Om Postsparbanken

Om Postsparbanken

Mer och mer erkännes vigten deraf att – medan en utväg finnes att genom arbete förvärfa sitt uppehälle – någon, om ock en ringa, del af arbetsförtjänsten afsättes för att vara att tillgå i en tid, då möjligen icke mer dagens inkomster förslå till betäckande af dagens utgifter.

Och kunna, oförtänkt nog, förhållandena komma att gestalta sig.

Den som lefver af sitt arbete, kan för någon tid se utvägen till bergning hämmad derigenom att tillgång saknas på sådant arbete, som han är i stånd att utföra.

Och äfven der ingen brist på arbete förefinnes, kan genom sjukdom och aftagande krafter arbetsförtjensten antingen minskas eller helt och hållet upphöra.

Om nu ett sådant förhållande är egnadt att framkalla bekymmer för den, hvilken icke har att med sitt arbete uppehålla någon annan än sig sjelf, så blifva följderna af en minskad arbetsförtjenst ännu sorgligare för den som har hustru och barn att försörja.

Och bitter måste, under sjukdomens dagar, för maken och fadern vara den tanken att, vid hans bortgång, de hvilka varit honom i livet kärast, skola blifva utsatta för nöd och elände.

Deremot skall, i ålderns och ohelsans dagar, en kärkommen hjelp vara att hemta af den penning som sparades under den tid, då det ännu var möjligt att afsätta någon del af en daglig arbetsförtjenst. Ock en icke ringa tillfredsställelse skall det ligga i tanken derpå att, om också bekymmer och svårigheter vänta de efterlefvande, någon, om äfven ringa besparing finnes att tillgå bestridande af de utgifter som först möta och som äro mest oundgängliga.

Må man blott ej låta avskräcka sig af den föreställningen, att de besparingar, hvilka man möjligen kunde vara i tillfälle att göra, äro allt för obetydliga för att bereda någon hjelp i ålderns dagar eller åt efterlefvande.

Med äfven en ringa penning kan, då den klokt användes, mycket och varaktigt godt uträttas.

Det gäller framför allt att i tid börja spara och att ej deri förtröttas.

Gör man det, skall man äfven här snart se besannadt det gamla ordspråket: “många bäckar små göra en stor å”.

Det är för övrigt icke ensamt efter det besparade medlens belopp, som sparsamhetens verkningar böra bedömas.

Äfven härvid eger föredömet en stor betydelse.

Och erfarenheten deraf att jemväl på ringa inkomster kunna göras dagliga besparingar, skall efterhand till ett sparsamt lefnadssätt uppfostra mången, som måhända, utan en sådan erfarenhet, skulle hafva förslösat, icke blott egna, utan äfven andras tillgångar.

En utväg för den stora allmänheten att få sina besparingar förvarade och på samma gång af dem erhålla någon afkastning har man, under de senaste mansåldrarne, sökt bereda genom inrättande, på ett stort antal orter i riket, af Sparbanker, hvilka tillkommit genom enskildes försorg och hvilka af enskilda förvaltas.

Ingen lärer vilja förneka, att dessa och liknande inrättningar uträttat mycket till sparsamhetens befrämjande; och de, hvilka oegennyttigt åt denna förvaltning egnat tid och krafter, förtjena utan tvifel det fullaste erkännande.

Så viktigt är det emellertid att icke någonting åsidosättes af det som kan verka till ökad sparsamhet, att staten, hvilken är i tillfälle att för insatta medels behöriga förvaltning lemna en säkerhet, sådan icke någon enda enskild inrättning kan erbjuda, ansetts böra, med de hjelpmedel som stå honom till buds, bereda nya och ökade tillfällen till att göra sparade medel fruktbärande.

Staten har så mycket hellre ansetts böra härvid träda emellan, som, genom biträde af en annan allmän inrättning, hvars verksamhet jemväl af staten ordnas, denne är i tillfälle att, utöfver den större säkerheten, erbjuda allmänheten äfven fördelarne af lättade tillfällen till sparmedels både insättande och uttagande.

Redan förut har i flera europeiska riken – England, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien och Österrike – samt jemväl i en del länder, som äro belägna utom vår verldsdel, blifvit införd sparbanksrörelse, för hvilken staten iklädt sig ansvarighet, jemte det han förbehållit sig att meddela föreskrifter rörande förvaltningens gång och öfvervaka deras behöriga iakttagande.

För att på en gång minska utgifterna för denna förvaltning och åt den af staten ordnade sparbanksrörelse gifva så stor utsträckning som möjligt har man funnit lämpligt förena Statens sparbank med en annan Statens inrättning, Postverket, hvars verksamhet sträcker sig till flera delar af landet och berör en större del af befolkningen, än hvad fallet är med någon annan allmän inrättning.

Den erfarenhet man i andra länder hemtat af de i sådant afseende gjorda försök, vittnar på ett ovedersägligt sätt till förmån för den nya inrättningen.

Och sedan, efter hvad som sålunda förekommit, Kongl. Maj:t till Riksdagen gjort framställning om inrättande äfven i Sverige af en Postsparbank för riket och förslaget härom blifvit af Riksdagen godkändt, har den nya Postsparbanken begynt sin verksamhet med ingången af år 1884, i enlighet med de föreskrifter, som blifvit af Kongl. Maj:t meddelade genom nådig förordning den 22 Juni 1883.


 

Mången penning, som skulle hafva bevarats, derest tillfälle funnits att genast insätta densamma i en sparbank, går förlorad derför att afståndet är stort till närmaste sparbank eller derför att banken icke är tillgänglig för allmänheten de dagar och timmar, då den, som önskade göra en insättning, vore i tillfälle att inställa sig i banken.

Den förstnämnda olägenheten måste anses vara i ganska väsentlig mån förminskad derigenom att, vid början av innevarande år, antalet sparbankskontor blifvit ökadt med omkring 1450 postsparbankskontor.

Hvad åter angår tillträde till sparanstalterna, har å Postsparbankens kontor allmänhetens fördel i detta afseende blifvit tillgodosedd i en utsträckning, som svårligen annat än undantagsvis lärer kunna ifrågakomma vid annan sparbanksinrättning.

Å Postsparbankens kontor är nämligen beredt tillfälle till sparmedels insättande och uttagande å alla de tider, då den postanstalt, af hvilken sparbanksgöromålen handläggas, hålles öppen för allmänheten.

Och postanstalterna äro alla dagar tillgängliga:

de större städernas postkontor 11 á 12 timmar.

öfriga postkontor…………6 á 9

och poststationerna………4

med allenast den inskränkning, att å sön- och helgedag postkontor hålles stängdt de timmar af dagen, då allmän gudstjenst hålles i orten.

Säkerligen skall ingen neka, att förenämnda anordningar i allmänhet äro af beskaffenhet att i hög grad underlätta tillfället att i sparbank insätta medel, hvilka man icke har nödigt att för tillfället på annat sätt använda.

Utan inskränkning gäller detta den del af landets invånare, som endast undantagsvis och på kortare tid lemnar sin vanliga vistelseort.

I vårt land är det emellertid vanligt att, flera månader af året, en stor del af befolkningen söker arbetsförtjenst i orter, som äro långt aflägsna från hembygden.

Sådant eger i synnerhet rum vid jernvägs byggande, vid större odlingsföretag och der skogsafverkning försiggår i någon större utsträckning.

I sådana och liknande fall kommer mången gång arbetaren i åtnjutande af en, som väl kan anses lemna tillfälle att göra besparingar.

Ofta möter emellertid svårighet att å den ort, der arbetaren är anstäld, finna ett säkert och tjenligt förvaringsrum för de sparade medlen. Och så länge icke någon samverkan förefinnes mellan sparbanker å olika orter, skall säkert mången tveka att insätta penningarne till förvarande till sparbank å en ort, der vistelsen är inskränkt till några få månader, och dit, efter deras utgång, arbetaren måhända aldrig återkommer.

Visserligen återstår utvägen att med post hemsända hopsparade medel, till förvarande af enskild person eller till insättande i sparbank som finnes i hemorten.

Sådant kan dock icke ske utan erläggande af postporto och försäkringsafgift, genom hvilken utgift sparpenningens kanske redan förut ringa belopp blir på ett känbart sätt förminskadt.

För att icke allt för ofta behöfva vidkännas en dylik utgift, komme säkerligen också i allmänhet arbetaren att flere dagar uppskjuta att hemsända hopsparade medel.

Men icke nog med att, under tiden, dessa medel kunna förloras, de äro äfven utsatta för en fara att förslösas, hvilken icke i samma mån förefinnes derest medlen blifvit insatta i sparbank.

För att äfven de, hvilka någon del af året vistas å annan ort än den, der de hafva sitt egentliga hemvist, måtte kunna af Postsparbanken hemta all möjlig erforderlig nytta, är så ordnadt, att den som en gång blifvit delegare i Postsparbanken och erhållit s.k. motbok, kan på densamma göra insättningar och lyfta insatta medel vid hvilket som helst af Postsparbankens omkring 1450 kontor i olika delar af riket.

Den för hvilken motbok blifvit utfärdad, exempelvis af postkontoret i Karlstad, kan följaktligen, efter ankomst till Sundsvall, der å samma bok insätta och uttaga medel. Och då han återkommer till Karlstad, finnes i hans motbok honom till godo fördt allt hvad som, efter affärden derifrån, blifvit å olika orter inbetaldt, med afdrag naturligtvis för hvad egaren kan hafva under tiden uttagit.

Detta är en fördel, hvilken svårligen någon annan sparbank än Statens lärer vara i tillfälle att bereda insättarne.


 

För att icke redovisningsväsendet må göras mer inveckladt än vad önskligt är, har mindsta belopp, som på en gång må i Postsparbank insättas, blifvit inskränkt till en krona. Derutöfver får insättning ske endast i helt krontal.

Dessa stadganden innefatta emellertid alldeles icke något hinder för förvandlande till postsparbanksmedel af äfven mindre penningebelopp.

För sådant ändamål tillhandahållas af Postsparbanken s.k. sparmärken och sparkort. Sparmärke betalas med 10 öre. sparkort utlemnas afgiftsfritt till den, som vid mottagandet å kortet anbringar åtminstone ett sparmärke.

Så snart sparkortets samtliga tio rutor blifvit fylda med sparmärken, kan kortet användas till insättning å postsparbankskontor, dervid kortets egare i sparbanksräkning till godo föres 1 krona.

Sparmärkenas ändamål är att uppsamla de små besparingarne. Och erfarenheten från andra länder vittnar om hvad i sådant afseende kan uträttas genom användande af sparmärken och sparkort.

Man har, inom dessa länder, i sträfvandet att bereda sparmärkena en så stor spridning som möjligt, funnit ett verksamt och värderikt biträde hos dem, hvilka sysselsätta ett större antal arbetare, hos föreståndare för skolor med flere.

Genom dessa och andra personers välvilliga mellankomst har, bland annat, äfven barnens uppmärksamhet blifvit fästad derå, hurusom jemväl bland dem mången, genom att undvara ett nöje eller en njutning för dagen, kan bidraga till att småningom bereda en tillgång, som i framtiden gör egaren af den samma oberoende af andras hjelp vid tillfälle då, af en eller annan orsak, dagens arbete icke bereder tillgång till bestridande af utgifterna för dagens uppehälle.

Äfven inom vårt land har Postsparbankstyrelsen, för att främja spridningen af sparmärken, begärt biträde af större arbetsgifvare, af skolföreståndare och andra, vilka antagits vilja, för den goda sakens skull, åtaga sig att, utan någon särskild ersättning derför, afyttra sparmärken och utlemna sparkort.

Och de svar, som på gjorda förfrågningar i ämnet hittills ingått, innefatta för Postsparbanken anledning hoppas, att banken skall i detta afseende erhålla biträde af personer, hvilka äro i tillfälle att med framgång verka för uppnående af det fosterländska målet.

I öfrigt komma sparmärken och sparkort att allmänheten tillhandahållas å alla postkontor och å ett stort antal poststationer.


 

Första gången insättning verkställes, bör uppgift lemnas om namn, födelseår, månad och dag, hemvist och, der sådant kans ske, lefnadsyrke för den, till hvars förmån insättningen eger rum.

Derefter varder en för nämnda person utfärdad motbok afgiftsfritt tillstäld den som besörjer insättningen.

Så väl det belopp, hvilket vid detta tillfälle insättes, som äfven medel, hvilka sedermera insättas, skola af vederbörande tjensteman å postsparbankskontoret qvitteras på det sätt, att i motboken anbringas en eller flera tryckta s.k. qvittenskuponger, lydande å ett mot insättningen svarande belopp. Hvar och en af dessa kuponger skall vara försedd med tjenstemannens namnteckning och postanstaltens stämpel för dagen.

En gång hvart år, före utgången af den månad, hvarunder första insättningen egt rum, bör motbok å postsparbankskontor, mot qvitto, aflemnas, för att genom kontorets försorg insändas till Postsparbankens Styrelse, som besörjer motbokens granskning och införande i den samma af den för nästförflutna kalenderår upplupna ränta; hvarefter motboken till egaren återställes.

Önskar innehafvare af motbok lyfta innestående behållning eller del deraf, skall beloppet skriftligen uppsägas å postsparbankskontor, dervid äfven uppgifves, genom hvilket postsparbankskontor medlen böra utbetalas.

Det postsparbankskontor, å vilket uppsägningen skett, vidtager sedan de åtgärder som erfordras för att medlen må, på bestämd tid och å angifven ort, tillhandahållas den som styrker sig ega befogenhet att desamma uppbära.

Vid medlens lyftande skall, för meddelande af qvitto, användas tryckt blankett, hvaraf exemplar erhållas vid motbokens uttagande och sedermera, i mån af behof, tillhandahållas motbokens egare.

Rörande hvad i öfrigt vid postsparbanksmedel insättande och uttagande bör iakttagas, meddelas upplysning i det sammandrag af hithörande författningar, som finnes infördt i motboken.

Den ränta Postsparbanken kan åtaga sig att erlägga för medel som i banken insättas, blir naturligtvis beroende på den afkastning Postsparbanken af samma medel erhåller.

Derest dessa medel ansågos böra till enskilde, till bolag med flere utlånas, skulle utan tvifvel afkastningen uppgå till belopp, som gjorde det möjligt att, efter afdrag af erforderliga förvaltningsutgifter, till insättarne utbetala samma ränta, som i andra sparanstalter erhålles.

Men med all lånerörelse följer möjligheten af förlust.

Och illa skulle Postsparbanken uppfylla sitt ändamål, derest inträffa kunde, att någon, om ock endast en ringa del af de åt Postsparbanken anförtrodda medel skulle gå för insättarne förlorad derför att låntagare och borgesmän, hvilkas vederhäftighet ansetts obestridlig, blifvit, af en eller annan anledning, bragta ur stånd att fullgöra åtagna förbindelser, eller derför att, vid en af tvång framkallad försäljning, intecknade fastigheter blifvit afyttrade till pris, understigande det belopp, å vilket Postsparbankens inteckningar lyda.

Men då nu Staten, för att icke utsätta Postsparbankens delegare för möjligheten af förlust, iklädt sig ansvarighet för det riktiga utbetalandet af så väl insatta medel som derå upplupen ränta, har också Staten, för att sjelf skyddas för förlust, förbehållit sig, att inflytande medel, i stället för att utlånas, skola göras fruktbärande dels genom insättning i Riksbanken, dels ock genom inköp af räntebärande obligationer, utfärdade af Staten eller af Allmänna Hypoteksbanken, hvilka obligationer i Riksbanken förvaras.

Medan sålunda Postsparbanken erbjuder en säkerhet sådan ingen annan dylik inrättning i vårt land kan lemna, blir af de förhållanden, som dermed stå i samband, en nödvändig följd, att den ränta, som af Postsparbanken godtgöres, ställer sig lägre än hvad den under andra förhållanden kunde blifva.

Den är för närvarande faststäld till 3/10 procent i månaden, motsvarande för helt år 3 6/10 procent.

Af den komité, som till förberedande behandling förehade frågan om inrättande af en Postsparbank för riket, fästades uppmärksamheten å det mindre lämpliga deri, att beloppet af den insättare i förväg tillförsäkrade ränta skulle vara underkastadt oftare återkommande förändringar. Mera ändamålsenligt ansågs det vara att, derest, genom ett allmännare anlitande af Postsparbanken, densamma, efter någon tids förlopp, komme i besittning af ett större öfverskott, detta här såsom annorstädes eger rum, användes för att å vissa tider tillgodoföra insättarne särskilda räntetillskott, utöfver förut godtgjord ränta.

Postsparbanken har nämligen icke till ändamål att bereda Staten någon inkomst af rörelsen.

Då Staten iklädt sig ansvarighet för de åt Postsparbanken anförtrodda medel, har också icke denna bank samma behof som andra sparbanker att, till ersättande af möjligen uppkommande förluster, afsätta någon del af inkomsten för bildande af en större s.k. reservfond.

Till följd häraf både kan och bör all den vinst som, efter afdrag af erforderlig förvaltningskostnad och andra med rörelsen förenade utgifter, uppstår af Sparbanks-rörelsen, förr eller senare komma insättarne till godo.

I sammanhang med frågan om räntans belopp bör slutligen äfven anmärkas, att Postsparbanken alldeles icke är afsedd att till förräntande mottaga större kapital, hvilka antagas kunna med fördel finna annan användning.

Derför är ock till 1000 kronor inskränkt det belopp, för hvilket ränta å en och samma motbok godtgöres.

Det är de små besparingarne Postsparbanken egentligen vill uppsamla, förvara och på bästa sätt göra fruktbärande.

När dessa besparingar uppgå till något ansenligare belopp, erbjuder sig Postsparbanken att – utan någon slags särskild afgift till banken – till förmånligaste kurs, som kan betingas, för egarens räkning inköpa räntebärande obligationer af det slag, som för Postsparbankens egen räkning anskaffas. Delegare i Postsparbanken, hvilken vill begagna sig af tillfälle till inköp af dylik obligation, kommer derigenom i åtnjutande af en något högre ränta än den som Postsparbanken är i tillfälle utgifva.

Och en säkrare placering än denna kan icke beredas de besparingar, som af Postsparbanken uppsamlats, men med hvilkas förräntande denna bank icke har att taga befattning sedan besparingarne uppgått till större belopp.

Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1885 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 19-22 Januari 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.