Nödwändiga försiktighetsmått att iakttaga af qwinnor bland allmogen i afseende på digifning.
Av: P. G. Cederschiöld
Det gifwes ett sätt för spridandet af den Weneriska smittan, hwilket är desto farligare, ju mer allmänheten är obekant med möjligheten deraf. Detta sätt är digifning.
Ett barn kan nemligen födas med ett frodigt och fullkomligen friskt utseende; men likwäl hafwa den weneriska sjukdomen så i faggorna, att den utbry- ter inom några få weckor, på olika sätt. Stundom kan den nemligen yttra sig antingen med runda, kopparfärgade, något upphöjda fläckar i synner- het på pannan: eller ock med runda, mjuka, rödblå knölar öfwer hela kroppen, hwilka långsamt öfwergå till bulnad. Men wanligen tillkomma små, likasom spruckne och något upphöjda, hwita sår i mungiporna; och nästan alltid något större, runda, fläskaktiga sår med något upphöjda kanter omkring stolgången och, hos flickebarn, stundom äfwen på andra närliggande delar. Om sjukdomen, som under sådana förhållanden är hastig i sin gång, ej snart blir botad, så uppkomma, gemenligen innan kort, sår i swalget och på gomhwalfwet, samt blodrosslig flytning ur näsan, med hastig afmagring, såsom förebud till snar död.
Om ett med sådan sjukdom, i synnerhet med sår i mungiporna, behäftadt barn får di, ware sig den friskaste qwinna; så blir hon, särdeles om minsta spricka eller hudlöshet tillfälligtwis finnes på bröstwårtorna, innan kort äfwen smittad af samma weneriska sjukdom, hwilken då börjas med skärande ristningar i de uppswällande wårtorna, på eller omkring hwilka snart utbreda runda, af något hårda och upphöjda kanter omgifne, fläskaktiga sår, som äro mycket plågsamma, och ytterst ömtåliga för kyla.
Om ett annat friskt barn sedan får di en sålunda smittad qwinna; blir äfwen detsamma smittadt, får till en början sår i mungiporna, och kan derefter, genom diande, sjelf smitta andra friska qwinnor, hwarefter dessa sedan kunna meddela smittan åt andra barn, hwarigenom den på detta sättet lätt sprider sig.
Det är derföre ytterst angeläget, att ingen frisk qwinna ger di åt någon, wore det än hennes eget, barn, som är behäftadt med wenerisk sjukdom: äfwensom att ett friskt barn icke må få di en smittad qwinna, icke ens sin mor, om hon har weneriska sår på bröstwårtorna. Man kan derföre icke utan fasa föreställa sig hwilka rysliga följder den på landsbygden allmänna oseden kan hafwa, att qwinnor, som hafwa mjölk i brösten, gifwa di åt andra barn, i det hus, dit de i något ärende händelsewis komma. En sådan qwinna kan ganska oskyldigt antingen gifwa eller erhålla en smitta, som innan kort på samma sätt från henne sprider sig widt omkring. Framför allt bör ingen mottaga ett barn till uppamning förr, än det blifwit wederbörligen besigtigadt: icke heller försumma att, wid minsta tecken till wenerisk smitta, genast påkalla läkarehjelp.
Man önskar fästa digifwande mödrars och ammors allwarliga uppmärksamhet på dessa försigtighetsmått; emedan en de sednare åren wunnen erfarenhet har ådagalagt, att den weneriska smittan, genom här anmärkta omständigheter, oftare än man sig föreställer, fortplantar sig bland allmogen.
Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1839 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 04-05 Maj 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.