Almanach 1860

Almanach För Skott=Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1860. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen wid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTHEBORGS Horisont eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^1/5 tidsminuters Meridian=skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont eller 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

Efter Hans Kongl. Maj:ts Nådigste stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre K:mt.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens och månens upp- och nedgång, väderleksuppgifter m. m.	4
De större Planeternas Gång och Lysande År 1860	28
1860 Års Marknader	29
Förteckning på marknader, som hållas i Norrige år 1860	36
Om orsakerna till frostnätter	37
Utdrag utur Kongl. Post=Ordningarne	43
Tabell över bewäringsskyldige	46
Kungörelse ang. priset på almanackor	47
Förteckning över försäljningsställen	47

Om orsakerna till frostnätter.

Av: E. Edlund.

I Swerige äfwensom i flera andra länder inträffar stundom under den warmare årstiden, att jordytan och det undre luftlagret så mycket afkylas under en enda natt, att de wäxter, som äro ömtåliga för köld, deraf skadas. Hastiga ombyten i luftens wärma förorsakas wanligen af förändringar i windens riktning; men frostnätterna följa ofta på klara och solwarma dagar, utan att någon förändring i windriktningen ägt rum. Stundom utbreda de sig öfwer hela landsträckor; stundom åter endast öfwer enskilta trakter, och angripa företrädeswis de ställen, som äro lågländta och wattensjuka. Wi skola i det följande söka angifwa de förnämsta orsakerna till dessa landsplågor, hwaraf sedan skall wisa sig, i hwilken mån man kan hoppas att genom mensklig åtgärd kunna minska deras skadliga werkan.

Det är allmänt bekant, att watten, som förwaras i ett öppet kärl, småningom af sig sjelft förminskas, eller, såsom man brukar säga, torkar eller dunstar bort. Äfwenledes är det wäl kändt, att denna bortdunstning går hastigare i warm och torr wäderlek än i kall och fuktig. Om deremot kärlet fullkomligt tätt tillslutes, så uppkommer ingen förminskning i den inneslutna wattenmängden. Häraf följer, att det watten, som förswunnit, måste på något sätt hafwa bortgått genom kärlets öppning och blandat sig med luften; och det är just detta, som i sjelfwa werket ägt rum. De wattendroppar, som befinna sig på wattnets yta, förwandlas småningom till ånga, hwilken uppstiger i luften och blandar sig med densamma. Emedan ren wattenånga är utan färg, lukt och smak, kan man icke omedelbart warseblifwa, att densamma uppstiger från wattnets yta; men det gifwes många andra skäl, som bewisa att så är förhållandet.

Då watten förwandlas till ånga, förbrukas en mängd wärme, hwilken derwid alldeles förswinner. Följden deraf blifwer, att en wattenyta, från hwilken ånga uppstiger, måste derwid afkylas, såwida icke wärme tillkommer från närliggande kroppar. Den wärmemängd, som wid ångbildningen förswinner, är högst betydlig, ehuru något olika under olika förhållanden. För att gifwa ett ungefärligt begrepp om storleken af denna wärmeförlust må anföras, att om 1 watten förwandlas till ånga genom afdunstning i fria luften, så åtgår derwid lika mycket wärme, som behöfwes för att upphetta omkring 6 fryskallt watten till kokning.

Från haf, sjöar, floder m. m. äfwensom från den med watten genomdränkta jordytan uppstiger wattenånga i luften. Denna ångbildning upphör endast wid de tillfällen, då luften är fullt mättad med fuktighet, hwilket wanligen sällan inträffar. Häruti finna wi således en werksam orsak till såwäl luftens som wattnets och jordytans afkylning. Under dagen blir denna afkylning föga märkbar, emedan jordytan och luften då uppwärmas af solstrålarne; den wisar sig derför företrädeswis endast under natten. Wi skola nu undersöka, i hwilket samband denna afkylning står till frostnätterna.

Om afdunstningen sker från en någorlunda djup sjö, hwari wattnet har den wanliga sommarwärmen, så blir förhållandet följande: Det watten, som på sjöns yta genom afdunstningen afkyles, blir derigenom tyngre än det warmare watten, som ligger under ytan. Det afkylda wattnet sjunker derföre ned, hwaremot det underliggande warmare uppstiger till ytan. Då det på detta sätt uppkomna warmare wattnet i sin ordning blifwit afkyldt, nedsjunker det på samma sätt och lemnar rum för ett nytt lager af warmare watten, som uppstiger mot ytan o. s. w. Häraf följer således, att oaktadt afkylningen oafbrutet fortgår under hela natten, så förminskar sjöns wattenyta derigenom obetydligt sin wärmegrad. Djupare watten, såsom sjöar, floder m. m. kunna derföre ingalunda anses såsom orsak till frostnätterna under den warmare årstiden. Twertom emedan deras wattenyta obetydligt sänker sin wärmegrad under natten, hindra de i icke ringa mån luften att afkylas, och motwerka derföre de orsaker, från hwilka frostnätterna leda sitt ursprung.

Wid afdunstningen från wattensjuka och sumpiga trakter, såsom från kärr, mossar o. s. w., är förhållandet helt annat. Det genom afdunstningen afkylda wattnet kan här icke nedsjunka mot djupet såsom i föregående fall, der fråga war om sjöar och floder. Den wattendränkta jordytan afkyles derföre fortfarande genom afdunstningen. Är nu luften stilla, så afkyles äfwen det nedra luftlagret genom sin beröring med den kalla marken. Småningom stiger kölden högre upp från jordytan, och derefter utbreder sig den kalla luften öfwer tillgränsande trakter, först öfwer de lågt liggande och sedan öfwer de högre. Afkylningen tilltager i samma mån, som afdunstningen går fortare. Då nu denna sednare är större i torr luft än i fuktig, så följer häraf, att klar och torr luft bidrager till att öka afkylningen. Wi hafwa härwid förutsatt, att luften är stilla. eller åtminstone icke i någon hastigare rörelse. Blåser deremot en starkare wind, så blandar sig det nedre luftlagret, som genom beröring med marken blifwit afkyldt, med de högre warmare och blir derigenom uppwärmdt. Någon fara för en starkare afkylning af marken och det undre luftlagret kan derföre icke i detta fall uppkomma.

Utom den fuktiga jordytans afkylning genom bildandet af wattenånga, gifwes det en annan orsak, som werksamt bidrager till frostnätternas uppkomst. Denna orsak, hwarom wi nu skola nämna några ord, är wäxternas och jordytans afkylning genom wärmestrålning.

Att kroppar, som äro starkt upphettade, utstråla wärme, är en erfarenhet, som af hwar och en är känd. Dessa wärmestrålar äga den anmärkningswärda egenskapen att kunna gå igenom luften, utan att denna i någon högre grad deraf uppwärmes. Om man håller handen på något afstånd från en glödgande jernstång, så känner man wärme. Man öfwertygas lätt derom, att detta wärme icke i någon wäsendtligare mån härleder sig deraf, att luften genom beröring med stången blifwit uppwärmd, och sedermera meddelar sitt wärme åt handen; ty i samma ögonblick som stången borttages, eller en skärm sättes emellan denna och handen, så förswinner äfwen känslan af wärme. Detta skulle naturligtwis icke inträffa, i fall luften sjelf i någon högre grad blifwit upphettad, emedan denna i sådant fall skulle fortfara att wärma handen, sedan skärmen blifwit uppställd eller stången borttagen. Men det är icke blott kroppar wid högre wärmegrad som utstråla wärme. Genom noggranna undersökningar har man funnit, att denna egenskap tillhör dem alla, wid hwilken wärmegrad de än må befinna sig. Enda skillnaden emellan dem i detta hänseende består deri, att förmågan att utstråla wärme hos somliga är mycket stark, under det att densamma hos andra är nästan omärklig. Så till exempel är luftens förmåga att utstråla wärme så ringa, att den knappast kan warseblifwas. Warm luft kan således icke, på samma sätt som den nämnda glödgande jernstången, på afstånd uppwärma en kropp, utan måste nödwändigt komma i beröring med densamma för att kunna meddela wärme.

En kropp, som utstrålar wärme, måste derwid afkylas, såwida han icke på något sätt återfår lika mycket wärme, som genom utstrålningen bortgår. Man inser lätt, att denna afkylning skulle förminskas, om man kunde twinga en del af de wärmestrålar, som utgå från kroppen, att återwända till densamma. Detta låter sig göra, om den wärmestrålande kroppen på afstånd omgifwes af andra kroppar, hwilka äga egenskapen att tillbakakasta de wärmestrålar, som falla mot deras yta. Wi skola nu på wårt föresatta ämne tillämpa hwad som blifwit sagdt rörande wärmestrålningen.

Både den torra och den wattendränkta jordytan äfwensom de wäxter, hwilka befinna sig på densamma, utstråla wärme. Är luften klar och fri från moln, bortgå dessa wärmestrålar från jorden utan att återwända. Härigenom afkyles marken, och denna afkylning inskränker sig icke endast till lågländta och sanka ställen, utan utbreder sig äfwen öfwer dem, som äro högländta och torra; ty alla utstråla wärme, fastän i större eller mindre grad, hwilket åter beror på jordytans och wäxternas särskilta beskaffenhet. Om luften är fullkomligt stilla eller blott stadd i en obetydlig rörelse, så afkyles det nedre luftlagret genom sin beröring med marken. Det nedre luftlagret blir härigenom betydligt kallare än de ofwanom liggande. Blåser deremot en starkare wind, så blandas det wid jordytan afkylda luftlagret med den öfriga luften, och någon swårare frost kan då af ifrågawarande orsak icke uppkomma. Om himmeln är betäckt af tjocka moln, så förlora jordytan och wäxterna genom utstrålningen intet eller högst obetydligt af sitt wärme, emedan wärmestrålarne af molnen återkastas mot jordytan.

De begge nu anförda orsakerna till jordytans och wäxternas afkylning under natten uppträda ofta liktidigt på samma ort, hwarigenom deras skadliga werkningar blifwa så mycket mer olycksbringande. Wi hafwa i det föregående wisat, att om afkylningen, såwäl genom wattnets afdunstning som genom wärmestrålningen, skall kunna uppnå en större höjd, så måste luften wara i whila eller åtminstone icke i någon hastigare rörelse. Jordens och wäxternas afkylning genom wärmestrålning tilltager i samma mån, som luften är klar och himmeln molnfri. Wattnets förwandling till ånga försiggår fortare, om luften är torr än om den är fuktig. En lugn natt med torr luft och molnfri himmel befordrar derföre i hög grad framkallandet af en för wäxterna skadlig frost. Har det regnat den föregående dagen, så att marken och wäxterna blifwit fuktiga, och derefter en nordlig wind torkat och afkylt luften, så är faran för, att en frostnatt skall infinna sig, så mycket större.

Då wi sålunda sett, hwarifrån frostnätterna under den warmare årstiden förnämligast leda sitt ursprung, kunna wi beswara den frågan, om det är möjligt att förekomma deras inträffande eller att åtminstone förringa deras antal och mildra deras härjningar. Hwar och en inser lätt, att det icke i allmänhet låter sig göra, att förekomma den afkylning, som förorsakas af jordytans och wäxternas wärmestrålning. Wi kunna icke på himmeln framkalla några moln, som återkasta de från jorden ankomna wärmestrålarne. Hwarje trädgårdsmästare har sig bekant, att ömtåliga wäxter skyddas mot den skadliga werkan af deras wärmeutstrålning derigenom, att ett tak spännes öfwer dem. Men detta medel är icke anwändbart i stort, då fråga är om hela landsträckor. Att genom rök af brännbara ämnen, som antändas i närheten af det frostömma fältet, göra luften ogenomtränglig för wärmestrålarne, kan endast undantagswis begagnas, äfwen om detta medel understundom skulle medföra åsyftad werkan. Deremot kunna wi förekomma eller åtminstone i betydlig grad förminska werkningarne af den afkylning, som ångbildningen från wattensjuka och sumpiga trakter förorsakar. Härtill fordras, att det öfwerflödiga wattnet utdikas och fältet torkas. Erfarenheten har äfwen ådagalagt, att klimatet derigenom förbättras, och att frostnätterna blifwa mera sällsynta. Den odlare, som anwänder sin möda på dylika företag, har derföre gjort sig förtjent af sina landsmäns tacksamhet.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1860 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 03-04 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Format: Sedes, 16:o, ca 11 x 9 cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter: Finns med både Carl XV och Oscar I angiven som konung på sid 2. Oklart om alla horisonter finns med båda varianterna. 

Övrigt: