Beskriwning om Saltpeters Tilwerkning både wid Större och Mindre Werk.
Av: Christ. A. Köhler
Beskriwning om Tilwerknings-sättet af Oluttrad Salpeter wid Större Werk, hwartill fordras:
I:o God Salpeterjord, som tillkommit dels uti anlagde salpeterlador, dels under stall, ladugårdshus, hö- och sädeslador och andra uthus, som warit täckte och kringdikade, dels ock kan den wintern förut beredas af följande ämnen:
Grof sand minst en tredjedel af hela bered-ningen, det öfriga af god matjord, swartmylla, spånjord, lika af hwardera, något kalkgrus, förruttnade wäxter af hö, halm, löf, ljung, ormbunkegräs, tobaks- potatis- och bönstjelkar, alla sorter afskräden från kål- och trädgårdarne samt köket, sopor, skorstenssot, spisaska, bokaska, sedan den likwäl blifwit ombränd, äfwen ock bränd lera, eller medelgroft tegelstensgrus, halfruttnade djur och fisk, sönderhackade qwistar af ahl, pil, björk och lönn, med mera, hwilket alt blandas i massa och hafwes i beredskap uti skjul eller lider inwid fähuset och stallet uti en af gammalt gärdsel upphägnad stor lår; och en annan lår hafwer man tom om hösten i förwar.
Golwen i stall och fähus böra wara horisontele eller ligga jemt, täta och litet urhålkade inwid balken, äfwenså båsen och spiltorne för han-kreaturen täta och stupande, at urin kan nedrinna till utholkningen på golfwet, hwarest af föreskrifne jordmassa bredes en god del hwar morgon för att strax kunna draga till sig urinen som fälles, och enär Drängen eller Pigan hwar eller hwarannan morgon ränsar stallet och fähuset, tages denna således anfuktade jordmassa särskildt och lägges i tomma låren i lidret, och annan jord af den förra strös i stället; gödselen föres ut på gödselhögen, men om något skulle följa med jordmassan, skadar det intet; denna jordblandning kan ock på lika sätt strös under får och getter och om några dagar äfwen borttagas, samt ny jord i stället införas, hwarigenom erhålles inom ganska kort tid, tillräckelig god och rik salpeterjord för den årliga saltpettersjudningen; och om man på lika sätt dermed fortfar hela wintern, blifwer ock göseln derigenom både fördubblad och förbättrad til mera nytta för åkerbruket; det förstås, at i sådant fall bör äfwen gödselhögen wara betäckt.
Den lår hwaruti saltpetterjorden om wintern samlas, bör emot wårtiden täckas ofwanpå, at den ej torkar; men om den något torkar på sidorna är icke skadeligt; äfwen ock bör åtta dagar innan sjudningen sker, jordmassorne öpnas (och efterses om några wåta klimpar finnas i brända leran, hwilka då borttagas at torkas til nästa års sjudning), samt aktas, at den öpnade och uprörde jordmassan på dessa åtta dagar icke är i wäderdrag.
Sedan denna jord blifwit utlutad til salpeter, bör den efter någon wädertorkning wäl förwaras på lika sätt til nytt behof, samt med årlig tilsats af de förut nämde delar förökas, hwarigenom man inom få år erhåller en lönande inrättning medelst en fullkomligen mättad saltpeterjord, som med hälften mindre wed och tidspillan emot förr, af rik lut gifwer mycken saltpeter eller på en weckas tid 5 a 6 rispund.
2:o En kopparpanna om circa 18 a 22 såars eller 200 a 260 kannors storlek, hwilken nermuras med sten, och bruk af sand och ler, jemt til bräddarne, samt aktas noga, at ej sten rörer pannan utan fylles med bruk emellan: framför pannan muras en fast bröstmur, som hwila på et jern, och eldrummet göres icke för widlöftigt med twänne dragrör, et på hwardera sidan upp i dagen, minst en half aln ifrån pannan.
3:o Et så kalladt pann-kar om 6 såar, som ställes wid pannan för att deruti slå lakluten til att sjunka, hwarefter den tappas genom en ränna i pannan.
4:o Twänne jord- eller rostkar, ju större dess heldre, om 10 a 12 såar, hwaruti lägges twänne bommar om tre tums höjd, med flata sidan nedwänd, deruppå lägges afsågade bräder, som antingen passas glest tilsammans eller och genombåras tätt med hål; uppå denna bårade brädbotten bredes halm, hwaruti fint granris instickes så tätt, at det ej kan rubbas, när jorden öses derutur ej eller någon jord med lakluten genomrinna. Desse jordkar ställas så högt uppå båckar, at derunder kunna ställas under lutkaren til laklutens emottagning.
5:o Twänne underlutskar om 5 såar, hwaruti lakluten, som runnit genom jordkaren, efter hand aftappas, och hwarutaf den starkaste med såar bortbäres till pannkaret och den swaga lakluten på nästa jordkar, at förstärkas.
6:o Et kar om 8 a 9 såar i reserw til wattukar, twänne dito kar och en tunnså för krämpningen.
7:o Trenne halftunnsåar, twänne ämbar, twänne jordhackor, twänne skoflar, twänne spadar, en skumslef, en skumskifwa samt en märkkäpp graderad med iskurna streck, för at genom dess ställande midt i pannan kunna utröna, huru många såar lut den innehar.
Enär föreskrefne är ordning och sjudning skal börjas, proberas jorden på det sätt, at uti en liten tratt lägges först litet fin halm til rosle, hwarpå jord fylles och derpå slås litet watten, som genomrinner uti en sked, hwaraf några droppar fällas med fingret på et blankt knifsblad eller slipadt stål, som ställes i solen til dropparnes intorkning, hwarefter saltpetern wisar sig i små striglar eller prickar. De twänne jordkaren fyllas med sådan proberad saltpeterjord, å hwardera slås sex såar det renaste watten som kan fås; men aldeles intet saltsjöwatten; det påfylda wattnet aftappas genast, som då får namn af laklut, af hwilken den första och starkaste en, twå a tre såar efter jordens godhet, genast bäres till pannkaret at sjunka, och sedan genom ränna tappas i pannan; men den öfriga swagare lakluten tappas i underlutskaret, för at på nästa jordkar, som förut med en så watten blifwit anfuktadt, förstärkas; ty all swag laklut bör på nya jordkar så förstärkas, at en så deraf innehåller minst et skålpund saltpeter, på det man af 60 såars inkokning til en så af sex såar bör kunna erhålla tre lispund saltpeter, eller af 10 såar en så eller et halft lispund saltpeter.
Den utlakade jorden uptages, wädertorkas och förwaras, för at, som förr nämnt är, med ny tilsats jord i Ladugården ytterligare beredas til nästa års sjudning.
Jordkaren fyllas å nyo, och på nyssnämnde sätt, så länge någon jordtilgång finnes, utlakas.
Så snart pannan blifwit full med god laklut, tändes eld derunder och jemn kokning fortfar under skummets flitiga borttagande och ny lakluts påspädande til dess 60 a 70 såar blifwit inkokade til 6 a 7 såar, som då kallas första Söen, hwilken upöses uti et kar, at sjunka, swalna och förwaras til dess en lika stor sö på lika sät blifwit inkokad och kallas den Andra Söen, (som likaledes upöses och förwaras) til dess åter en lika stor sö på föreskrifne sätt blifwit inkokad och kallas den Tredje Söen.
Desse trenne söar, 18 a 21 såar, slås i pannan til krämpning under jemn eldning, som emot slutet lindras, och krämpskummets borttagande til dess det börjar taga krämp, som wisar sig i det, at en blåaktig eller eldfärgad hinna betäcker krämpen, och profwas, då man låter en droppe deraf falla på slipadt stål eller yxägg: derest han stelnar och wid omrörandet äger wätska hos sig, då bör elden under pannan genast släckas; men ingalunda bör kokningen fortsättas tills droppan stelnar som talg; skulle af oaktsamhet sådant hända, bör krämpen utspädas tils lut finnes hos droppan, emedan det i alla fall är bättre, att krämpningen sker löst, ty derigenom wäxer saltpetern bättre ut och blifwer gröfre. Moderluten bibehålles längre, och om någre oarter skulle finnas, äga de ej sådan styrka, at bryta ut, som wid hård krämpning, och hwad som wid lös krämpning blifwer qwar i moderluten, återfås wid nästa krämp.
Sedan krämpen sjunkit och swalnat, så att den orenlighet, som ännu kunde finnas, lagt sig til botten, upöses krämpen helt warsamt och slås i kittlar, tinor och kar, litet i hwardera, som ställes i swalt rum, at wäxa ut; ty uti kylig och swal luft wäxer han fortare; hwarefter saltpetern uptages at lutrinna och torka.
Den lut, circa 6 a 7 såar, som öfwerblifwer efter denna krämpning, kallas moderlut och förwaras til nästa krämp, hwartil då, i stället för trenne, ej behöfwes kokas mera än twänne söar på ofwanskrefne sätt, hwilka slås i pannan til krämp och kokas til yxäggs profwet wisar sig, då äfwen denna moderlut slås dertil och gemensamt med de twänne söarne inkokas, och dermed fortfares likasom med första krämpningen skedt, och moderluten derefter äfwen i lika afsigt förwaras.
Efter desse twänne krämper ärhålles omkring 15 lispund oluttrad saltpeter utom 3 a 4 lispund, som finnas qwar i öfwerblifna moderluten.
Forts. n. å.
Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1811 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 24-26 Mars 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.