Om Linrötning

Om Linrötning.
Förra årets almanach innehöll en berättelse om linodlingen i ett af de främmande länder, der den bedrifwes med största omsorg och framgång. Wi wilja nu här lemna en kort beskrivning på det sätt, hwarpå man i samma land werkställer linets rötning.

Det finnes så wäl i Swerige som i andra länder hufwudsakligen tvenne sätt för linets rötning, nemligen Landrötning och Wattenrötning. Wi skola betrakta hwardera särskilt.

1. Landrötning.
Denna werkställes på det sätt, att linet, som förut blifwit skildt från sina fröknoppar, utbredes helt tunt på en i möjligaste måtto fin och jemn gräswall, och blifwer der liggande från 3 till 9 weckor, allt efter som wäderleken är mera eller mindre warm och fuktig. Ju kallare och torrare wäderlek, ju långsammare linrötning. Rötningens fullbordan wisar sig när basten (lintågan) med lätthet skiljer sig från stängeln, särdeles i toppen, der rötningen går långsammast. Det upptages då, ställes i så kallade “kapeller” d. w. s. små skylar att torkas, och sedan det wäl blifwit torrt, införes det.

Det landrötta linet får wanligen mycken mjukhet, men deremot en mera mörk färg än det wattenrötta, och då den sidan af stjelken som är wänd åt jorden, förr blifwer rött än den öfre sidan, så blifwer rötningen sällan jemn. Swarta punkter uppstå på stängeln, hwilka äfwen genomtränga tågan, och göra den på dessa ställen skör. Man gifwer derföre wanligen företrädet åt

2. Sjö= eller Wattenrötningen.
Denna rötning delar sig åter i twenne, nemligen rötningen i stillastående och rötningen i rinnande watten.

a) Rötningen i stillastående watten anses mindre fördelaktig än i flytande. Den går visserligen fortare (på 3 till 12 dagar), men faran att linet skall skadas, är wida större än i det flytande wattnet. Detta sätt bör derföre endast anwändas i nödfall, då man saknar tillgång på rinnande watten.

Måste man röta sitt lin i stillastående watten, så bör man undersöka det watten man dertill will anwända. Det bör wara sommarljumt (d. w. s. 12 till 20¤) samt hwad man kallar mjukt, hwilket man ser deraf, att twål wäl löser sig i detsamma, och blandar sig likartadt med wattenmassan till en mjölklik wätska, då deremot twålen i det hårda wattnet skiljer sig i flockar, och flyter upp på ytan. Widare bör wattnet icke wara orent, ännu mindre blandadt med dy, gyttja eller andra främmande beståndsdelar och minst af allt hålla kalk eller jern, ej heller wara färgadt af ruttnade blad af ek eller al. Kan man samla och till rötningsgropen leda regnwatten, så är detta det bästa. Det bör äfwen anmärkas, att man i ett stillastående watten blott kan röta lin en gång om året, emedan wattnet genom den första rötningen blifwer skämdt.

b) Rötning i rinnande watten. Det lin som rötes i rinnande watten blifwer bäst. Det är starkast, af wackrare färg och anwändbart för de finaste tillwerkningar. Särdeles är detta händelsen med torkadt, ett eller twå år gammalt lin. Mindre wackert blifwer deremot det i färskt tillstånd rötta linet. Dock alltid bättre än på de båda förutnämnda sätten.

Rötningen i rinnande watten går wisserligen långsammare än i stillastående (4 till 14 dagar), och ofta ojemnare; men den har fördelen af ett wackrare lin, mindre arbete, och mindre fara för linets förderfwande genom för stark rötning. Man bör äfwen här hafwa samma uppmärksamhet på wattnets beskaffenhet, som ofwanför är omtaladt, samt dessutom iakttaga, att wattnet ej får rinna häftigt (ju saktare ju bättre), samt att det ej är för warmt. Bäst är 12 a 15¤; är det warmare så måste man wara högst uppmärksam att ej linet tager skada. Derföre röter man i Belgien ej sitt lin i Juli eller Augusti månader, då wärmen är starkast.

Till rötningen i rinnande watten bör äfwen räknas den som sker i dammar eller gropar, försedda med till= och aflopp för wattnet. Man kan nemligen i dessa gropar åstadkomma samma omwexling af watten, som gör flodrötningen så fördelaktig. Gropen göres så att wattnet ledes in wid dess botten, men deremot afloppsrännan wid dess yta. Bäst är att göra gropen 3 alnar djup, hwarigenom man får wattnet något warmare på ytan än wid bottnen, och denna olikhet är nyttig, emedan toppändarne af linet rötes långsammare, och således böra utsättas för en högre wärma, om de skola rötas liktidigt med rotändarne. Gropens längd göres wanligen 7 alnar och dess bredd från 4 till 7 alnar.

För att kunna beqwämt handtera linet under rötningen, insättes det i ett slags låda eller bur af spjelor eller läkter, hwilken göres 6 alnar lång, från 3 till 6 alnar bred, samt 2 alnar hög. Fyra starka läkten bilda bottenramen, i de fyra hörnen äro stolpar, och det hela sammanfogas sedan med swagare läkten, hwilka dels i horizontel riktning påspikade, bilda wäggarne, dels äfwen bottnen. Bottenläktena spikas med 6 tums och sidoläktena med 8 till 12 tums mellanrum. Öfre delen af denna bur är öppen.

Linet bör förut wara löst bundet i kärfwar af 8 till 12 tums diameter, och wäl renadt från alla främmande ämnen, såsom jord, blad m.m. Buren nedsättes i den tömda gropen, så att han står lika långt från dess sidor, och hans wäggar beklädas inwändigt till 3 tums tjocklek med lång halm i stående ställning, så att den står upp öfwer burens höjd. Linkärfwarne nedsättas nu i buren, så att de stå löst, utan all pressning, samt i upprätt ställning, så att rotändarne stå på burens botten, och toppändarne uppåt. Sedan buren blifwit fylld, böjas topparne af den öfwer burens öfwerkant uppstående halmen inåt, öfwer linet, som dessutom ytterligare betäckes med ett omkring 6 tum tjockt lager af halm. Deröfwer spikas sedan bräder, och dessa belastas med icke alltför stora stenar, hwilka fördelas så jemnt som möjligt, och blott anwändas till så stor tyngd att buren hålles simmande och i jemwigt 2 till 3 tum under wattnets yta. Slutligen fästas i alla fyra hörnen af buren halmrep, hwilkas andra ändar fastgöras wid i jorden nedslagna pålar, i ändamål att hindra buren, då han höjer sig, att kringsimma eller till och med kantra.

Såsom redan blifwit anmärkt måste rötningsburen simma i wattnet, så att det står 2 till 3 tum öfwer densamma. Efter ett par dagar börjar dock jäsningen, och buren höjer sig. Då påläggas så många stenar att han åter nedsjunker till sin bestämda gräns. Efter ytterligare ett par dagars förlopp börjar han sänka sig, då åter så många stenar borttagas, att han uppnår sitt förra läge – alltid omkring 3 tum under wattenytan.

Följande tecken gifwa tillkänna att rötningen blifwit fullbordad, och det bör anmärkas, att sedan linmassan på ofwansagde sätt höjt sig, och åter sjunkit, bör den noggrannaste uppmärksamhet anwändas och prof tages hwarje timme för att se när den rätta tidpunkten för rötningen är uppnådd.:

Det enda säkra tecknet till fullbordad rötning är att basten skiljer sig från stängeln, och för att utröna detta underkastar man linet följande prof: Man skiljer med fingrarne basten från stjelken wid rotändan, dock ej mera, än att man knappt kan fatta den. Man håller nu, med ena handens tumme och pekfinger, den korta ändan af basten, och med samma fingrar af andra handen den lika korta ändan af den afskalade stjelken, så att hela strået får ett fritt och horizontelt läge. Basten måste nu, utan att man på ringaste sätt drager, lossna från stjelken genom den sig sänkande stängelns egen tyngd, och lätt skilja sig från den.

Böjer man ett strå, med basten ännu påsittande, så måste det lätt brista, och den midt på strået brutna, trädaktiga delen deraf måste med lätthet kunna utdragas wid rotändan, så att basten blifwer qwar, såsom ett rör. Den afskalade stängeln bör brista som glas, utan att det ringaste låta böja sig.

Torkar man strået så måste äfwen basten låta lätt och likartadt afskala sig, från rotändan till toppen, och det trädlika af stängeln wara hwitt. Inträffar allt detta, så är linet rött.

Nu skyndar man sig att taga upp linet ur gropen, sköljer det, om möjligt, i rent watten och uppställer bundtarne några timmar att afdrypa. Derefter upplösas de, och linet utbredes tunnt, såsom wid landrötning, på en nyslagen eller annars kort gräswall, för att fullkomligen torkas och blekas. Det sistnämda likwist med wilkor att en klar och torr wäderlek gynnar det. Wid utbredandet tillser man att rotändarne wändas mot den sidan af fältet som mest är utsatt för windarne, hwarigenom linet mindre rubbas af blåsten. För regn får linet under denna blekning icke utsättas, och i Swerige wore Maj eller Juni de enda dertill passande månaderna. Kan man ej wälja en torr och klar årstid, så är det bättre att alldeles afstå från linets blekning.

Under blekningen wändes linet hwar tredje eller fjerde dag, medelst käppar som man skjuter under detsamma. På något mer än en vecka är blekningen wanligen fulländad. Så snart en eller annan swart punkt på stänglarne wisar sig, måste blekningen genast afbrytas samt linet upptagas och torkas.

Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1849 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 10-12 Maj 2013. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.