Om skilnaden mellan Sann Soltid och Medeltid, samt om orsaken till den i Almanachan införda förändring i afseende på uppgiften af tiden för Solens Upp- och Nedgång.
I sistlidet års almanach infördes en förändring i afseende på uppgiften af tiden för solens upp- och nedgång, hwarföre äfwen en förklaring om orsaken dertill, wid samma tillfälle, bort inflyta; men emedan Kongl. Maj:t hade i nåder befallt, att en anwisning om laddningars werkställande wid bergsprängning då skulle bekantgöras, kunde nedanstående lilla uppsats icke på samma gång få rum, hawrföre den nu meddelas.
Om wi en klar natt med uppmärksamhet betrakta himmelen, skola wi snart finna, att stjernorna wäl bibehålla samma läge i afseende på hwarandra, men att de gemensamt förändra sitt ställe på det sätt, att de, som i början synas i söder, småningom förflytta sig mot wester, der de slutligen gå ned. Denna förflyttning är likwäl endast skenbar och härleder sig derifrån att jorden på ett dygn wrider sig kring sin axel från wester till öster. Gifwa wi widare, flere dagar efter hwarandra, akt på de stjernor, som om aftonen synas i wester, skola wi äfwen finna dem från den ena dagen till den andra gå ned allt tidigare och tidigare, det will säga, att allt kortare och kortare tid förflyter mellan solens och stjernornas nedgång, hwaraf följer att sol och stjernor närmat sig till hwarandra. Att likwäl icke stjernorna flyttat sig på himmelen mot wester, utan att det är solen, som småningom dragit sig mot öster följer deraf, att wi alltid se de förra gå upp och ned på samma ställe af synkretsen, samt derjemte bibehålla samma ställning till hwarandra, hwaremot solen dagligen förändrar uppgångs- och nedgångspunkter äfwensom sitt läge till stjernorna.
På detta sätt synes solen hwarje dag fortgå ett stycke mot öster, så att hon inom ett år fulländar ett omlopp på himmelen och då återkommer till samma punkt, der hon war året förut*). Solens nu omnämda skenbara rörelse är likwäl icke fullkomligt jemn, det will säga, hon flyttar sig icke lika mycket hwarje dag, utan går ibland långsammare, ibland fortare; hon behöfwer nemligen omkring 7 1/2 dagar längre, att komma från wårdagjemningspunkten till höstdagjemningspunkten, än från den sednare åter till den förra, hwaraf följer att hennes rörelse sker hastigare i den sednare hälften af dess bana än i den förra.
Men wi weta att solen äfwen från wintersolståndet till sommarsolståndet drager sig åt norr, men under den andra delen af året mot söder; det är således endast wid solståndstiderna, som hennes rörelse sker rakt i öster, men för öfrigt i en deremot mer eller mindre sned riktning. Häraf följer, att, äfwen i den händelse solen rörde sig fullkomligt jemt i sin bana, skulle dock hennes dagliga förflyttning mot öster blifwa ojemn. Genom ett exempel kan detta närmare upplysas.
Om en person ginge dagligen en mil, men den ena dagen rakt i öster, och en annan dag droge sig litet åt norr eller söder, så hade han wäl hwarje dag tillryggalagt lika lång wäg, men det är tydligt, att han i ena fallet kommit längre mot öster, än i det andra. De stjernkunnige eller astronomerna ha äfwen genom sina iakttagelser och beräkningar kunnat noggrannt bestämma, huru mycket solen flyttar sig hwarje dag, samt funnit hennes gång i sin bana långsammast wid midsommarstiden och hastigast wid jultiden, men hennes dagliga förflyttning mot öster minst wid höstdagjemningen och först wid wintersolståndet.
*) Härwid böre wi uttryckligen anmärka, att äfwen solens årliga rörelse endast är skenbar, samt en följd deraf, att jorden på ett år fulländar ett omlopp kring den orörliga solen. Föreställningssättet om solens rörelse har likwäl här för mera enkelhets skull blifwit bibehållet samt för att undwika en widlöftig förklaring.
Det har redan blifwit anfördt, att stjernorna äro fullkomligt stillastående, men att jorden deremot dagligen hwälfwer sig kring sin axel. Tiden, som åtgår för en sådan omhwälfning, har man funnit alltid wara fullkomligt lika lång och kallat densamma ett stjerndygn. Astronomerna anwända ofta wid sina beräkningar detta slags dygn; men i borgeliga lifwet rätta wi oss efter solen och begagna derföre soldygnet, som utgöres af den tid, hwilken förflyter mellan twå på hwarandra följande middagar, hwarmed åter det ögonblick benämnes, då solen befinner sig rakt i söder.
Att dessa båda slags dygn icke äro lika långa, samt att soldygnet alltid är längre än stjerndygnet följer af det anförda, äfwensom att antalet af soldygnen under hwarje år är ett mindre än antalet af jordens omhwälfningar eller stjerndygnen under samma tid. Ty om wi antaga att en stjerna någon dag befinner sig i söder på samma gång som solen, så återkomma wäl båda äfwen den följande dagen dit; men emedan solen under dygnet flyttat sig på himmelen ett stycke mot öster, är det tydligt, att stjernan hinner inträffa förr än solen. Wore nu solens rörelse jemn, så att hon hwarje dag flyttade sig lika mycket, så blefwe skilnaden mellan ett stjerndygn eller jordens omhwälfningstid och ett soldygn eller tiden mellan twå middagar äfwen alltid densamma; alla soldygn skulle då äfwen wara lika, fastän de alla wore litet längre än stjerndygnen, hwilka, såsom nämdt är, beständigt ha samma längd. Men det är redan wisadt, att solens förflyttning mot öster är ojemn och föränderlig från den ena dagen till den andra; skilnaden mellan soldygnet och det alltid lika långa stjerndygnet är således äfwen föränderlig, hwaraf widare följer, att soldygnen icke beständigt ha samma längd d.w.s det är icke alltid lika långt från den ena middagen till den andra.
Om wi wille inrätta wåra ur i fullkomlig öfwerensstämmelse med solen, så att äfwen de alltid wisade middag, då solen är i söder, skulle deras sammansättning blifwa högst konstig och inwecklad; de wore icke eller ändamålsenliga, emedan timmarne, minuterna o.s.w. blefwe olika långa för olika dagar. Till förekommande af en sådan olägenhet och för att erhålla en jemn indelning af tiden, så att hwarje dygn, hwarje timme o.s.w. alltid får samma längd, har man föreställt sig året indeladt i lika många så kallade medeldygn, som det innehåller werkliga soldygn, men med den skilnad, att medeldygnen alltid ha samma längd hela året om. Medeldygnet är således ett medeltal af de werkliga soldygnen, hwilka sednare följaktligen måste wara ibland kortare, ibland längre än det alltid jemna medeldygnet. De båda dygnens middagar kunna då icke eller alltid inträffa på samma gång, utan den werkliga middagen infaller wanligen litet förr eller litet sednare än medeldygnets middag. För att alltid kunna ha en jemn gång, måste således wåra ur wara inrättade efter medeldygnet, och böra fördenskull beständigt wisa 12, då detta dygns middag inträffar, hwaremot de ibland böra wara några minuter mera, ibland några minuter mindre än 12 wid den werkliga middagen, d.w.s när solen är i middagslinien. Skilnaden för hwarje dag i året kan äfwen uträknas, och skall, till rättelse wid klockornas ställande, i nästa års almanach införas.
Fyra gånger om året förswinner denna skilnad alldeles, nemligen omkring den 15 April, 15 Juni, 31 Aug. samt den 24 Dec., och middagen på ett jemngående ur bör då sammanfalla med den werkliga middagen. Under mellantiderna förhåller det sig på följande sätt. Efter den 15 April börjar solens middag komma allt tidigare och tidigare än urets, ända till medlet af Maj, då den inträffar 4 minuter före tolf; från sistnämde tid minskas skilnaden till medlet af Juni, då den förswinner; härefter kommer solmiddagen sednare och sednare än urets, och i slutet af Juli inträffar den först 6 minuter öfwer tolf; nu aftager åter skilnaden till slutet af Aug., då båda middagarne sammanfalla, hwarefter solens middag kommer tidigare och tidigare till början af Now., då den infaller 16 minuter före 12; skilnaden aftager nu småningom till den 24 Dec., men efter denna tid ökas den åter till medlet af Febr., då solen är i söder 14 1/2 minuter efter 12; slutligen minskas skilnaden oupphörligt till den 15 April, då båda middagarne åter infalla på en gång.
De twå slags middagar, hwilkas betydelse nu blifwit förklarad, benämnas med olika namn; den ena kallas Sann Middag, den andra Medeltids-Middag, och alltsom man räknar timmarne från den ena eller andra af dem, säges man rätta sig efter Sann Tid eller Medeltid. I almanachorna har solens upp- och nedgång tillförene warit utsatt i sann tid, hwarföre ett fullkomligt jemngående ur icke heller kunnat ställas derefter, utan det har under året ibland bordt wisa litet mer ibland litet mindre än almanachan angifwit. Om t.ex. uret en dag bordt wara 4 minuter öfwer 12, då solmiddagen inträffade, så skulle det äfwen wid solens nedgång ha wisat 4 minuter mera än almanachan, och så widare, olika för olika dagar. Af denna anledning infördes sistlidet år den förändring, som äfwen framdeles kommer att iakttagas, att solens upp- och nedgång utsättes i medeltid d.w.s att almanachan anger, huru mycket ett ur, som under hela året har en fullkomlig jemn gång, bör wisa, då solen går upp eller ned.
En wid första påseendet besynnerlig omständighet har äfwen häraf blifwit följden, nemligen att förmiddagen och eftermiddagen enligt klockan icke alltid äro lika, utan understundom är den förra längre stundom den sednare. Detta kommer sig deraf, att solmiddagen, som delar dagen i tu, icke sammanfaller med urets middag.
Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1842 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 05-09 Maj 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.