Almanach 1863

Almanach För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1863. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen wid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTHEBORGS Horisont eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^1/5 tidsminuters Meridian=skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont eller 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

Efter Hans Kongl. Maj:ts Nådigste stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre K:mt.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens och månens upp- och nedgång, väderleksuppgifter	4
De större Planeternas gång och lysande År 1863	28
1863 Års Marknader	29
Förteckning på marknader, som hållas i Norrige år 1863	36
Om Åskan	37
Kungörelse angående praescriptionstid för emottagande i kronans uppbörd af Rikets Ständers Banks Sedlar å 16, 12 och 8 sk. banko samt 14 och 10 sk. kopparmynt	42
Utdrag ur Kongl. Post=Ordningarne	43
Tabell över bewäringsskyldige	47
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Förteckning över försäljningsställen	48

Om Åskan.

Av E. Edlund.

Många menniskor hysa mycken fruktan för den storartade naturföreteelse, som kallas åska. Att åskans werkningar understundom äro olycksbringande både för menniskans lif och hennes egendom, är allmänt kändt. Det skall dock wisa sig af efterföljande rader, att denna fruktan i de flesta fall saknar all giltig grund. För att rätt kunna fatta detta, måste wi dock först genomgå följande korta framställning:

För något mer än 100 år sedan upptäcktes, att åskan förorsakas af den naturkraft, som kallas elektricitet. Denna kraft wisar sin närwaro mångenstädes i naturen, och menniskan sjelf kan på flera sätt framkalla dess werkningar. För att härpå gifwa ett exempel, kan omnämnas, att det är med tillhjelp af samma elektriska kraft, som underrättelser fortskaffas på en telegraflinie från en ort till en annan. Ingenstädes wisar sig dock elektriciteten med så starka och wåldsamma werkningar som i åskan.

För att förklara den elektriska kraftens werkningar antager man, att alla föremål eller kroppar, de må nu tillhöra den lefwande eller liflösa naturen, äro likasom fyllda med eller genomträngda af ett elektriskt ämne. För att göra detta mera åskådligt, kan man föreställa sig, att det elektriska ämnet genomtränger och fyller alla föremål, äfwen de hårdaste och tätaste, ungefär på samma sätt som watten genomtränger en swamp eller en bit socker, som neddoppas i detsamma. Såsom sagdt är, måste man antaga, att detta ämne finnes närwarande öfwerallt i naturen, ehuru wi icke med synen eller med något annat af wåra yttre sinnen kunna omedelbart warseblifwa detsamma. Det är endast genom sina werkningar, som det gör sig märkbart. Man måste nu widare föreställa sig, att det nämnda elektriska ämnet icke är enkelt, utan att det är en sammansättning eller blandning af twenne andra ämnen, hwilka under wissa förhållanden kunna åtskiljas ifrån hwarandra. Det ena af dessa senare har man kallat positiv elektricitet och det andra negativ elektricitet. Om nu i hwarje punkt af ett yttre ting eller föremål, till exempel ett moln, finnes jemnt lika mycket positiv som negativ elektricitet, så wisa sig inga elektriska egenskaper hos detsamma. Om deremot hos det nämnda molnet finnes ett öfwerskott af positiv elektricitet, så är molnet elektriskt, och om detta öfwerskott är betydligt, så är molnet ett såkalladt åskmoln. På samma sätt är förhållandet, om det finnes betydligt mera negativ än positiv elektricitet hos detsamma.

Det finnes således twå slag af elektricitet, nemligen positiv och negativ, och om ett föremål äger mer af det ena slaget än af det andra, så wisar samma föremål elektriska egenskaper. Om man låter positiv eller negativ elektricitet öfwergå på ena ändan af en glasstång, så finner man, att elektriciteten blifwer qwar på samma ända af stången, utan att utbreda sig öfwer densamma. Men om man gör samma försök med en stång af metall, till exempel jern, koppar och så widare, så skall man få se, att elektriciteten genast sprider sig öfwer hela stången. Man kan derföre säga, att metallerna leda eller före elektriciteten från ett ställe till ett annat. På detta sätt ledes elektriciteten på en telegraftråd, som alltid är af metall, från en ort till en annan. Metallerna kallas derföre ledare för elektriciteten. Watten, den fuktiga jordytan, moln och fuktig luft, sot, rök som innehåller sot och fukt, wäxande träd samt menniskans och djurens kroppar äro äfwen ledare för elektriciteten, ehuru i mycket mindre mån än metallerna. Torr luft, torra träd och murar med flera ämnen förhålla sig deremot på samma sätt som glas och kallas derföre oledare för elektriciteten. Om elektriciteten är samlad i större mängd och följaktligen har starkare werkan, så kan den äfwen genomgå föremål, som endast ofullkomligt förmå att leda densamma. I sådant fall kan den ofullkomlige ledaren söndersplittras, eller kan den upphettas deraf, så att den börjar glödga eller brinna. Detta inträffar deremot aldrig, då elekriciteten går igenom en fullkomlig ledare, såsom till exempel genom en metallstång, om denna blott har tillräcklig tjocklek.

Om man har en kropp, till exempel en metallkula, som har ett öfwerskott af, eller, såsom man säger, är laddad med positiv elektricitet, och nära intill densamma befinner sig en annan kropp, som är laddad med negativ elektricitet, så wisar sig en dragningskraft emellan dem, så att, om den ena kroppen, är lättrörlig, densamma af sig sjelf börjar närma sig ännu mer intill den andra. Då afståndet emellan dem blir tillräckligt litet, så får man se en lysande gnista öfwerhoppa emellan de båda kropparne, och dessa wisa derefter icke mer några elektriska egenskaper. Gnistan bildas deraf, att de båda elektricitetsarterna genombryta den oledande luften och förena sig med hwarandra. Denna företeelse wisar sig äfwen ännu i ett annat fall. Om man nemligen närmar en kropp, som icke är laddad med elektricitet, till en annan, som är laddad dermed, så werkar den senare på den förra så, att denna äfwen blir elektrisk, hwarefter de utöfwa en ömsesidig dragningskraft och söka ännu mera att närma sig till hwarandra. Denna dragningskraft blir desto starkare, ju bättre ledare för elektriciteten den kroppen är, som till en början icke war elektrisk. Äfwen i detta fall kan en gnista öfwerhoppa emellan kropparne, då dessa kommit hwarandra tillräckligt nära.

Hwad som nu blifwit anfördt, skola wi tillämpa för att förklara åskans werkningar.

Den luft, som omgifwer jordytan, är alltid något elektrisk, och oftast positiv. Wid annalkande åskwäder blir luftens elektricitet starkare, och man finner den då än positiv och än negativ. Den största mängden elektricitet samlas uti molnen. Om nu ett moln, som är laddadt med till exempel positiv elektricitet, kommer i närheten af ett annat, som är laddadt med negativ, så utöfwa dessa båda moln en dragningskraft på hwarandra och komma derigenom närmare tillsammans. Slutligen genombryta de båda elektriciteterna det mellan molnen warande luftlagret och förena sig med hwarandra. Detsamma inträffar, om ett åskmoln kommer i närheten af ett moln, som ursprungligen icke är elektriskt. Detta senare blir då elektriskt genom åskmolnets werkan, hwarefter båda molnen draga hwarandra, tills afståndet mellan dem blir så kort att de båda elektriciteterna kunna förena sig med hwarandra genom luften. Den wäg, som elektriciteten härwid går, utmärkes af en starkt lysande ljusstrimma och utgör, hwad man kallar åskstrålen eller blixten. Luften kommer derwid i en häftig rörelse, och detta är första orsaken till åskdundret. Wanligtwis börjar åskdundret med ett sakta mullrande, hwilket derefter blir starkare och slutligen småningom aftager. Åskdundret börjar i samma ögonblick, som blixten eller åskstrålen bildas. Att man oftast hörer dundret senare, än man ser blixten, kommer af ett skäl, som nedanför skall omnämnas.

Men det är icke endast mellan twenne åskmoln, som en förening af de båda elektriciteterna kan äga rum. Detta inträffar äfwen mellan ett åskmoln och jorden. Starka åskmoln werka nemligen på den underliggande jordytan och göra denna elektrisk. Åskmolnet drages derwid ned mot jordytan, och slutligen blir afståndet mellan dem ej större, än att de båda elektriciteterna kunna förena sig med hwarandra. Då detta sker, säges åskan slå ned. Det inses lätt, att höga föremål på jordytan, såsom berg, träd, byggnader och så widare äro företrädeswis utsatta härför, emedan afståndet mellan dem och molnen är mindre än från molnen till sjelfwa jordytan. Om åskan, då den slår ned, träffar föremål, som äro mindre fullkomliga ledare, så kan det inträffa, att dessa så starkt deraf upphettas, att desamma, i fall de äro brännbara, börja brinna. För att skydda byggnader för åskeld, förser man dem med åskledare. En sådan består hufwudsakligen af en jernstång eller kopparlina, som från byggnadens öfwersta spets går ned i den fuktiga jorden. Emedan elektriciteten företrädeswis följer den bästa ledare, som är i dess wäg, så ledes på detta sätt åskstrålen ned i jorden, utan att skada byggnaden.

Det är allmänt bekant, att om ett gewärsskott aflossas på något afstånd, så ser man först den ur gewärspipan framkommande röken, men hör knallen några ögonblick derefter. Ju större afståndet är, desto längre tid förflyter, tills man hör sjelfwa skottet. Detta kommer sig deraf, att ljudet behöfwer en märkbar tid för att fortplanta sig från ett ställe till ett annat. På hwarje sekund fortplantar sig ljudet ungefär 1150 fot. Tillämpar man nu detta på åskan, så erhåller man ett lätt och enkelt sätt att beräkna, huru långt den är borta. Såsom ofwanföre nämndes, uppkommer det första åskdånet på samma ställe och i samma ögonblick, som åskstrålen bildas. Den tid, som förflyter emellan det man ser blixten och hör det första åskdundret derefter, är således ett mått på, huru långt åskan är aflägsnad. Om denna tidskillnad utgör till exempel 5 sekunder, så är afståndet 5750 fot; är skillnaden 10 sekunder, så är samma afstånd 11500 fot och så widare. Regeln för beräkningen blir, att man multiplicerar 1150 med sekundernas antal.

Om man på detta sätt beräknar, huru långt åskan är borta, så skall man wid de alldra flesta åskwäder finna, att afståndet är så stort, att någon fara icke är förhanden.

All fruktan för att blifwa skadad af åskan saknar således i dessa fall giltig grund. Om man deremot wid åskwäder förmärker, att den nämnda tidsskillnaden blir allt kortare och kortare, samt att åskmolnen närma sig, så bör man icke onödigtwis utsätta sig för fara. Det har ofwanföre blifwit nämndt, att åskan företrädeswis uppsöker goda ledare för elektriciteten. Att under starkt åskwäder ställa sig tätt inwid en sådan, kan derföre wara förenadt med fara. Man bör derföre icke ställa sig under ett enstaka, på fältet wäxande, träd. Icke heller bör man uti boningsrum taga sin plats bredwid eldstaden, emedan sotet i skorstenen och den från skorstenen uppstigande röken leda elektriciteten. Ett försigtighetsmått i sådant fall är att utsläcka elden, så att ingen rök uppstiger. Likaledes bör man undwika att ställa sig i närheten af större metallmassor, såsom till exempel under en ljuskrona af metall. I warmare länder går åskan mer än i Swerige. Under de fem sista åren, för hwilka dylika uppgifter finnas att tillgå, dödades i hela Swerige 62 personer af åskan. Hela antalet af dem, som dogo under samma fem år, uppgick till något mer än 385000 personer. Af 6200 döde har således icke mer än 1 ihjelslagits af åskan. Men åskan åstadkommer icke endast skada. Man har nu mera lärt sig inse, att densamma är af mycket gagn i naturens hushållning. Wid åskwäder bildar sig nemligen i luften ett eget ämne, som fått namn af ozon, och som har den märkwärdiga egenskapen att förstöra wissa osunda dunster, som uppstiga från jordytan. Luften undergår således en rening wid åskwäder och är derföre helsosammare och sundare straxt efter än före ett sådant.

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1863 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 15-16 September 2013. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a svårtolkad text.

---

---

Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse, angående praescriptionstid för emottagande i Kronans uppbörd af Rikets Ständers Banks Sedlar å 16, 12 och 8 sk. banko samt 14 och 10 sk. kopparmynt; Gifwen Stockholms Slott den 14 November 1854.

Wi, OSCAR, med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och Wendes konung, göre weterligt: att Wi, i öfwerensstämmelse med rikets nu församlade Ständers hos Oss anmälda beslut och gjorda underdåniga anhållan, welat härmed i nåder stadga och kungöra, det Rikets Ständers Banks från och med år 1803 till och med 1849 års slut utgifna, å 16, 12 och 8 sk. banko samt å 14 och 10 sk. kopparmynt lydande sedlar, icke få emottagas i uppbörden af allmänna medel längre än till och med utgången af år 1864; dock utan att härigenom någon ändring sker uti gällande stadganden om förenämnda sedlars inwexling uti Rikets Ständers Bank: – – – – Det alle &c. Stockholms Slott den 14 November 1854.
OSCAR.
(L. S.)

C. O. Palmstjerna.

---

I särskild nådig skrifwelse till Kongl. Wetenskaps=Akademien, har Kongl. Maj:t anbefallt, att ofwanstående nådiga kungörelse skall införas i de små almanachorna för åren 1863 och 1864.

Format: Sedes, 16:o, ca 11 x 9 cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: