Om bewarande af lemningar från forntiden.
Wid flere tillfällen träffas i jorden eller i sjöar och wattendrag märkwärdiga fornsaker, såsom gammalt mynt eller äldre arbeten i guld, silfwer, koppar, metall, flinta eller andra stenarter. Kongl. Förordningen af d. 17 April 1828 stadgar att Upphittaren bör sådant fynd till Kongl. Maj:t och kronan hembjuda, samt sjelf eller genom Kronobetjente detsamma till konungens Befallningshafwande skyndsamligen aflemna, jemte underrättelse huru och hwar det blifit anträffadt. – Inlöses fyndet, erhåller upphittaren dess fulla wärde och en åttondedel deröfwer; i annat fall blifwer fyndet kostnadsfritt honom återstäldt. – För de fornsaker som ide äro af ädel metall undfår den dem funnit betalning i lika mån, enligt beräkning af hwarje fynds wetenskapliga wärde.
Den, som fynd icke angifwer utan nedsmälter, undandöljer eller till andra föryttrar, skall, då sådant upptäckt blifwer, mista hwad deraf är i behåll, och böta dubbelt så mycket som han nedsmält, undandöljt eller föryttrat.
Ättehögar, stensättningar och alla andra på marken befintlige gamla minnesmärken, få ingalunda förändras, rubbas eller förstöras på annat sätt än som ofwanberörde, i alla Kyrkor tillgängliga, Kongl. Förordning medgifwer.
Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1832 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 27-28 April 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.