Om trädgårdsskötsel

Om trädgårdsskötsel.

Trädgårdsskötseln har en mycket stor betydelse dels såsom binäring till jordbruket, dels såsom själfständig näring. Dess främsta uppgift är emellertid att genom s. k. husbehofsträdgårdar, icke blott vid större herresäten utan äfven vid mindre landtgårdar, torp och lägenheter tillgodose det egna behofvet af köksväxter och frukt. Med stora steg har trädgårdsskötseln i sådant hänseende gått framåt i vårt land, men mycket återstår ännu, innan densamma kan sägas hafva intagit sin rätta ställning såsom ett oumbärligt tillbehör till hvarje äfven det anspråkslösaste hem på landet. Förr kan ej heller detta stora mål upphinnas, än landets befolkning lärt sig allmänt inse, hvilka stora fördelar hvarje hem, äfven det minsta, kan bereda sig genom en liten trädgårdstäppa, som, blott den ej tilltages större, än att den kan skötas af hemmets innehafvare själfva, utan nämnvärda kostnader förser hushållet med en mängd välsmakande och lätt framalstrade födoämnen. Dessa erbjuda en hälsosam omväxling i den eljest skäligen enformiga matordningen, icke blott under den korta tid, då trädgårdens alster skördas färska, utan äfven under hela den återstående delen af året, i det en hel del köksväxter, liksom frukter, kunna utan svårighet förvaras, antingen sådana de äro eller ock efter en lätt utförd, föga kostsam beredning.

Att trädgårdsskötseln kan bedrifvas i större delen af vårt land framgår otvetydigt däraf, att densamma i mån af samfärdsmedlens tillväxt oupphörligt eröfrar nya områden äfven i trakter, där trädgårdsskötsel förut ansetts omöjlig. Nästan öfverallt, där nya järnvägar anläggas, uppstå nämligen vid stationer och banvaktarstugor små trädgårdsanläggningar, hvilka sedan genom det goda föredömet locka till efterföljd i kringliggande nejder.

Odlingen af vanligen förekommande köksväxter, frukter och bär, likasom äfven behandlingen af desamma efter skörden, är så enkel, att därtill icke fordras någon särskild lärdom i trädgårdsyrket utan endast litet tilltagsenhet och praktiskt förstånd. Vid anläggandet af en trädgårdstäppa behöfver man ej heller göra sig stora bekymmer beträffande jordmånen, blott belägenheten är lämplig. Bördig jord, som är rik på mylla, är emellertid bäst. Styf lera fordrar mycket mera bearbetning och uppblandning med sand, mylla och gödsel, innan den kan blifva fullt lämplig för trädgårdsodling, och sämst är dyjord. Läget bör vara sådant, att trädgården har tillgång till sol och skydd mot kalla vindar. Är marken ej på förhand fullständigt torrlagd, bör sådant åstadkommas genom dikning. Göres detta medelst täckta diken, böra sådana läggas med sten eller gärdsel och risbetäckning, däremot ej med rör, emedan diken af sistnämnda slag blifva mycket kostsammare att lägga om, för den händelse de, såsom lätt kan hända, blifva tilltäppta genom trädrötter. För att blifva fullt tjänlig bör jorden småningom tillbrukas på sådant sätt, att den blir rik på mylla till så stort djup som möjligt. Detta åstadkommes genom påförande af lämpliga förbättringsämnen och jordens omgräfning till ett djup af två eller ännu bättre tre vanliga spadtag, ett arbete, som är ganska besvärligt och därför bör utföras på endast en liten del af området i sänder. En hufvudsak vid sådan djupgräfning af jord, som ej förut blifvit på samma grundliga sätt ombrukad, är att man därvid går så till väga, att det jordlager, som förut befunnit sig närmast ytan, nämligen det s. k. matjordslagret, äfven efter gräfningen kommer öfverst, emedan, om matjorden blir öfvertäckt af rå jord eller alf, man kan befara missväxt under de närmast följande åren. Äfven äldre trädgårdsjord bör emellanåt djupgräfvas, men sedan den upprepade gånger blifvit behandlad på sådant sätt, kan jorden utan olägenhet blandas huru som helst.

Odling af köksväxter.

Den årliga brukning, som trädgårdslanden böra underkastas, består däruti, att jorden om hösten omgräfves tämligen djupt, hvarefter den om våren ytterligare ombrukas, så att det öfversta jordlagret blir försatt i ett löst och luckert tillstånd till stundande sådd och plantering. Vårbrukningen kan utföras med skyffel eller grep, om jorden är lucker och rik på mylla. Vid all omgräfning af jorden bör allt ogräs af fleråriga slag, såsom hvit- eller kvickrot, maskrosor m. m. med omsorg uppsamlas med stjälkar och rötter samt bortföras. Ettåriga ogräs däremot kunna utan olägenhet nedgräfvas på platsen, såvida de ej redan gått i frö.

Omedelbart efter vårbrukningen bör jorden tilljämnas och krattas, hvarefter de trädgårdsland, som skola besås eller planteras, indelas i s. k. sängar med en bredd af ungefär 1,9 meter, skilda från hvarandra genom trampgångar. En del köksväxter sås direkt på den plats, där de skola växa, andra planteras ut, sedan man antingen själf uppdragit plantor i bänk eller anskaffat sådana från någon trädgårdsmästare.

Sådden bör i allmänhet verkställas så tidigt som möjligt om våren och omedelbart efter jordens tillbrukning, på det fröet för sin groning och de späda plantorna sedermera må få det största möjliga gagn af den vanligen mycket hastigt bortdunstande vårmusten i jorden, och utföres på följande sätt. På en trädgårdssäng af ofvannämnda bredd uppdragas efter utstakning med ett snöre grunda fåror till det antal, som motsvarar de olika växternas behof af utrymme, i allmänhet 4-6 längs efter sängen, hvarefter fröet nedlägges antingen jämnt efter hela fåran och något tätare, än plantorna sedermera skola växa, eller ock redan från början på dessa afstånd, i hvilket fall, med undantag för ärter och bönor, några få frön läggas tillsammans på hvarje plats, emedan man ej kan räkna på att alla komma att gro. Sistnämnda sätt besparar arbete vid gallringen. Därefter nedmyllar man fröet genom att försiktigt till en del igenmaka fårorna med krattkammen. Spenatfrö utströs med fördel helt tätt i gångarna mellan sängarna omedelbart efter deras utstakning och tillpackas vid gångarnas tilltrampande efter en lätt myllning med krattan. Inträffar torka efter sådden, böra sängarna boskuggas genom en tunn granrisbetäckning, som borttages, så snart plantorna börja visa sig.

Till växter, som böra sås så tidigt som möjligt om våren, d. v. s. så snart jorden reder sig, höra ärter, bondbönor, lök, spenat, morötter, palsternackor, rödbetor, dill, skorzonera, rädisor och sallat. Af ärter, rädisor, spenat och sallat bör sådd ske äfven senare för erhållande af skörd under längre tid. Samtliga ofvan uppräknade växter, med undantag af ärter, sallat och rädisor, kunna sås redan om hösten, hvarigenom vinnes den fördel, att skörd erhålles mycket tidigare än efter vårsådd. Höstsådden får dock ej företagas så tidigt, att fröet hinner gro redan under hösten, utan helst först sedan marken blifvit tillfrusen. Jorden tillredes och fåror uppdragas därför på förhand. När tiden är inne, utsås fröet och nedmyllas med torr ofrusen jord, som för ändamålet hållits i beredskap.

En del växter, såsom kryp- och störbönor, gurkor och kålrötter böra sås i slutet af maj eller i början af juni. Jordärtskockor sättas tidigt om våren med knölar omkring 10 centimeter djupt.

Till växter, som planteras, höra alla slag af kål samt selleri och purjo. Planteringen, som alltefter belägenheten verkställes från början till medlet af juni, bör utföras med den yttersta noggrannhet och omsorg. Plantorna utsättas i rader på det sätt, att hvarje planta får sin plats midt emot ett mellanrum mellan tvenne plantor i närmaste rad. Med handen göres i jorden en tillräckligt djup liten grop, hvari plantan nedsticker väl så djupt, som den stått förut, utan att rötterna vikas, hvarefter jord makas intill plantan och tillpackas lätt. När plantor ligga upptagna under väntan pa plantering, böra rötterna hållas fuktiga genom att täckas med fuktig jord eller mossa. Skola de förvaras öfver någon dag eller natt, böra de läggas i en källare och öfverspritas med vatten. Efter planteringen, som bör utföras vid mulen väderlek eller mot aftonen, bör man vattna varsamt men rikligt, och för fuktighetens kvarhållande bör jorden mellan plantorna täckas med brunnen gödsel eller torr, lös jord.

När efter sådd på kalljord plantorna hunnit utveckla tre eller fyra blad, böra de gallras, så att de erhålla det utrymme, som de behöfva för sin utveckling, och så att endast en planta blir kvar på hvarje plats; och samtidigt därmed bortrensas det uppkomna ogräset. Detta arbete, som bäst utföres för hand, bör företagas endast då jorden är något fuktig, emedan ogräsets rötter då lättare följa med, än när jorden är torr, och om så erfordras, bör jorden därför grundligt genomvattnas ett par timmar före rensningen. Det är ytterst viktigt att rensningsarbetet verkställes i rätt tid, d. v. s. innan ogräset tagit öfverhand, ty i annat fall inträffar lätt, att de odlade plantorna följa med eller på ett betänkligt sätt rubbas vid ogräsets uppdragande. Rensningen upprepas sedermera, så ofta det erfordras.

Vid sådd och gallring bör ungefär följande afstånd beräknas mellan plantorna, nämligen för: krypbönor 25 centimeter; sprit– eller bondbönor 30 cm.; ärter 6 cm.; gurkor 30 cm.; morötter och palsternackor 8-10 cm.; persilja 10-15 cm.; sallat 15 cm.; selleri 20 cm.; rättikor 15 cm.; rödbetor 15-20 cm.; skorzonera 8-10 cm.; gröfre löksorter 15 cm. Dill, rädisor, spenat och vanlig lök kunna växa så godt som huru tätt som helst. Jordärtskockor och kålplantor sättas på 60, kålrotsplantor på 40 centimeters afstånd.

Inträffar ihållande torr väderlek, böra plantorna emellanåt vattnas. Detta bör då ske rikligt, hellre sällan men grundligt hvarje gång, än ofta och sparsamt. Vattningen bör utföras om aftonen eller vid mulen himmel. Är jorden mycket upptorkad, är det bäst att vattna några gånger å rad med en stunds uppehåll, emedan jorden, när den är mycket torr, ej förmår på en gång upptaga allt det vatten den behöver. Efter vattningen bibehålles fuktigheten längre, om litet torr jord lägges omkring plantorna. Vatten från insjöar eller strömmar samt regnvatten år lämpligast; käll- och brunnsvatten bör kylslås, innan det användes.

De flesta köksväxter förekomma i en mängd sorter, som fordra olika lång tid för sin utveckling. För att komma i tillfälle att skörda under så lång tid som möjligt bör man därför använda både tidiga och senmognande sorter. De förra hafva dessutom ett särskildt stort värde för de nordligare delarna af landet med den därstädes rådande korta sommaren.

Jordens bördighet måste städse hållas vid makt genom riklig tillförsel af nya växtnäringsämnen. Bäst är vanlig, väl brunnen nötkreatursgödsel, som bör utföras redan om hösten före jordens omgräfning eller, om detta ej medhinnes, under vintern för att nedmyllas vid vårbrukningen. Gödselvattning eller vattning med halmfri gödsel eller latringödsel, hoprörd med vatten, bidrager väsentligt till växternas kraftiga utveckling och användes med fördel för gurkor och sådana växter, af hvilka stjälkar, blad och blomknoppar skola skördas, såsom kål af alla slag m. fl. Är jorden i allmänhet i hög växtkraft, såsom trädgårdsjord bör vara, är det ej nödvändigt att årligen gödsla för alla de växter, som odlas, utan man bör då företrädesvis gödsla på den del af trädgården, som är afsedd för odling af kål och andra bladväxter, såsom sallat, selleri, persilja m. m., samt purjo, och därvid lägga på rikligt med gödsel, då, om under olika år olika växter odlas på samma platser, hvilket i allmänhet är att tillråda, gödslingen kommer äfven de följande årens grödor till godo. Lämpligast är att andra året efter gödslingen odla rotsaker samt sedermera bönor och ärter.

Efter skörd af färska grönsaker är det af stor vikt för bevarandet af deras smaklighet och hållbarhet att de förvaras på sval plats, till dess de skola användas, samt att de under inga förhållanden sköljas med vatten, förrän kort innan de skola användas. För vinterbehofvet kunna de flesta köksväxter förvaras i torra källare, kålrötter liksom potatis utan betäckning, de flesta andra rotsaker hvarftals med torr sand eller jord, men skorzonerarötter i fuktig sand eller jord. Rotsaker kunna äfven förvaras i det fria i strängar eller högar på samma sätt som landtmännens s. k. rotfrukter. Lök förvaras i svalt, någorlunda frostfritt rum helst med kvarsittande stjälkar. Blomkål uphänges i källare med kvarsittande blad. Kålhufvuden kunna äfven förvaras i källare eller mörkt frostfritt rum, upphängda eller upplagda på hyllor med stockarna uppåt, men de hålla sig ojämförligt mycket bättre, om de läggas i det fria i sträng eller hög på följande sätt. På ett underlag af vassrör, torr halm eller granris läggas hufvudena med stockarna uppåt, högst fem öfver hvarandra, hvarpå de täckas med ett tjockt lager torr halm, så lagd att nederbörd lätt rinner af, och på denna halmbetäckning uppskottas småningom ett lager jord, så pass tjockt, att kålen ej fryser. Kålhufvudena kunna äfven läggas utan något underlag, ett och ett, i små djupa gropar eller flera i rad i djupa rännor, med stockarna uppåt samt täckas med jord, som upplägges högre i midten, så att vatten kan rinna af, och däröfver med löf eller annat, som skyddar mot tillfrysning. I alla dessa fall måste platsen, där kålen upplägges, vara fullkomligt fri från bottensyra. Förvarad på detta sätt, kan kålen hålla sig frisk och god ända in i maj.

Fruktodling.

Odlingen af fruktträd och bärbuskar utgör en viktig del af trädgårdsskötseln och har bland dess olika områden måhända den största betydelsen, när det gäller anläggande af husbehofsträdgårdar, dels emedan den med minsta arbete lämnar det största utbytet, dels emedan de både välsmakande och hälsosamma alster, som erhållas från fruktträdgården, hafva en så ofantligt stor användning i hushållet hela året om.

I små trädgårdar planteras fruktträden vanligen utefter kanterna af köksväxtlanden med bärbuskar i mellanrummen. Bäst är därvid att genom smala gångar skilja dem från landen, så att de komma att stå på fritt liggande rabatter af minst två meters bredd. De trifvas i all god och bördig jord, blott de få tillräckligt med näring och marken ej lider af bottensyra; och sedan de väl öfverstått de första åren och kommit i gång med att växa, taga de sig sedan fram med ganska obetydlig skötsel och vård. Det är därför af den allra största vikt och betydelse för deras framtid att planteringen och i samband därmed stående arbeten utföras med den största möjliga omsorg. Det viktigaste man därvid har att se till är att det unga trädet ej stickes med sina a rötter för djupt ned i jorden; det vill säga, man taga sig till vara för att gräfva för djupa planteringsgropar. Trädens rötter förgrena sig nämligen efter planteringen i den lösa planteringsjorden i groparna, tills dessa blifvit genomväfda med rötter; och om det omgifvande jordlagret eller alfven då är af svårgenomtränglig beskaffenhet, blir följden den, att träden hämmas i sin tillväxt, innan rötterna hinna uppsöka nya lämpliga jordlager, äfvensom att vatten lätt samlar sig i groparna samt håller jorden därstädes sur och kall; och om så inträffar, blifva de unga träden inom kort utsatta för sjukdom. När planteringsgropar användas vid fruktträdsplantering, är det följaktligen säkrast att ej upptaga dem stort djupare än det på platsen befintliga matbordslagret. Det mest betryggande planteringssättet, när grunden är fuktig och kall eller jorden mycket styf och hård, är att utan föregående gropgräfning sätta träden så godt som ofvanpå marken sedan denna blifvit omgräfd och uppluckrad, samt därefter täcka rötterna med jord, som skottas upp öfver dem, så att en förhöjning eller s. k. kupa uppkommer omkring trädet. Denna kupa, som ej bör tagas till för liten, helst omkring tre meter i genomskärning och bortåt en half meter i höjd på midten, bör göras långsluttande åt sidorna samt något litet försänkt i midten invid trädet, på det den lättare skall kunna upptaga och kvarhålla vattnet vid nederbörd eller vattning.

Endast sådana träd, som blifvit förädlade genom ympning eller okulering, böra planteras, emedan man i annat fall ej kan på förhand beräkna beskaffenheten af den frukt, som en gang kommer att skördas. Vid trädens anskaffande bör man i främsta rummet fästa afseende vid att de tagas från en trädskola, som lämnar kraftigt utbildade, välskötta träd med rik rotbildning och af säkra sorter. Trädskolans belägenhet mera norr ut eller söder ut är däremot af underordnad betydelse. Finnes emellertid en god trädskola i grannskapet, är det rådligt att köpa träden därifrån för undvikande af lång transport och onödig tidsutdräkt från trädens upptagande, till dess de åter kunna sättas ned i jorden. Så snart träden anländt, packas de upp och öfverspritas med vatten. Kan planteringen ej ske genast, jordslås träden på det sätt, att, sedan en fåra blifvit uppgrävd så djup, som det erfordras, träden läggas med rötterna i fåran, hvarefter såväl rötterna som nedre delen af stammarna öfverskottas med jord samt öfverspritas med vatten. Komma träden fram i fruset tillstånd, bör hela packen läggas i en källare för att småningom upptinas. När flera träd skola planteras, böra de jordslås och upptagas hvart efter deras tur kommer, på det rötterna ej i onödan må utsättas för torka.

Planteringen verkställes i allmänhet lämpligast om våren men kan på varma och skyddade platser med torr och bördig jordmån äfven med fördel utföras om hösten vid löffällningstiden. När plantering sker med kupor, omgräfves jorden på planteringsplatserna på en yta af ett par meters genomskärning till matjordens fulla djup eller, om läget är fuktigt, något grundare, och till kuporna erforderlig jord framskaffas under hösten eller vintern. Skall den tagas från den närmast omgifvande marken, bör den i god tid uppskottas i högar invid planteringsplatserna. Innan ett träd planteras, nedslås på platsen en stadig stör på den sidan, hvarifrån den häftigaste blåsten är att befara. Från rötterna afskäras alla skadade delar, trädet ställes på sin plats och rötterna bredas ut varsamt åt alla sidor på sådant sätt, att de komma i sitt naturliga läge, hvarefter lös och fin jord påfylles, litet i sänder, samt fördelas med händerna jämnt mellan rötterna och tillpackas något. Jord bör därvid ej läggas upp mot stammen högre, än som förut varit fallet i trädskolan, utom för dvärgträd, hvilka böra hedmyllas ända till förädlingsstället. Efter planteringen vattnas grundligt, och trädet fastbindes vid stödet medelst videkvistar eller bast, till en början så pass löst, att trädet obehindradt kan följa med, när planteringsjorden småningom sjunker ihop och packar sig. Har planteringen skett med kupor, böra dessa efter vattningen för fuktighetens bevarande täckas med brunnen gödsel, gammal halm o. d., dock ej med löf eller annat, som har benägenhet att packa sig för mycket. Inträffar ihållande torka, bör vattningen upprepas lika grundligt ungefär hvar fjortonde dag, därvid gödselvatten med fördel kan användas. När fruktträd planteras på samma platser, där äldre träd stått förut, är utbytandet af den gamla utsugna jorden mot ny frisk planteringsjord ett nödvändigt villkor för de unga trädens trefnad och förmåga att utveckla sig.

Året efter planteringen böra trädens kronor beskäras på det sätt, att hvarje gren förkortas så pass mycket, att 4—.5 knoppar eller ögon, såsom de på trädgårdsspråk benämnas, finnas kvar, af hvilka det öfversta bör sitta på grenens yttre sida. Detta bör utföras med en hvass knif med ett kort snitt i sned riktning nedifrån uppåt strax ofvanför ögat. Den mellersta grenen bör afskäras något mindre än de öfriga. Sådan beskärning kan upprepas de första 3-4 åren, hvarvid samtidigt alla inåt kronan växande grenar borttagas. Sedermera erfordras ingen annan beskärning, än att kronan vid behof gallras genom att alla grenar, som peka inåt eller växa fram nedanför kronan bortskäras så nära stammen eller modergrenen, som det låter sig göra utan att denna skadas. Beskärningen bör verkställas på eftervintern eller tidigt om våren vid mildväder, och större sårytor, som därvid uppkomma, böra bestrykas med ympvax eller oljefärg.

Skötseln af äldre träd består endast däruti, att de hållas rena från torra grenar, s. k. vattenskott eller sådana skott, som växa ut här och där på stammar och äldre grenar, samt mossa, som afskrapas vid fuktig väderlek med hårda kvastar eller trädskrapor.

Unga träd söndergnagas ofta af jordråttor eller sorkar samt harar. Mot sorkar skyddas de bäst genom markens tillfrysning och snöns undanhållande från stammarnas närhet men mot harar genom bestrykning med en blandning af blod och kalk eller ingnidning med fläsksvål eller annat djurfett till erforderlig höjd.

När träden stå i köksväxtlanden, behöfva de i allmänhet icke någon särskild gödsling, men eljest bör gödsel stundom nedgräfvas rundtomkring träden, så långt som deras kronor räcka.

Äpple-, päron- och sötkörsbärsträd planteras på ett afstånd af omkring 9 meter från hvarandra, plommonträd och dvärgträd omkring 5 meter. Med dvärgträd förstås sådana träd, som äro förädlade på stammar af någon art med svagare växtsätt, än de som vanligen användas till grundstammar. De hafva det stora företrädet framför vanliga fruktträd, att de tidigare lämna skörd, men hafva å andra sidan kortare lifstid.

Fruktens nedtagande bör verkställas med den största varsamhet, så att frukten ej blir stött eller klämd. Frukten förvaras lämpligast i torrt, svalt, men frostfritt rum, upplagd på hyllor eller i spjällådor, helst i enkla hvarf, och skämda frukter böra ofördröjligen undanskaffas.

Vid valet af fruktträd är bäst att hålla sig till några få, väl bepröfvade sorter. Sådana äro bland sommaräpplen: Hampus, Säfstaholmsäpple, stor klar Astrakan; höstäpplen: Oranie, Charlamowsky, Ringstad; vinteräpplen: Åkeröäpple, Grågyllen, Melonäpple Gul richard; päron: Williams bonchretien, Gråpäron, Esperens herrepäron, Hofstapäron; plommon: Johannes-plommon, Rivers, Reineclaude, Esperens guldplommon; körsbär: Majkörs, Hjärtbär, Bigarrå, Klarbär, Östheimer.

Buskar af krusbär och vinbär sättas i landkanterna eller på särskilda land i rader, omkring 2,5 meter från hvarandra, och planteras, utom i de nordligaste delarna af landet, helst om hösten, i slutet af september eller i början af oktober. De böra sättas i gropar, så pass tilltagna, att rötterna ej vikas eller sammantryckas vid planteringen, och något djupare än de stått förut, samt vattnas grundligt. Den skötsel, de kräfva, består uti att ogräset omsorgsfullt undanhålles, så att det ej innästlar sig i buskarna, att gödsel rikligt tillföres vid behof samt att äldre grenar bortskäras, när buskarna blifva för täta. När de angripas af mask, böra de besprutas med vitriolvatten (100 gram järnvitriol, upplöst i 10 liter vatten).

Hallonbusken fordrar mycket fet och kraftig jord. Planteringen, hvartill användas årsgamla rotskott eller ännu bättre sådana, som året förut blifvit skolade, verkställes om våren, och plantorna sättas i rader, något öfver en meter från hvarandra. Årligen afskäras om våren alla gamla stånd invid marken, och under föregående året utväxta skott toppas. Sedermera gallras dessa under sommaren, om så erfordras, så att endast tre eller fyra af de kraftigaste blifva kvar. Om hösten nedgräfves gödsel omkring plantorna. Alla bärbuskar kunna odlas på samma plats under många år.

Jordgubbar och månadssmultron planteras företrädesvis om våren eller försommaren, jordgubbar i rader på 60 centimeters afstånd från hvarandra och 30-45 cm. mellan plantorna samt månadssmultron med 30 cm. mellan både rader och plantor. För bärens skyddande mot ]ordstänk bör man lägga halm eller tallbarr mellan plantorna. Refvor, som växa ut, böra årligen borttagas, utom i det fall att man vill förskaffa sig plantor till ny plantering, som i allmänhet bör företagas hvart fjärde eller femte år. Om hösten bör jordgubbslandet gödslas och omgräfvas samt vid barvinter täckas med granris, vassrör eller annat dylikt.

Blomsterodling.

Blommor böra icke saknas vid husknuten. De bidraga alltför mycket till trefnaden i hemmet för att icke äfven denna gren af trädgårdsskötseln skulle vara värd att anse såsom oumbärlig, i synnerhet som de kostnader och det arbete, de taga i anspråk, äro ytterst obetydliga, om man åtnöjer sig dels med sådana blomsterväxter, som år från år stå kvar och växa upp på de platser, där de blifvit planterade, s. k. mångariga eller perenna blomsterväxter, såsom påsk- och pingstliljor, aurikler, pioner, höstsyrener m. fl., dels med sådana ettåriga blomsterväxter, som för hvarje år kunna sås på fritt land på de platser, där de skola blomstra, såsom reseda, krasse, ringblommor, vallmo m. fl. Af båda dessa grupper af blomsterväxter finnes en stor mängd olika sorter, som blomma på olika tider, så att man genom ett klokt urval utan svårighet kan hålla sig med vackra blommor under hela den blida årstiden från tidigt om våren till sent på hösten. Blomsterväxter fordra i allmänhet fet och god trädgårdsjord men trifvas särskildt bra i bördig sandmylla. De mångåriga kunna planteras såväl om våren som tidigt om hösten och fordra ingen annan skötsel, än att ogräset undanhålles, att gödsling emellanåt bestås samt att stånden delas, när de breda ut sig för mycket. Ettåriga blomsterväxter sås på samma sätt som köksväxter. När jorden är torr, och alltid vid sen sådd, bör man före sådden sprita vatten i fåran för att påskynda groningen. Är läget mycket soligt, bör jorden efter sådden beskuggas genom en lätt granrisbetäckning och fuktigheten jorden underhållas genom bespritning med vatten om kvällarna, till dess plantorna börja komma upp.

Afplockade blommor bevaras länge friska, om de skötas på följande sätt. Hvarje afton läggas de i en kastrull eller balja och bestänkas med vatten. En våt handduk lägges öfver kärlet, hvilket därefter täckes med ett lock eller en bricka och ställes på en sval plats öfver natten. På morgonen upptagas blommorna åter och sättas som vanligt i vatten. Med denna behandling hålla sig lösa blommor friska under mycket längre tid, än när de dygnet om få stå kvar i blomglasen, under förutsättning dock att de äro nyligen afplockade, när man börjar därmed.


Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1902 till Stockholms, Göteborgs, Lunds & Luleå Horisont och genomfördes 24-30 Maj 2013.