Om skadligheten af kredit för de dagliga behofven.
Meddelande af Sveriges Allmänna Handelsförening
Bland det vigtigaste, som bör iakttagas af en hvar och inplantas redan hos barnet, är sparsamhet, ty den utgör en af grundstenarna för ett lugnt och lyckligt lif.
Sparsamheten är en dygd, ty den är medelvägen mellan begäret att öfverflöda och böjelsen att vara girig. Likasom ett öfverflödigt lefnadssätt i de allra flesta fall leder derhän, att arbetskraften och viljans fasthet förslöas, kroppens helsa undergräfves och kassan tömmes, likaså plägar den girige icke sällan blifva elak till lynnet, vän med få eller kanske ingen, men ringaktad af många. Och dertill kommer, att den timliga vinst, han trodde sig skörda af sin snikenhet, mången gång genom njugghetens oförstånd förspilles, ty ”snålheten bedrar visheten”.
Sparsamheten är en dygd, och kan, rätt fattad, öfvas med både kropp och kassa; om den i begge fallen klokt iakttages, gifver den spänstighet åt tanken, sundhet åt kroppen och bereder tillgångar som trygga mot näringsbekymmer då ålderdomen kommer och krafterna svika.
Konsten att spara anses af mången vara svår, men lättheten eller svårigheten härvidlag beror naturligtvis på olika lynnen. Visst är, att den konsten kan åtminstone delvis läras, om hvar och en vill i minnet rista den gamla gyllene regeln ”man skall rätta munnen efter matsäcken”.
Det påstås, och kanske icke utan fog, att denna gyllene regel hos svenska folket alltmer råkat i glömska, och mången vill häri se en väsentligt bidragande orsak till ”dåliga tider”. Så mycket är i alla händelser säkert, att inom Sveriges landamären inrotat sig en ovana, som med rätta kan kallas en kräfta på det allmänna välståndet och en graf för sparsamheten, ett ondt så mycket farligare som det vidlåder nästan alla samhällsklasser, från den högsta till den lägsta, ovanan nemligen att, som det heter: ”taga på kredit” hos handelsmannen sina lefnadsförnödenheter och – mera dertill.
Att taga på kredit är, som hvar och en vet, att låta handelsmannen ”skrifva upp” de varor, som man anser sig behöfva, och hvilka man vid samma tillfälle ej vill eller kan betala kontant utan ”längre fram” eller en ”annan gång”, hvilken obestämda tidpunkt måhända blir det samma som aldrig.
Mången burgen köpare sätter liksom en heder uti att ”vara betrodd” af säljaren och begagnar sig på sådant skäl af detta sätt att förse sitt hus, fastän han måhända samtidigt har pengar tillgängliga på bank eller i kista; detta är dock icke hederskänsla, utan snarare en kortsynt fåfänga, ty det bör väl anses som en större ära att icke sätta sig i skuld och räknas som tillfredsställelse att icke behöfva känna sig stå i förbindelse till handels-mannen.
Den som ordnat sitt lefnadssätt så att han ej kan betala genast utan måste ”taga på kredit”, kommer nemligen derigenom på samma gång i ett slags beroende af handelsmannen, med hvilken han följaktligen under vissa förhållanden med eller mot sin vilja måste hålla sig väl. Då handelsmannen sjelf genom sin medgörlighet att skrifva upp råkat i trångmål, kan han måhända affordra köparen återtjenster, hvilka denna ej kan vägra, men hvarigenom den skuldsatte kunden löper fara att många gånger om få betala de fördelar han tror sig hafva vunnit genom att taga ”på bok” det mer eller mindre nödvändiga.
Med sådana erfarenheter för ögonen kan man icke med nog allvar inskärpa hos sig sjelf och andra, att den första hushållsregeln är att betala kontant.
Det vissa är i alla händelser, att den som gör sina inköp på kredit och tänker: ”kommer tid, kommer råd” (att betala), ganska lätt frestas att förse sig med mera än eljest skulle ske och snart får den föreställningen, att han icke kan lefva på mindre än han gör. Lefnadsbehofven blifva sålunda större än de verkligen borde vara. Räkningen ökas i samma mån öfver höfvan, bekymmer att kunna afbörda sig skulden växa, och man påminnes dag och natt om sanningen af det gamla ordspråket: ”obetald gris grymtar hela året”, liksom om ett nyare men icke mindre sant, som säger: ”att taga på bok går ofta på tok”.
Att varor, som köpas på kredit, i regel blifva dyrare än de som genast betalas, är helt naturligt, ty handelsmannen måste ju alltid beräkna sin ränteförlust och faran att förlora på någon af dem han lemnat kredit.
Särskildt för landtmannen uppkomma stor olägenhet och oberäknelig förlust genom att använda detta uppskrifningssystem, ty mången gång tvingas han att skyndsamt göra till penningar hvad jorden frambringar, för att dermed betala gammal gäld, oafsedt om tidpunkten är lämplig för afsalu, så att nöjaktiga priser kunna betingas. Och sålunda får han måhenda med tungt hjerta och alldeles mot sin vilja sälja till underpris för att kunna betala en påträngande fordringsegare.
Men i sjelfa verket kan man ju säga att det är landtmannen sjelf, som tillfogat sig dessa förluster och att han kunnat spara sig dem genom att icke draga någon vexel på framtiden. ”Köpa kontant sparar mången slant”.
Väl vore derföre för både köpare och säljare, om detta kreditsystem, när det gäller de dagliga behofven, kunde alldeles komma ur bruk; handelsmannen skulle då lättare och fortare kunna betala sina varor, köparen billigare erhålla sina förnödenheter, lefnadssättet rättas efter tillgångarna, den allmänna välmågan ökas och lifvet blifva mera bekymmersfritt. – ”Utan skuld är så godt som guld”.
Då vårt land, menskligt att döma, genom förbättrade förhållanden i allmänhet nu synes gå en ljusare framtid till mötes, torde rätta tidpunkten vara inne för hvar och en att ordna sin hushållning så, att när den onda dagen otvifvelaktigt en gång återkommer, den kan både motas och mötas med de goda hjelpmedel, som härflyta ur en klokare enskild hushållning och en sundare allmän uppfattning af handel och vandel.
Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1890 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 21-22 Januari 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.