärfinger lång, något hård kropp, ändlångs utåt samma ställe der man tryckt åfwan såret, eller ock litet nedom armhålan, i armwecket, wid eller litet nedom ljumsken eller litet nedom knäwecket.

Omkring armen, eller benet, eller låret och denna pöl eller dyna, knytes ett starkt bredt band, så löst likwäl att man kan få en läderskifwa, en gammal sko-sula, ett stycke jernbleck, en bokpärm eller dylikt, af wid pass en half flat hands widd, emellan armen eller benet och bandet; mellan detta band och läderskifwan instickes en rund stark träpinne, ett smalt skaft eller hwad som helst, genom hwilkets omkringwridning bandet kan tillwridas så hårdt att pölen sammantrycker pulsådern, så att blödandet ur såret stadnar.

Denna tillsnörning kring lemmen kan dock ej länge fortfara utan skada. Derföre bör man bjuda till att, sedan såret är wäl rentorkadt, uppsöka mynningen af den öpnade pulsådren, och på den lägga en tjock bit luggit fnöske, flere större och större dylika der åfwanpå, så linneskaf och mångdubbla linne-compresser eller hoplagde lärftstycken, som allt fasthålles med en tjenlig binda; hwarefter tillsnörningen kring lemmen lossas genom det att pinnen omwrides tillbaka, men den med pöl och band blir dock qwarliggande. En pålitlig person trycker med flata handen utanpå förbandet och såret under flere timmar, tills det får stadga sig. Märkes då att frisk röd blod stöper igenom, bör efterses att den lossade tillsnörningsanstallten, Turnikett kallad, ligger i ordning, och pinnen tillwrides åter.

Står blödningen ej att stillas utur större blodkärl igenom nytt fnöskes påläggande, och emedlertid ej någon kunnig hjelp blifwit att tillgå, så kan den då merendels synliga pulsåderns mynning med en stark waxad tråd omkringknytas, eller med en platt tång sammanknipas, hwarmed likwäl några dagar måste fortfaras om blodkärlet skall sammanläkas.

Om blödningen är ur smärre ådror, och således mindre häftig, behöfwes ej den ofwanförde Turniketten, utan endast att man torkar såret wäl rent från blod, och passar på att genast pålägga fnösket, på ofwananförde sätt. Om, wid en åderlåtning eller annan sårnad, ett fint hål blifwit gjordt på pulsådern, då blodet hoppwis utflyter och är swår att stämma, så kan, utom fnöskets påläggning, äfwen i en liten lärftslapp, närmast der intill, ett rundstycke eller annan tunn hård kropp, påläggas och fasthållas med en kring lemmen hårdt anlagd binda.

Mindre blödningar i sår kunna stillas på det sätt att bad- eller sjö-swamp, eller sådan swamp hwarmed watten i fönster plägar upptorkas, blötes wäl i iskalt watten och lägges på såret samt tryckes wäl fast: man ömsar dessa i kallt watten utkramade swampar hwar 2 eller 3 minuter, eller så ofta de bli genomblodade eller warme.

På ett skurit eller huggit sår, som ej blöder så mycket förenas kanterne genast genom häftplåster-rimsor, hwarigenom så wäl blödningen stadnar, som läkningen snarast befordras. Häftplåster kan köpas från Apotheket, äfwen som man sjelf kan bereda det på det sätt, att ett halft skålpund fin rifwen silfwerglitt slås till ett skålpund bomolja, detta kokas tillsammans på lindrig eld, under ständig omröring med en träspade, och något litet kokhett watten efter hand tilldrypes; innan det då blir tjockt som plåster, tillägges 8 lod fint stött tallkåda eller ljus harts, kokas sedan på sakta eld till lagom hårdhet.

Detta plåster, mellan fingrarne uppmjukadt, utstrykes med en plåsterspade eller knifsblad, helt tunt på jämt ej för mycket slitit lärft. Allt för länge bör detta plåster ej ligga utstrukit, men något bör man deraf hafwa i förråd för timande händelser. De af detta utstrukna häftplåster klippta rimsor, gjöras långa och breda efter sårets storlek och stället; – till 2 tums långa och 1 tums djupa sår, gjöras de merendels af ett fingers längd och bredd. Sedan huden kring såret blifwit wäl rentorkad, sättes en rimsa eller häft först på ena sidan af såret, samt påhålles der; sårets kanter föras tillsammans, hwarefter häftan föres twärs öfwer såret och fast anlägges på andra sidan af såret. Efter sårets längd anlägges flere eller färre häftor, hwilka kunna klippas litet smalare midtpå, för att midt öfwer såret lämna någre små öpningar för utflytande blod eller materia.

Alla huggne och skurne sår som gå längs efter lemmarne och kroppen, samt på twären af läpparne, sammanfogas lätt och läkas snart på detta wis, helst då en efter delens tjocklek lång, och 1 högst 2 twärfinger bred, binda eller lärftsbindel, på båda ändar till mitteln, åt samma sida hoprullad, utanpå plåster-häftorne anlägges så, att de båda hoprullade hufwuden af bindan mötas midt öfwer såret och der tilldragas.

Antingen man stillat blodet med fnöske, swamp, linneskaf eller hwad förband som helst, så bör det ej aftagas och ömsas innan den så kallade suppurationen eller wargöringen lossat det; eljest upprifwes såret igen och blödningen återkommer. I smärre sår som häftas ihop, blir intet märkeligt war, och der blifwa plåsterhäftorne qwar så länge de möjligen hålla sig fast, och påläggas på samma sätt nya häftor, om de gamla lossnar innan sårets kanter äro nog förenade och läkte.

Läget af sårade lemmen bör wara något upphöjdt mot den öfriga kroppen, och så att man lätt kommer åt att sköta och ömsa förbandet. Om rådnad och hetta blir omkring såret, så slås linnedukar doppade i kallt watten der omkring, eller påläggas sådane fördelande kryddpossar? som framdeles komma att omtalas.

Stuckne sår, äro för flere orsaker swårare, helst om de gått djupt in, då den sårade bör hålla sig mycket stilla, i det läget, att blodet måtte kunna rinna ut, tills någon kunnig Läkare kan ankomma.

Krossade sår behandlas med omslag af kalt watten som stundtals påömsas, med uppehåll emellan.

Slutne sår handteras på samma sätt i början; sedan med omslag af i warmt watten fuktade lappar eller dukar, eller och med warma mjukande grötar af Hafre- eller Korngryn eller af Linfrös-mjöl till hwilka grötar kan läggas något olja, ister eller skirt smör; till den åndan att en snar wargjöring måtte lossa det krossade och förderfwade, samt allt främmande uti såret utaf kläder och annat, hwilket man bör sorgfälligt söka bortskaffa; hwarefter dessa sår som wanliga Rötsår behandlas.

Som alla krossade och skurne sår sällan mycket blöda, så fordras ofta blodiglars sättande omkring dem, samt åderlåtningar och inwärtes Prinsens gula droppar eller 15 a 20 Opii-droppar i anseende till den skakning och alteration som hela kroppen ofta derwid lider. Såsom krossade sår skötas äfwen bitna sår, men då sådane af giftige eller rasande djur blifwit tillfogade, är bäst att med en skarp kniw genast i och kring såret gjöra så djupa ristningar att wäl blod utflyter, och sedan lägga öfwer Spansk-flugeplåster hwarmed såret länge hålles flytande. Anser man lättare att med ett hett järn bränna det bitna såret, än att upprista det med knif, så är det ock nyttigt.

Stötar, slag och krossningar på hufwudet hafwa nästan alltid farliga följder. Sex, 8 a 10 Blodiglar kring hals och på tinningar sättas eller ådren öpnas, och tages tillräckeligt blod. Hufwudet begjutes då och då med kallt watten; den sjuke hålles i upprätt ställning, så mycket möjeligt är; man ser efter att intet sitter hårdt omkring halsen eller eljest kring kroppen som hindrar blodets fria omlopp.

(Fortsättning nästa år: Om Swulnader m.m.)

Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1819 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 25-28 Mars 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.