Om de fördelar, Landtmannen kan vänta sig av en vårdad jagt, huru en sådan tillvägabringas och hvad lagarne i detta avseende föreskrifva

Om de fördelar, Landtmannen kan wänta sig af en wårdad jagt, huru en sådan tillwägabringas och hwad lagarne i detta afseende föreskrifwa.
Av: B. F. Fries

Swerige är ursprungligt danadt till uppehållsort för en mängd willebråd och har från äldsta tider deraf warit uppfyldt. Jagten har också utgjort en af wåra förfäders förnämsta näringar och er- bjuder ännu stora fördelar för landtmannen; wisste han blott att rätt begagna sig af den.

I flera af prowinserna drager han sjelf ingen nytta af det willebråd, som finnes på hans ägor; i andra förstör han det utan skonsamhet och ur- skillning. Årligen minskas tillgången på nyttigt wildt, och en wiktig näringsgren hotas med upp- lösning. Lyssnen derföre till några ord, hwilkas trowärdighet erfarenheten snart skall bestyrka.

Fördelarne af en wårdad jagt äro ungefär de samma, som af boskapsskötseln. Sin boskap måste landtmannen dock förwärfwa, den fordrar skötsel och föda. Det wilda åter, som finnes på hans ägor, är redan hans egendom, det kräfwer ingen särskild skötsel och lifnärer sig sjelft; det begär blott en tryggad tillflyktsort, fred under sin fortplantningstid och urskillning då det beskattas. Af jagtens årliga afkatning, hwilken landtmannen har i sin makt att beräkna och småningom föröka, njuter han sjelf en sund och wälsmaklig föda och kan till salu hålla sitt öfwerskott. Den som sjelf saknar tid och fallenhet att winlägga sig om jagthushållningen, bör ej derföre gå miste om inkomsterna af sin jagt. Han utarrenderar den på wissa år, som bruket är i andra länder och som hos oss förfares med rättigheten att fiska. I Frankrike och Tyskland, hwilka länder äro mycket mera odlade och fruktbara än Swerige, hålles jagten i helgd, derföre att man inser dess nytta; och följden deraf är, att jagtparkerna hwimla af wildt, och ägaren eller arrendatorn skjuter och fångar i sinom tid i mängd. Samma förhållande bör inträffa hos oss, om wi wårda jagten och winlägga oss mera om denna näringsgren.

Jagten wårdas och upphjelpes om Landtmannen sorgfälligt iakttager 2:ne hufwud-reglor : fredar det nyttiga willebrådet för rof- och skadedjur; lemnar det en ostörd fred under sin fortplantningstid. Den förra regeln uppfylles, om man med ihärdighet söker rensa landet från rofdjur och smärre skadedjur. Föreskrifter i detta fall saknas icke; de finnas meddelade i flera tryckta skrifter, som allmänheten har att tillgå. Kraftigast af alla uppgifna sätt, att minska rofdjuren, bidrager måhända uppsökandet och dödandet af dessa djurs ungar i deras lyor. Om detta lätta och med ingen kostnad förbund- na sätt blefwe mera allmänt begagnadt, skulle antalet af rofdjuren betydligt nedsättas.

Den sednare regeln är af större wigt och fordrar owilkorligt att all jagt och fångst upphör under den tid, som willebrådet fortplantar sig och äger späda ungar. Flere finna en försakelse uti att icke jaga en tid, då djuren äro så lätt åtkomliga, och mången tänker: “bättre en fogel i handen än tio i skogen”; men har icke såningsmannen kornet i handen och utsår det ändock, för att wid en annan tid få långt flera igen. Så bör ju äfwen den förståndige jägaren tänka. Han wet, att en sparad höna om wåren gifwer till hösten en hel kull, och afkastningen är ej osäkrare i det senare fallet än i det förra. Huru fördömlig wore ej den gerning att upplocka ett gjordt utsäde eller skörda en omogen säd, och lika fördömligt är det dock, att om wåren fälla de djur, som skola eller hafwa aflat af sig eller bortskjuta ungarne i den tid, då de till föda äro nyttiga. Den fred, som djuren under sin fortplant-ningstid lemnas, har landtmannen ersatt, icke blott af en ymnigare afkastning, utan äfwen af deras lättare åtkomst. De blifwa derigenom mindre rädda och skogsfogeln snart sagt halftam. Det djur, som aldrig lemnas någon ro, som jagas från ena skogen till den andra, blir naturligtwis skyggt och lättskrämdt, det flyr från menniskans boningar, i hwars granskap det saknar all fristad.

Så är förhållandet nu; all jagt och fångst är förswårad och ersätter illa den tid och möda, som derpå anwändes. Af wigt är det också, att skogarne underhållas, att willebrådet uti dem må finna den trygga tillflyktsort, som det fordrar; men denna uppmärksamhet är i flera andra afseenden förenlig med Landtmannens fördel. Då det wilda beskattas, bör jägaren sorgfälligt undwika attt döda de gamla honorna. Dessa äro det följande årets säkra utsäde, och den åkerbrukare, som ej efter skörden aflägger detta, har mycket att förebrå sig. Erfarenheten wisar, att fogeln wäljer helst till bostad den trakt, der han blifwit kläckt – att der hönan ena året haft sin kull och njutit skygd, wärper hon äfwen de kommande åren. Då jägaren känner detta, behöfwer han ej frukta att förlorar de ungkullar, han haft på sina ägor, om han iakttager den nödwändiga återhållsamheten att ej skjuta de gamla hönorna. Wi wilja nu i korthet framställa:

Hwad Jagtlagarne stadga. Regeringen har i alla tider utgifwit uppmaningar och påbud att wisligt hushålla med willebrådet. Detta har skett för det allmännas och för hwarje enskild mans bästa. Swenska jaktlagerne äro icke så stränga, som andra länders; men de göra tillfyllest, om de rätt efterlefwas. Hufwudsumman af deras innehåll är, att utrota rofdjuren och roffoglarne och att under wissa tider af året skydda det nyttiga willebrådet. Elgarne äro alla tider af året fredlysta intill den 1 Janurai 1836 och få derefter skjutas endast från den 1 Augusti till den 15 Mars. På det dessa djur ej måtte alldeles utdödas, när förbuds- tiden upphör, är det förbudet att om wintern medelst skidlöpande förfölja och döda dem. Hjortar, rådjur och wildrenar få ej fångas eller dödas från den 15 Mars till den 1 Augusti. Harar äro wäl ingen tid af året fredlysta, men detta bör ej hindra hwar och en att skona dem under sättningstiden.

Tjädrar, orrar, hjerpar och ripor få ej fångas eller dödas från den 15 Mars till den 1 Augusti. Stockgiller för skogsfogel äro alla tider af året förbudna att begagna, utom i Norrland. Rapphöns få ej fångas eller skjutas andra tider af året än från den 1 Augusti till den 1 Nowember. Gräsänder få ej skjutas från den 15 Mars till den 1 Juli; men sträckfogeln hwilken årstid som helst. Att på bo döda hona eller ungar eller förstöra ägg, det må wara af hwad djur eller fogel som helst, hwilken till föda kan begagnas, är i allmänhet förbudet; likwäl är en sparsam äggning ur hafsfoglars bon i skärgården tillåten för jord- ägarne sjelfwa. Alla rofdjur och roffoglar samt deras ungar få deremot icke blott dödas alla tider af året på lofgifwen mark, samt på hwad sätt som helst, blott icke med gillrade skjutgewär, utan betalas äfwen för deras dödande praemier af Jagt-kassan.

För öfwerträdelser aw jagt-stadgan medelst oloflig jakt äro ålagde böter, deraf hälften tillfaller angiwaren, samt derjemte alltid skade-ersättning till jordägaren, om den förbudna jagten skett på andra enskildas ägor, men till jaktkassan, om den warit anställd å kronans eller eget område; hwarförutan äfwen, i förstnämde fall, bössor, jakttyg och hundar äro förbrutne till angifwaren. En hwar äger att i dessa mål göra åtal.

Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1835 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 01-02 Maj 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.