Almanach 1836

Almanach För Skott=Året Efter Frälsarens Christi Födelse, 1836. Till

a ) STOCKHOLMS Horizont, belägen wid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhögd.

b ) GÖTHEBORGS Horizont, Eller 57 grad. 42 min. Pol=högd och 24^I/5 tids minuters Meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horizont, Eller 55 grad. 42 min. Pol=högd, och 19^23/60 tids minuters Meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

Efter Hans Kongl. Maj:ts Nådigste stadgande utgifwen af Dess Wetenskaps=Academie.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes häftadt och skuret för 4 Skillingar B:ko. (Se övrigt för mer info om variationer i prisuppgiften)

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens och månens upp- och nedgång, väderleksuppgifter	4
De större Planeternas Gång och Lysande År 1836	28
STOCKHOLMS Post=Taxa // GÖTHEBORGS POST=TAXA // Posternas afgång ifrån LUND Jemte den förnyade Bref=Taxan (för respektive upplaga)	29
Underrättelser utur Kongl. Post=Ordningarne*	32
1836 Års Marknader	33
Förteckning på de Marknader, som hållas i Norrska till Swerige gränsande orter år 1836	39
Om Blodiglars fångst och försändning	40
Tabell över bewäringsskyldige	46
Kungörelse ang. priset på almanackor	47
Förteckning över försäljningsställen	47

Om Blodiglars fångst och försändning.

Av P. F. Wahlberg.

Dessa, wid läkarkonstens utöfning så oumbärliga djur, hafwa tid efter annan, och i synnerhet under loppet af år 1834, blifwit allt swårare att för Apothekens behof, i större mängd, till köps erhålla. Detta har troligen mindre sin grund i blodiglarnas tilltagande sällsynthet, än i allmogens bristande håg att insamla dem, dels till följe af det beswär hwarmed denna förrättning ofta är förknippad, dels äfwen i anledning af den stora dödligheten bland dessa djur före och under deras flyttning från en ort till en annan, samt slutligen äfwen af det nog låga pris, hwartill de ofta blifwit försålda. Otillräcklig kunskap om blodiglarnes lefnadssätt, fångst och transport, ja stundom äfwen om deras utseende, har hufwudsakligen föranledt de förstnämde af dessa olägenheter. Några underrättelser härutinnan torde derföre nu wara påkallade då den rådande igelbristen fordrar snart avhjelpande, och detta synes böra wara att förwänta, då de som äga tillfälle att inslamla iglar, i anledning af densamma kunna beräkna en bättre betalning.

---

Blodigeln igenkännes från de öfriga hos oss förekommande igelarterna genom följande kännemärken. Dess färg är ofwan swartgrön eller brungrön med 6 smala, långs gående, rostbruna eller gulbruna ränder, oberäknadt de med dessa lika färgade sidoränderna; under är den mer eller mindre gulaktig med swarta, otydligt begränsade fläckar, eller swartaktig med gula fläckar. Wid hufwudändan är buken alltid ljus och mot sidorna swartaktig. Någongång träffas i de gula ryggrändernas ställe swarta ränder. De öfriga Swenska igel=arterna sakna ryggränder, och fläckar på buken. Blodigeln uppehåller sig i de flesta delarne af riket, helst i stillastående, ej mycket djupa, af kärrwäxter, framför allt Kalmus, bewuxna watten med gyttjebotten, såsom i dammar, grafwar, små skogssjöar och myror. Han wistas gerna i gyttjan till och med någon tid wattnet redan uttorkat, När luften är kall, stormig och mulen, döljer han sig wanligen, deremot är han i klart wäder under wåren och sommaren i rörelse, och uppkommer merendels före åska eller starkare storm till wattenytan. Om hösten nedkryper han i bottnen der han öfwerwintrar, och så snart isen följande wår bortsmält framkommer han åter, är då ganska liflig och glupsk, samt parar sig snart härefter. Äfwen om hösten förr än han går i winterdwala är han mer än wanligt rofgirig. Äggläggningen börjar i Maj och fortgår sedan under sommaren. Hwarje igel lägger wid wattenbrynet i mossa eller torf ett eller 2:ne 1/2 – 1 tum långa, aflånga, för ändarne trubbiga, gråbruna, swamplika ägghus, som hwart och ett innehåller 6-12, sällan 16 ungar. Wid 5-6 år har igeln hunnit sin medelstorlek, wid 7-8 börjar han para sig och upphinner åtminstone 20 års ålder.

Af hwad ofwan blifwit anfördt inses lätt att iglar i största mängd fångas om wåren och sommaren helst före storm eller åskwäder, och det i synnerhet när luften ät warm och swag sydwind, eller windstilla inträffar. Dessa iglar äro likwäl ömtåligare wid försändning och förwaring, än de som samlas om hösten efter slutad parning och äggläggning, och just i den oriktigt walda insamlingstiden ligger sannolikt en af hufwudorsakerna till dessa djur stora dödlighet. Häraf följer således, att ju mer fångsten om hösten kan werkställas, desto friskare iglar erhåller man, och desto lättare låta de försända sig, alldenstund en starkare wärme då ej kan inträffa och menligt inwerka på djuren. Sjelfwa fångsten förrättas wanligen på det sätt, att barbenta personer gå ut i wattnet der iglarne uppehålla sig, sätta detsamma i rörelse med en stör eller dylikt och uppsamla de iglar, som fästa sig wid benen eller fria kringsimma. Härwid bör noga iakttagas att djuren ej wåldsamt lösslitas, då de ofta skadas, ehuru det först efter någon tid genom deras dödlighet blir märkbart. Med mindre beswär fångas iglarne om man anwänder en håf, hwari nyss stelnat blod eller andra djuriska ämnen blifwit inlagda, och denna nedsänkes i wattnet under några timmars tid. Djuren fästa sig då på blodet och upphämtas så med lätthet. Äfwen på färska köttstycken, råa, nyss afdragna hudar och i blod doppade dukar, som på ett tåg nedsänkas i wattnet fastsuga sig iglarne och låta dermed uppdraga sig. Dessa fångningssätt hafwa, utom andra fördelar, äfwen den, att djuren ej suga sig för blodfulla, då de äro swårare att försända och att begagna.

Då de som insamla iglar, ej alltid på en gång i den mängd erhålla dem att de genast kunna försända dem till försäljningsorten, utan nödgas kortare eller längre tid sjelfwa förwara dem, torde böra nämnas huru detta bäst werkställes. Man begagnar härtill under sommaren inwändigt kolade och med rent watten, ej med lut eller andra tillsatser, wäl urwattnade och wädrade fat, såar eller trädlådor, som sättas på ett swalt, ej allt för ljust ställe, der inga främmande ångor utwecklas, t. ex. i en ljus, torr källare, eller ute på en lugn och skuggig plats. I granskapet af stall, ladugårdar, matförråder, i täppta boningsrum m. m., vantrifwas iglarne. Kärlen få ej förut hafwa warit anwända till förwaring af starkt luktande eller annars för iglarne skadliga saker, såsom tobak, salt m. m. Nya kärl äro äfwen mindre tjenliga. Fatet bör upptill wara öppet och nedtill försedt med en trädtapp, hwarigenom wattnet wid ömsningen utsläppes. I faten inlägges lagerwis till 3/4 höjd bräntorf och rödmossa, eller i brist af båda, ettdera slaget, på sådant sätt, att ett tomt rum midtuti bildas, och watten, helst samma sort hwari iglarne uppehållit sig, eller åtminstone ström= sjö= eller regnwatten, ifylles så, att rummet i midten deraf nära fylles och torfwen wäl genomdränkes. Härefter isläppas iglarne sedan man bortplockat alla sjuka, och fatet öfwerbindes med hårduk eller grof linnewäf, som sedan emellanåt under tillsyn aftages.

I ett kärl af 50 kannor kunna på detta wis rymmas 4000 iglar. Äro de tätare hoppackade, fastsuga de sig på hwarandra och taga lätt skada. Wattnet ombytes en gång i weckan, och om några djur sjukna, uppkrypa de på torfwen der de lätt kunna och böra bortplockas. Det watten som wid ömsningen tillslås, bör wara så lika till temperatur med det det gamla som kan ske, ty iglarne äro ömtålige wid hastig omwexling af köld och wärme. Iglar äro friska, då de, några timmar förwarade utom watten, t. ex. i fuktiga linnepåsar, sätta sig tätt och fast tillhopa, och, när påsen nedsänkes i watten, skilja sig åt, göra lediga rörelser, samt söka krypa upp ur kärlet: när de, med handen upptagne ur wattnet, hopdraga sig, och sedan framskjuta hufwudändan: när de äro tydligt tillplattade, ej rundade eller knutiga: när de åter=släppta i watten ej sjunka utan genast raskt kringsimma: när wattnet om det ej är för mycket, antar en grönaktig färg, och ganska slemmig beskaffenhet, samt när ingen owanlig eller skämd lukt kännes. Deremot har man anledning misstänka sådana iglar för sjuke: som ligga åtskilda och liksom matte i kärlen; som upptagna derur med handen, ej, eller obetydligt förändra sin form: som kännas runda, knutiga, ojemna, mycket styfwa eller slappa: dem som färga wattnet blodigt och förorsaka oljeperlor på ytan, eller sprida en främmande och skämd lukt, samt slutligen dem, bland hwilka flere döda anträffas – Will man i stället för i fat om sommaren förwara iglar i trädlådor, fyllas dessa, sedan de inwändigt blifwit kolade och renade, med mossjord, torf eller lera, hwari Kalmusrötter inlägges.

Iglarne ifyllas härefter och nedkrypa i jorden, som ständigt hålles fuktig. Lådorna förses med tätt slutande hårdukslock, och ställas under bar himmel. När iglar endast en kortare tid före afsändningen skola förwaras, äfwensom när de skola blifwa stående öfwer wintern, anwänder man dylika fat eller såar, som de ofwan anförda. På bottnen lägger man ett några tum tjockt lager af sönderstyckad torf eller mossjord, jemte några friska Kalmusrötter, och derefter en del af de iglar man i fatet will inrymma, sedan åter ett torflager och deruppå nya iglar. På detta sätt fortfar man att lagerwis omwexla med torf och iglar till dess kärlet är fyldt till 3/4, då det öfwerbindes på wanligt wis. Hwarje nytt torflager bör ej påläggas förr än större delen af de förut ilagda iglarne nedkrupit, och torfwen bör endast wara så fuktig att den wid kramning ger watten ifrån sig. Mellan torflagren strös med fördel några skedar af ett pulwer, bestående af 2/3 kol och 1/3 krita. Wid denna inpackning lemnas intet tomt rum i midten. I ett kärl af 50 kannor rymmas 4000-5000 iglar. Wintertiden bör fatet stå på ett mycket ljust och temligen kallt ställe, der watten likwäl icke kan frysa. Detta inpackningssätt är äfwen det bästa när man försänder iglar sjöledes. Wid landtransport deremot, hwilken dock hos oss sannolikt mindre kommer i fråga, begagnar man helst linnepåsar, gjorda af dubbel wäf, som wäl bör wara ren, men ej twättad med såpa. 2000 iglar är det högsta man i en påse kan förwara, och bäst är att ej ens deruti inrymma så många. Dessa påsar tåla ej att köras på en wanlig wagn utan fjädrar, de måste antingen bäras eller köras på ett med fjädrar försedt åkdon, och så att påsarne äro betäckte med linnewäf samt helst komma att hänga, åtminstone ej att ligga ofwanpå hwarandra. De hållas jemt fuktiga med watten ur dammar, grafwar eller åar, ej med käll= eller brunnswatten, och under hwilostunderna nedsänkas de i någon dam, sjö, kärr eller graf.

För att bibehålla fuktigheten i påsarna och hindra iglarnes hoppackning, kan man inlägga djuren i rödmossa. Före afsändningen bör alla sjuka djur noga bortskaffas, då i widrigt fall de friska snart af dem smittas. Iglarne sorteras sedan efter storleken och hwarje slag inlägges i sin påse, sedan de wäl blifwit twättade. Litet af kol= och kritpulwret blandas då i wattnet. Skulle transporten fordra flera dagar, och werkställas sommartiden, förnyas twättningen i början en gång om dagen, sedan hwarannan eller hwar tredje dag. Pulwret nyttjas äfwen härwid, och bortskaffar bäst det annars alltför ymniga slemmet, som lätt kan skada iglarna. Wid hwarje twättning ömsas påsarna och de begagnade twättas och torkas wäl innan de åter brukas. Man efterser då äfwen noga om sjuka eller döda iglar finnas, hwilka genast bortplockas. Nödgas man fortskaffa iglar i stark wärma, är bäst att hwila om dagen och då nedsänka dem i passande watten, eller förwara dem på ett kyligt och skuggrikt ställe, samt om natten fortsätta resan. Inträffar åskwäder bör man äfwen nedsänka påsarne eller täcka dem med nässlor eller dylikt, så att blixten, af hwilken iglarna lida, så litet som möjligt må werka på dem. Den bästa tiden för dessa djurs försändning är höst eller wår, och framförallt hösten, om sommaren sjukna de wida lättare under resan eller efter framkomsten. Hufwudorsakerna till deras större dödlighet ligger således deruti, att de wanligen samlas på en otjenlig tid då de störas i sin parning eller äggläggning, att de skadas wid sjelfwa fångsten, samt att de förwaras och försändas på opassande sätt. Utsättandet för skadliga ångor, för hastigt ombyte af köld och wärme, eller af olika wattenslag medwerka äfwen ofta härtill. För att erhålla goda iglar böra de fångas om hösten eller tidigt om wåren, warsamt aflossas wid insamlingen, förwaras på ofwan angifne wis, samt försändas under en swalare årstid.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1836 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 21-22 December 2023. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Format: Sedes, 16:o, ca 11 x 9 cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 4 Skillingar B:ko. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1820-1858.

Varianter:

Övrigt: Prisuppgiften oförkortad i upplagan för Göteborgs horisont d.v.s. ”4 Skillingar Banko”. Utan siffra samt oförkortad i upplagan för Lunds horisont d.v.s. ”Fyra Skillingar Banko”.