Sätt att förbättra sanka Ängar, försökt i Skåne av Herr Carl Fredric Aspelin

Sätt att förbättra sanka Ängar, försökt i Skåne af Herr Carl Fredric Aspelin.

För några år sedan, lät jag lägga några lass små sten på en sank äng af 90 eller 100 alnars widd, och märkte följande åren, at wackert gräs wiste sig imellan stenarna, som war tredubbelt högre än på den öfriga ängen, hwarest endast wäxer det så kallade starrgräset, som, i synnerhet då kalla wårar och somrar inträffa, blifwer ganska ringa.

Detta föranlät mig, att widare til samma äng, som har torfjords art, och innehåller mycken syra och kyla, framföra några och 50 lass klapper eller kampsten, som utlades til wid passs en twärhand imellan hwardera, och där trampades ned, derigenom, at arbetsfolket med sina trä-skor tryckte derpå, dels ock med en träklubba nedbultades jämt med sjelfwa marken.

Sedan har på det stället i twänne år wisat sig et ymnigt gräs, allaredan til tredubbelt emot wanligheten: det ökar sig alt fort til frodighet och blifwer jämwäl tätare, alt som stenen hinner öfwerwäxas. Wid gräs-slåttren skadades dock icke Lian med någon stenhuggning, än mindre är sådant att befara för framtiden, då stenen hunnit blifwa wäl öfwergrodd af ängswallen.

Genom försökt dikning har jag på denna äng ingen ting kunnat winna, emedan knapt til mer än en aln ifrån diket någon bättre gräswäxt derefter wisat sig, ty som sjelfwa marken är utan sandblandning, aldeles et bränn-ämne, som dock icke kommit til fasthet och hårdnad, kan den öfwerflödiga wätskan genom dikning icke utdragas. Affall för wattnet kan ej heller, utan alt för stor kostnad, erhållas. At hjelpa sådan äng med gödsel, wore för kostbart, och hade icke bestånd i längden, emedan den sanka marken drager gödsel-ämnet ned på djupet.

Men sten kan hjelpa, ty där på är, på de flästa ställen, ingen brist, utan den ligger mångom til hinder. Slik små sten, som icke synnerligen duger til gärdesgårdar, och nog fås, när man uprödjer oländig mark, samlar en flitig åkerman, förer om wintren til stället med släda, at på sätt som sagt är, när kälen om wåren gått utur jorden, til oswikeligt gagn, inbultas i sank ängswall.

Flata stenar kunna ej här til anwändas, utan kunna nyttjas til andra behof.

Kampstenen må ej wara större än twå knytnäfwar, ty eljest gör hans nedtryckning för stort sår på wallen, och tyngden kan göra, at han sjunker för djupt ned: men alt för små sten duger ej heller härtil, ty den kan icke få så godt fäste uti jorden, utan skulle wid käl-lossningen, eller af kreaturens trampning, krypa up igen och blifwa til hinder för Lian wid slåttren. Lagom stor klappersten är bäst, som lätt kan trängas igenom den lösa gräs-wallen, och där swalkar gräsroten mot torka, men wärmer för kyla, hwarföre man ock skall finna, at de finaste gräs-rötterne linda sig omkring stenen, til deras goda bärgning.

De ängar, som hafwa stark moss-wäxt, af grön eller hwit mossa, til et qwarters längd, och så tät, at intet gräs därpå kan trifwas, stå näpligen at hjelpa på annat sätt, än med inläggning af sten, så framt de icke om wintren eller wåren kunna sättas under wattn, hwartil på ganska få ställen gifwes lägenhet. På sådana måste mossan förut afrifwas med starka reffsor, hwarefter stenläggningen sker, och sedan tidigt om hösten eller första wårdagen utsås derpå höfrö, tagit uti de lador, uti hwilka kärrhö warit lagdt; ty kärret förwandlar ej sin natur genom stenläggningen, at man derpå genast kan wänta hårdwalls hö, utan man bör wara nögd at få ymnogare och bättre starr-hö.

Detta skal förmodeligen tjena til god lärdom för hemmansbrukare i skogsbygden, som på de flästa ställen hafwa orsak at beklaga sig öfwer magra och sanka ängar, men deremot hafwa öfwerflöd af sten, samlad af Förfäderna i stora högar, så på åkrarna, som på fälader och betesmarker, hwilka där borttaga rum och tjena endast til nästen för Råttor och krälande djur, men utförde på sina behöriga ställen, kunna skaffa owärderlig nytta.

Twiflar någon om hwad jag här anfört, göre han sjelf försök i smått, så lärer han finna, at min upgift, ehuru i första åseende för mången, kan hända, otrolig, har sin ricktighet. Arbetet är ej tungt eller i stenrika orter kostsamt, utan kan förrättas af barn och ynglingar, och lönar sig rundeligen.

Om wi rätt kände den nytta wi kunne göra oss af sten, äfwen i åkerbruket, skulle wi ej så mycket klaga öfwer den mängd deraf är på några orter. Jag wil korteligen nämna et af de många bruk man kan göra sig af flat hällesten. På et åkerstycke af medelmåttig god jord, som år 1772 war sist gödsladt, lät jag, i Junii Månad 1778, då åkren war i träde, utlägga flat gråsten, den bredaste jag kunde finna, så tätt som möjeligt war. I början af Maji, 1779, borttogs stenen, och åkra upkördes med wanligt årder, då jorden fans så lös och lättbrukad, som den bästa kålgårds jord, och behöfde endast harfwas til sånings. Öfriga åkren bredewid, som sommaren 1778 legat i linda, men om hösten 1778 och wåren 1779 blifwit 3. gånger årjad och twärad, war ej på långt när så lättbrukad. Således spardes på den stenlagde åkren twänne årjningar. Icke desto mindre gaf det åkerstycket dubbelt mera och tillika stridare korn, än et lika stort stycke bredewid, til alla åskådares förundran, såsom hade det stycket nyligen warit gödt. Orsaken tyckes wara, at den ålagde stenen qwarhållit musten eller fetman i jorden, som äljest bortdunstar. Stenen qwäfwer ock ogräset, samt håller jorden lös och lucker.

Huru månge äro icke de i skogsbygden, som hafwa sådan flat hällsten till myckenhet, hwilken efter hand årligen kan samlas och hemköras, samt nyttjas til detta bruk, så ofta åkren skal ligga i träde, til långliga tider. Arbetet med stenens utläggande och uptagande är drägeligt, för den som ej har stort utsäde, och wil ej mycket betyda emot de många årjningar, som derigenom besparas, samt lönar sig mångfaldigt. Jag wågar säga, at sådan stenläggning är mäst så god som gödning på åkren. Åtminstone, då man wil wara säker om god lin-wäxt, blifwer den åker, som med flat sten året förut warit belagd, den aldra tilförlåteligaste, om jorden annars är så djup, som til et lin-land wara bör.

Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1781 till Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 02 Augusti 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.