Om vikten av Husslöjder och Binäringar för Svenska Lantbruket

Om wigten af Husslöjder och Binäringar för Swenska Landtbruket.

Ju mera menniskan öfwar sina anlag och sin arbetsskicklighet, ju mera tilltaga och utwecklas de. Arbetaren på slättbygden kan på samma tid gräfwa nära dubbelt så många famnar diken, som arbetaren i skogsbygden, under det den sednare kan hugga dubbelt så många famnar wed, som den förre. Arbetaren i en spiksmedja, som aldrig smider annat än spik, winner derigenom en färdighet, som sätter honom i stånd att tillwerka ett ojemförligt större belopp af denna wara, än en wanlig smed, som endast någon gång tillwerkar den.

– På denna grund hwilar arbetsfördelningen, och derigenom, äfwensom genom anwändandet af machiner, sättes fabriksarbetaren i stånd att på samma tid tillwerka en flerdubbel mängd af samma wara, och det oaktadt i wissa fall göra den af bättre beskaffenhet, än som är möjligt för den enskilta arbetaren, hwilken ensam måste förfärdiga alla delarne af det fabrikat, som utgör föremålet för hans flit. Det kan således synas fördelaktigt att hwar och en blott sysselsätter sig med ett yrke, för att deri uppnå den högsta fullkomlighet, under det han af andra köper sina öfriga behof, hwilka i sin ordning tillwerkas bättre och billigare af dem, som dermed uteslutande sysselsätta sig. I de länder der landtbruket, i följd af ett blidare luftstreck, kan bedrifwas nästan året om, utan att af winterkylan wara afbrutet i mer än 2 eller 3 månader, under hwilka dock landtmannen har full sysselsättning genom grödans aftröskning och bortförande till saluplatserna, boskapsskötseln, gödselns utförande och behandling m. m., går det också till på sådant sätt, och så wäl landtbruket som de andra näringarne synas winna på en sådan sakernas ordning.

I Swerige, der jorden wanligen 6 månader om året är tillfrusen, wisar sig förhållandet helt annorlunda. De sommararbeten som man, i länder med blidare luftstreck, utför på tio, måste den Swenska Landtmannen fullborda på sex månader, och behöfwer derföre anwända en wida större arbetsstyrka på en gång. Men detta förökade antal arbetare måste sysselsättas äfwen under årets öfriga 6 månader, och då wintern under denna tid hindrar landtbruksarbetet, måste de anwändas till något annat, än deras egentliga yrke. Vi se här genast ett förhållande uppstå, som hindrar anwändandet af den nyss uppställda grundsatsen om arbetsfördelning, och hwarigenom största delen af Sweriges arbetare, af hwilka omkring nio tiondelar äro landtmän, beröfwas de fördelar, som derigenom annars wore att winna. – Det är ej utan att denna betraktelse är nedslående, och den har hos åtskilliga alstrat den något förhastade slutsatsen, att Sweriges landtbruk under inga wilkor kunde täfla med andra, mera lyckligt lottade länders. Låtom oss undersöka huru härmed kan förhålla sig.

Landtbruket fordrar wisserligen , liksom de flesta andra näringsyrkena, en wiss grad af konstfärdighet hos arbetaren, men som han dock, under en god ledning, lätt och snart förwärfwar. Att med skicklighet föra plogen, lian och spaden, att handså säd och gräsfrön, wäl lassa och stacka m. m. äro färdigheter som på några måndader kunna inhämtas, och sedan icke bortglömmas. I det handlag och den skicklighet som det egentliga landtbruket fordrar, står den Swenske arbetaren icke tillbaka för andra länders, ja han öfwerträffar dem i stora delar. Det är deremot i de arbeten, hwilka han, ej blott för att icke wara sysslolös, utan för att kunna lefwa, måste företaga om wintren, som hans underlägsenhet egentligen skulle träda i dagen, ty – med få undantag – är öfwerlägsenheten här på deras sida, som öfwa samma arbeten året om. Här träffa wi således den egentliga swårigheten. Vi wilja dock försöka att närmare taga den i betraktande, för att se om man ej äfwen här kan tillämpa den gamla regeln: att sällan någon ställning i lifwet är så lycklig, att den ej har sina olägenheter, och sällan någon så olycklig, att den ej medför något godt; ja till och med att fördelarne ofta nog äro större än det skenbara onda.

Ju lättare och billigare landtbrukaren kan erhålla sitt behof af de andra näringarnas produkter, ju mera kan han, om klimatet annars tillåter det, uteslutande egna sig åt sitt yrke. Men erfarenheten wittnar att denna uteslutande sysselsättning, till och med wid ett så mångsidigt yrke som landtbruket, medför en lägre grad af utbildning, så af kropps- som själsförmögenheter, än som är händelsen, då sysselsättningarne mera omwexla. Af denna sysselsättningarnes mångfald, hwilken det nordiska klimatet gör till en naturlag, uppkommer den härdighet, snabbhet, styrka och wighet, den rådighet i alla lifwets omwexlande händelser, den själsnärwaro i faran och det djerfwa, af alla motgångar okufweliga mod, som utmärkt och ännu utmärker nordens innewånare.

Månne dylika fördelar icke äro wärda några uppoffringar? De erhållas ej heller utan sådana. Låtom oss dock tillse hwilka dessa uppoffringar äro, och om de utgöra ett alltför högt pris för hwad genom dem winnes.

Vi hafwa redan yttrat, att wilkoret för möjligheten att idka jordbruk i ett land, der jorden 6 månader om året är tillfrusen, beror derpå att kunna fördelaktigt sysselsätta den under samma tid öfwerflödiga arbetsstyrkan. Då man nu ej hos en befolkning, hwars hufwudyrke är landtbruk, kan wänta fabriksarbetarens konstfärdighet, så drager man deraf den slutsatsen, hwilken wi hittills låtit gälla såsom fullt riktig, att de waror som sålunda tillwerkas, blifwa både sämre och dyrare, än då de förfärdigas af dem, som dermed uteslutande sysselsätta sig. – Att låta sig nöja med en dyr och dålig wara, i stället för en billig och god, är ingen liten uppoffring. Men månne den är werklig? En närmare granskning torde lätt kunna beswara frågan.

Olik med andra länders allmoge, bygger den Swenske bonden sjelf sina hus, och förfärdigar så wäl sin åker – och körredskap, som sina enkla möbler och husgeråd. – Husen kunde wara bättre och ändamålsenligare, ja äfwen billigare, men dels måste de byggas efter lag, dels afwiker allmogen ej häri från ortens sed, och detta förutsatt, kunna de ej byggas billigare och swårligen bättre än som sker. Hwad dess redskap och möbler m. m. angår, så äro de både billigare och starkare, d.w.s. bättre, än dem som han får hos snickaren, och att äfwen finare möbler, fullt ut så goda, fast ej alldeles med det utseende, som de hwilka förfärdigas i städerna, kunna tillwerkas af landtmannen, derpå se wi dagliga prof. Hwad lärfter, walmar, ylletyger, strumpor, wantar, hästtäcken, släta bomullstyger m. m. beträffar, så tillwerkar allmogen dem ojemförligt mycket billigare och starkare, än de för närwarande kunna fås från fabrikerna, hwilka af landtmannen undersäljas. Till yttre utseendet hafwa fabrikernas tillwerkningar wisserligen företräde. Äfwen i åtskilliga andra tillwerkningar t. ex. wäggur, wäfskedar m. m. täflar allmogen ej utan framgång med fabrikerna. Erfarenheten wederlägger derföre på det bestämdaste den hittills som ofelbar ansedda satsen, “att landtmannen icke kan täfla i de tillwerkningar, hwilka kunna drifwas fabriksmessigt och med tillhjelp af machiner;” men nyckeln till denna gåta är ingen annan än den, att han drifwer dem såsom binäring, och på lediga stunder, då han eljest skulle wara sysslolös. I strid med en sådan medtäflare har fabrikanten swårt att bestå, ty någon winst måste han dock beräkna, sedan räntan på kapitalet, arbetsfolkets aflöning, machinernas slitning och reparering, råämnets transport till fabriken m. m. blifwit afdraget; men för husfliten som ej är underkastad dessa afbränningar, är hela skillnaden mellan råämnets pris och den färdiga warans, ren behållning.

Men en icke obetydlig mängd föremål för husfliten äro af den art att ingen täflan med fabriks-industrien kan komma i fråga. Sådana äro i allmänhet de binäringar som afse skogsprodukternas beredning och förädling, såsom de förutnämda tillwerkningarne af redskap, möbler, husgeråd, tröskwerk, wagnar, hjul, laggkärl m. m. samt äfwen beredningen af pottaska och tjära. Dit höra förfärdigandet af wäggur och barnleksaker, stenhuggeri, saltning och rökning af kött och fläsk, insamling och försäljning af tagel, nöthår, borst, fjäder, lumpor, horn och klöfwar, kreatursben m. m. Det kan synas som wore förtjensten här ganska ringa; men det finns ett gammalt ordspråk som säger, “att man skall akta skillingarne, ty riksdalrarne akta sig sjelfwa;” och ett annnat lärer, “att man icke bör anse något för så stort, att det icke kan uppnås, och intet för så litet att det bör försummas.”

Så stor är i sanning binäringarnes och husflitens inflytande på landtbruket, att det utan dem knappast kan bestå i wår kalla nord; men med dem kunna wi ej allenast bestå, utan äfwen täfla med lyckligare länder. Låtom oss för öfrigt ej glömma, att Gudsfruktan, flit och arbetsamhet, måtta, sans och ordning, samt mod och ihärdighet wid utförandet af alla företag äro de dygder som göra folken rika och mäktiga; de äro ock grundwalarne för den enskiltes lycka.

Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1847 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 03-04 Juni 2011. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.