Om Ängsvattning

Om Ängswattning.

“Watten gifwer gräs,” den regeln är gammal. Men äfwen sådana reglor som äro gamla, och hwad bättre är, goda, tåla dock stundom sina undantag. Låtom oss tillse huru det förhåller sig med ofwannämde regel:

Betraktar man ett sankt kärr eller mosse, hwarest sällan eller aldrig saknas watten, och der jorden, om än till utseendet uttorkad, dock alltid kännes wåt, blott man undersöker den en eller twå tum under ytan, så skulle man, om den gamla regeln alltid wore pålitlig, på sådana ställen finna ett ymnigt gräs. Detta är dock ganska sällan förhållandet. Man finner wanligen istället en med mossa öfwerlupen mark, tufwor med hjortron och tranbär m. m., och blott här och der ett enstaka strå, af grofwa, föga näringsrika grässlag. Der man någon gång, såsom stundom är händelsen, få se ymnigare gräs, befinnes det dock wid närmare påseende endast bestå af starr, och lemna ett för kreaturen lika litet sundt som närande foder.

Wända wi åter wåra blickar åt de mera högländta ängarne, helst om wåren, då gräsbrodden först börjar wisa sig, så möter oss en syn, som förtjenar hela wår uppmärksamhet. Wi äro wid den tid, så kälen nyss är gången ur jorden och nästan ur hwarje dalsänka en liten bäck silar fram, dragande utför höjderna neråt slätten. Ännu är ängen gul till färgen, och gräset ej waknadt ur sin wintersömn; men der de små bäckarne framsorla, är en förändring redan börjad. Wid deras bräddar ser man ett tätt och mörkgrönt gräs, som nästan synbart utwecklar sig, den smala gröna randen blifwer med hwarje dag bredare, och snart wisar sig den gula Kabbelekan*) med sina njurformiga blad.
*) Caltha palustris

Ännu är det dock föga tecken till gräs på den öfriga ängen, och då det sent omsider utwecklar sig, blir det dock hwarken så långt, frodigt eller bottentätt, som på den lilla wårbäckens område. Hwar och en som ser huru härligt den wattnat, önskar blott att det lilla gröna bältet wore dubbelt, ja tiodubbelt så bredt. Men med blotta önskningar, blef ännu intet hus bygdt och ingen säd införd i ladan. Werket måste angripas med klokhet och kraft. Det kan utföras med mer eller mindre fullkomlighet, men det sämsta af alla företag är det som ej blir af. “Grip dig an, och du skall lyckas”, – säger en både gammal och god regel.

Rinner en bäck eller rännil utför en starkt sluttande yta, så gör han sällan många krokar, utan söker den närmaste wägen till dalen. Man måste försöka en och annan oskyldig list att få honom att dröja, och göra wåra ängar bördiga. Följande sätt är det enklaste och minst dyrbara af alla:

Man förser sig med en säker riktskifwa af träd, 5 alnar lång, 5 tum bred och af wanlig bräd-tjocklek, samt noga lika bred öfwerallt, i hela sin längd. Äfwen skaffar man sig ett wattenpass. Försedd härmed och en mängd stickor till utsättning, samt en enda medhjelpare, börjar man arbetet wid den punkt der bäcken eller rännilen inkommer på ängen. Man lägger riktskifwan på kant, med ena ändan helt nära rännilen hwarest en sticka sättes, och den andra snedt nedåt fältet, så att man märker den hafwa något fall. Nu flyttas denna nedre ända småningom allt högre uppåt sluttningen, under det den öfre blir stilla, och under ständigt förnyad undersökning med wattenpasset af riktskifwans läge, intill dess hon finnes ligga fullkomligt efter wattenpass, det will säga lika högt med båda ändar. När detta läge är funnit, sättes äfwen en sticka wid riktskifwans andra ända, riktskifwans förstnämda ända flyttas till andra stickan och ny afwägning börjas, för att finna stället för tredje stickan. Derifrån fortsättes till den fjerde och femte o.s.w., ända tills dess man tror sig hafwa uppnått hälften af den bredd, som man anser den wattentillgång man äger, wara tillräcklig att wattna. (Det säges hälften, ty det bör ej glömmas att arbetet hittills föreställts wara gjort blott på ena sidan af bäcken). Nu utför man det på samma sätt å bäckens andra sida, utgående från samma punkt, der första stickan sattes; men åt andra hållet, likaledes afwägande för hwar femte aln. Man har nu fått liksom 2:ne, till höger och wenster från bäcken utgående armar, hwilka dock sällan äro raka, men ofta gående i mångfaldiga bugter. Det skadar ej. Sedan utprickningen af båda armarne, medelst stickorne, är färdig, griper man till gräfningen af wattnings-rännorna, hwilka gå i rak linea från sticka till sticka, men wanligen wid hwarje sådan erhålla en liten böjning eller knä. Man föreställe sig ej dessa små rännor såsom några djupa och breda diken: Sex tums bredd och 3 till 4 tums djup är allt hwad som erfordras. Den uppstuckna torfwan kastas ofwanföre rännan för att antingen bortföras, eller anwändas till fyllning af smärre fördjupningar på wattnings-fältet. När nu de båda sidoarmarne äro färdiga, och man will begagna dem, så tilldämmes bäcken eller rännilen strax nedom den punkt, derifrån de båda rännorna utgå, och wattnet twingas nu in i dem. Då de äro sorgfälligt lagda efter wattenpass, så följer af sig sjelf, att wattnet på en gång stiger öfwer deras nedre bräddar, och således öfwersilar och wattnar den del af ängen som ligger närmast nedanföre.

Det ligger dock i sakens natur att wattnet ej längre kan bibehålla det jemna lopp, som det har i det ögonblick, då det träder ur wattningsrännorna; snart samlar det sig åter och söker de små fördjupningar som alltid finnas, äfwen på ett för ögat fullkomligt slätt fält. Erfarenheten har derföre wisat det wara nödigt, att, högst 10 alnar nedanföre, på samma sätt göra nya armar eller rännor, lagda efter wattenpass, hwilka uppsamla och ånyo fördela wattnet. Tio alnar längre ned göres åter nya rännor, och så widare ända till fallet upphör. Man må ej tro, att man med dessa täta rännor borttager något af jorden, eller förlorar i höfångst. Nej! just rännorna bära det mesta gräset, och ju flera rännor, ju mera gräs. Godt fall måste dock ett fält hafwa, om detta slags förbättring skall lyckas. Fyra tums fall på 10 fots längd, eller en fot på 30 är det minsta; är fallet swagare, så måste man begagna helt andra utwägar. Hwad här har blifwit sagt, är blott det alldra enklaste sättet, egentligen egnadt att utföras i smått på sådana ängar, der en mindre bäck om wåren framsilar. Många tusende lass hö mera skulle dock winnas i wårt land, om alla dylika tillfällen begagnades med den omsorg, som man ser landtbrukaren i andra länder egna deråt.

Hwad sjelfwa wattnandet angår, så bör man icke dertill begagna det kalla, nysmälta snöwattnet om wåren; man låter detta fast hellre bortgå på den wanliga och närmaste wägen till det aflopp som finnes. Men så snart luften börjar blifwa warm, wattnar man om wåren litet och ofta, och om sommaren, eller då gräset redan står öfwer wattnet, ganska swagt. Efter första höskörden lägger man ängen torr i 8 högst 14 dagar. Derefter wattnas åter, men swagt. Efter andra skörden upprensas alla rännor, och man wattnar flitigt och ihållande på hösten, dock skyndar man sig att upphöra så snart kölden kan wäntas, ty ängen förderfwas om hon får tillfrysa wåt. Det wore utan ändamål att här försöka underwisa om sätten för den konstigare ängswattningen, hwilka äro mångfaldiga, helst de i alla fall ej kunna läras utan att ses, och böra inhämtas genom egen handläggning under en skicklig lärares ledning. Genom Regeringens understöd hafwa åtskillige Swenskar blifwit försatte i tillfälle att i främmande länder inhämta denna nyttiga konst, och en af dessa njuter anslag af Staten med willkor att tillhandagå Swenska landtmän, hwilka önska hans ledning wid anläggningen af wattningsängar.

Det torde slutligen frågas: Huru stor är då afkastningen af en wattnad äng? – Detta kan lika litet i allmänhet beswaras, som frågan: huru stor afkastningen är af en wanlig, icke wattnad äng. Här gäller i allmänhet den regeln, att ju lättare jord, och ju större fall, desto högre afkastning. Af en wanlig äng är 4 lass hö*) på ett geometriskt tunnland, ingen dålig afkastning; 6 á 8 lass gifwer endast en högst naturlig utmärkt äng; men wid anwändandet af ängswattning är 16 lass en ej owanlig skörd, och någon gång uppgår den ända till 20 á 24 lass. För öfrigt må nämnas att man icke gerna betar en wattningsäng, och minst med hornboskap eller hästar, emedan dessa med sin tyngd nedtrampa och skada wattningsrännorna. Will man ändtligen beta ängen, så måste hon åtminstone förut wara lagd fullkomligen torr.
*) Lasset á 30 Lod

Återkallande i minnet det sanka och gräsfattiga kärr, på hwilket wi, i wår berättelses början fästade wår uppmärksamhet, finna wi att öfwerflöd på watten, stundom alstrar ymnigt gräs, men stundom åter förstör all gräswäxt. Hwari ligger då denna skillnad? Den har sin orsak i blott twenne omständigheter: Den första, att wattnet på de öfwersilade ängarne är flytande och i ständig rörelse, då det deremot i kärren är stillastående. Den andra, att wattningsängen, i motsats emot kärret, alltid kan och bör wissa tider läggas fullkomligt torr, hwarigenom gräsrötterna tidtals erhålla luft, ett lika nödwändigt willkor för deras sundhet och frodiga utweckling, som watten. Första frågan wid anläggandet af en wattningsäng är derför icke, som man lätt kan förledas att tro: “Är det möjligt att öfwersila henne med watten?” – Utan i stället: “Är det möjligt att lägga henne torr?” Ty endast der detta sednare är möjligt, skall det förra medföra fördel. Att ej wäl utdika en wattningsäng, är att på förhand beröfwa sig de fördelar man will winna. Blott på mycket lös, för watten genomtränglig jord försedd med en äfwen så beskaffad alf, kan man få fältet torrt med några få, ja stundom med inga diken.

I andra länder förena sig stundom hela menigheter om anläggandet af ängswattningar, så stora, att de omfatta 20 till 30,000 tunnland och derutöfwer. Det tillgår då wanligen så, att sedan man förskaffat sig en skicklig och erfaren Ängsbyggare att leda arbetet, utdikas först fältet och aflopp för wattnet beredes på gemensam kostnad; sedan uppföres en dam för att uppfånga och efter behof leda bäcken eller strömmen från den högsta punkten der han inkommer i dalen. Derefter föras tilloppsgrafwarne kring de omgifwande höjderne, och fördelningsrännorna, som från dem utgå, leda wattnet till hwarje punkt som erfordras. Här slutar wanligen det gemensamma arbetet, hwars kostnad så fördelas, att hwar och en deltager deri, i den mån han äger större eller mindre del af sådan jord, som genom wattningen kan förbättras.

Det öfriga arbetet, med så kallad ryggläggning eller tegbyggnad, samt sjelfwa wattnings-rännornas upptagande, förrättar hwar och en på egen kostnad, å egen äng. De allmänna anläggningarne underhållas dock på gemensam bekostnad, och den allmänna uppsigten, öfwer en dylik större anläggning samt dess begagnande, öfwerlemnas alltid åt en i sådant ändamål antagen och på gemensam kostnad aflönad wattningsmästare. Hela trakter finnas i Tyskland och flera andra länder, der egendomarne, efter ängswattningens införande ökats i wärde med 50 till 75 procent och derutöfwer. Måtte då den Swenska Jordbrukaren ej försumma de många tillfällen, som i wårt wattenrika land erbjuda sig, att “genom wattning göra gräs.

Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1846 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 01-02 Juni 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.