Om Linodling

Om Linodling.

En af de wigtigaste husslöjder i Swerige är beredningen af linnewäfnader och lingarn. Äfwen den mindre landtbrukaren är alltid i tillfälle att sjelf kunna odla det lin han behöfwer, och genom dess rengörande, häckling, spinning och wäfning sysselsätta sina barn och sitt tjenstefolk, under en årstid då de armar som på sommaren anwändas wid landtbruket, eljest skulle wara sysslolösa. Men för att få vacker wäfnad fordras vackert garn, och detta kan ej beredas utan af godt lin. Kunskap om sättet att gå till wäga, för att erhålla detta, är således första willkoret för framgången af denna husslöjd, hwars stora wigt man alltmera börjar att inse. Men det är ej nog att en ändamålsenlig odling gifwer godt lin, den gifwer också detta lin för bättre köp, än det dåliga. Några underrättelser om liners rätta odling torde derföre benäget af allmänheten mottagas.

1. Jordens beredning och förfrukter.

För att med framgång odla lin, fordras en rik och djup, men icke styf jord. Denna rikedom kan ej beredas genom gödsling omedelbart för linet, som ej trifwes i nygödning och dessutom lider af den mängd ogräs, som af gödningen framlockas. Men är jorden genom förutgående gödning rik, så gagnar det att kort före linsåningen göda med aska, kompost, gödselwatten eller urin m.m., hwilka werka hastigare än den wanliga ladugårdsspillningen. I Belgien, det land der linet odlas med största omsorg, anses hafran för den bästa förfrukt för lin, dernäst klöfwer och gräslinda, derefter följer hwete och råg, sämre anses rotfrukter och sämst af allt, korn. Skall linet sås på nybruten gräslinda, så får dock denna ej wara mosslupen eller beswärad af syra. Bästa beredningen för lin är att så hafra året förut, med stark gödning. Sedan hafran mognat uppplöjes jorden om hösten ganska djupt, och lemnas så öfwer wintern. Skall någon ytterligare gödning ske, med sådana ämnen, som ofwan anfördes, bör den werkställas tidigt på wåren, och endast nedmyllas med billharf eller harf. Kort före såningen harfwas och wältas åkern, om så erfordras flera gånger, så att jorden på ytan må blifwa ytterst fint pulveriserad. Har jorden tillräcklig fuktighet för fröets groning, så kan det genast utsås, men i motsatt fall afwaktas regn. Att deremot så lin på en alldeles uttorkas jord, i förhoppning på framtida regn, är icke rådligt.
På nyodling, särdeles sådan som blifwit bränd, lyckas linet mycket wäl, ifall jorden är god. Det på detta sätt odlade linet plägar man ej behöfwa rensa under wexten.

2. Utsäde.

Det är af stor wigt att skaffa sig godt utsäde. Äkta Riga=linfrö anses bäst. Det bibehåller sig godt i högst 3 år, hwarefter man måste skaffa sig nytt utsäde. Som Riga=fröet är dyrt, gör man bäst att årligen köpa en mindre qvantitet, för att deraf uppdraga frö, ty i andra året är fröet bäst, och gifwer ett finare lin än första året. Det lin, af hwilket man will taga utsäde, bör sås tunnare, än det som odlas för tågans skull. Linfrö tål att ligga i 3 år, men längre är osäkert, och det är en allmän tro, att ett års liggning förbättrar det. Godt frö bör wara klarbrunt till färgen; i Swerige anser man linfröet böra wara långt, men detta är troligen en origtig åsigt, ty i Belgien wärderas det korta fröet högst; hwad man deremot fordrar, är att fröet framför allt skall wara försedt med den lilla krok i spetsen, af ljusare färg än den öfriga delen af fröet, som anses wara det äkta Riga=fröets säkraste kännetecken, äfwensom att fröets kanter äro af ett ljusare brunt, än midten. Båda dessa kännetecken sägas förswinna efter några års såning på annan ort, hwarefter fröet icke mera gifwer så godt lin, som i början.

3. Såning, rensning och mognad.

Sedan jorden blifwit på ofwannämnde sätt wäl beredd och fint pulveriserad, samt äger en för fröets groning tillräcklig fuktighet, företages såningen. Då man icke sår linet med hufwudsakligt afseende på winnande af frö, i hwilket fall det bör sås något tunnare, utsår man omkring tre fjerdedelar till 1 kappe frö på ett kappland eller 24 á 32 kappar på tunnlandet. Man är så mycket angelägnare att så någorlunda tjockt, som ett tätt lin bättre qwäfwer ogräset än ett tunnt. Sådant lin som man will hafwa af yttersta finhet, sås mycket tjockt. Efter såningen myllas linet med wanlig lätt harf i twenne stråk, hwarpå man genast wältar med en lätt wält. Det är angeläget att de wid såningen nödige operationer följa snart efter hwarandra, på det jorden ej måtte hinna för mycket uttorkas innan hon åter tillpackas af wälten. Äfwenså är det angeläget att såningen sker i lugnt och torrt wäder, samt af en skicklig såningsman, på det att fröet måtte blifwa jemnt fördeladt. Då linet blifwit omkring 3 tum högt, rensas det första gången, och 14 dagar derefter, wid 6 tums höjd, för andra gången, om så behöfwes. De rensande böra gå utan skor, hwarigenom deras tramp mindre skadar linet.

Härefter lemnas linet orördt, till dess tiden för dess upptagande eller så kallade ryskning inträffar. Är man mycket angelägen om att erhålla lin af yttersta finhet, så ryskas detsamma så snart blomningen är förbi, men man uppoffrar då fröet, och denna förlust är så stor, att man i sjelfwa Belgien med få undantag låter linet stå, till dess fröet blifwit moget. Härmed förstås icke, att fröet i knopparne skall allmänt wara brunt, ty linet är då öfwermoget och det förlorar både i godhet och mängd, det sednare hufwudsakligen derigenom att weden i stjelkarne blifwer alltför fast och hård, hwarigenom större affall uppstår wid brytningen, och linet, som man säger, “bryter bort sig”. Då ungefär en tredjedel af fröet fått en brunaktig färg, och frö=knopparne en wiss fasthet, samt sjelfwa stammens gröna färg gått öfwer till ett mera i gult dragande, genomskinligt utseende, så är rätta tidpunkten inne för linets ryskning. Ibland får dock linet allsicke denna färg och genomskinlighet; man rättar sig då endast efter knopparnes och fröets utseende.

4. Upptagande och förwaring.

Till linets upptagande wäljer man en regnfri och klar dag, och börjar icke förrän daggen förswunnit. Man upprycker det med rötterna och afskakar jorden, samt tillser wid uppdragandet af hwarje lock, att den lägges ytterst jemnt, fortfarande till dess man fått en liten knippa eller kärfwe af wid pass en arms tjocklek, hwilken då ombindes nära rotändan, wanligen med ett af sjelfwa linet gjordt band. Wid upptagningen bör äfwen en sortering af linet ske, så att det korta skiljes från det långa, och lägges i särskilta bundtar. På andra ställen uppsättes linet till torkning obundet, i 4 till 5 dagar, hwarefter det bindes i större bundtar och upplägges liksom en wedfamn, att ytterligare torka. Det swenska sättet att genast bundta och på stänger till torkning upphänga linet, är ganska godt, blott icke bundtarna göras för stora, ty linet kan då lätt taga hetta i midten af bundten. Sedan linet wäl torkadt, införes det i ladan och får der ligga till wintren, då fröet urtröskas på det sätt, att linet utbredes tunnt på ett log=golf, och slås eller tröskas med en flat trädklubba eller klots af 12 tums längd, 5 tums bredd och 4 tums tjocklek, fästad wid ett långt, krokigt skaft, som wid slaget glider i högra handen. Detta sätt har företräde framför den i Swerige brukliga repningen, som skadar linet. Efter slutad tröskning bindes linet åter i bundtar af 6 till 8 tums diameter men i hwilka rotändar och spetsar läggas emot hwarandra, så att bundten, som bindes på 2 ställen, blir jemntjock i båda ändar. I detta skick förwaras linet till påföljande årets sommar, då rötning werkställes.

Orsaken hwarför man bör öfwergifwa den gamla seden att röta linet samma höst som det blifwit skördadt, är den, att då genom den sena årstiden wattnet och luften förlorat sin wärma, blifwer rötningen både långsam och osäker, samt torkningen, särdeles af det wattenrötta linet, förenad med många swårigheter. Uppskjutes rötningen till året derpå, så vinnes ej allenast den fördel, att kunna begagna den warma årstiden, då luft och watten äro bäst tjenliga för denna förrättning, utan det rötta linet torkar hastigare, och dess derefter följande brytning och rengöring, kan ske utan begagnande af de eldfarliga pörten eller badstugor, genom hwilka årligen en mängd lin här i landet dels skadas, dels uppbrinner. Wår swenska midsommartorka, så oläglig den annars ofta är, bereder det förträffligaste tillfälle för linets torkning och beredning, utan de olägenheter, som den nu brukliga eldtorkningen medför.

Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1848 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 06-08 Maj 2013. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.