Almanach 1861

Almanach För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1861. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen wid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTHEBORGS Horisont eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^1/5 tidsminuters Meridian=skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont eller 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

Efter Hans Kongl. Maj:ts Nådigste stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre K:mt.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens och månens upp- och nedgång, väderleksuppgifter	4
De större Planeternas gång och Lysande År 1861	28
1861 Års Marknader	29
Förteckning på marknader, som hållas i Norrige år 1861	36
Om beredning af murbruk	37
Utdrag utur Kongl. Post=Ordningarne	44
Tabell över bewäringsskyldige	47
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Förteckning över försäljningsställen	48

Om beredning af murbruk.

Av: G. E. Pasch.

§ 1.

Wid uppförandet af stenbyggnader är det af wigt att anwända all omsorg för erhållandet af ett godt murbruk, som betryggar byggnadens styrka och framtida bestånd. Dess egenskaper böra wara: 1:) Att fästa sig wid den stenart, som till byggnaden begagnas; 2:0 Att snart stelna och med tiden få en betydlig hårdhet, och 3:o Att kunna emotstå yttre omständigheters förstörande inwerkan, äfwen innan det ernått sin fullkomliga hårdhet. En på längre erfarenhet grundad framställning af sätten att bereda murbruk af nyssnämda egenskaper torde förtjena att här meddelas allmänheten, helst som man skulle begå ett stort misstag, om man ansåge samma slags murbruk passa för alla tillfällen, och ej besinnade, att dess beredning måste lämpas efter arten af de byggnader, till hwilka det skall nyttjas.

En mur kan uppföras i fria luften , i watten eller under jord.

1:o I fria luften . De omständigheter, som här kunna werka förstörande på murbruket, äro regn och frost. Af regnet har man dock ej att befara någon särdeles stor olägenhet; ty det kan endast åtkomma murstenarnes yttre fogar, och om murbruket der ännu är så löst, att det af ett häftigare regn skulle bortsköljas, så kan skadan botas genom ny fogstrykning. – Farligare är stark frost, om denna inträffar innan murbruket tillräckligt torkat, i synnerhet om den så länge fortfar, att den kan djupare intränga i muren. Man bör derföre anwända ett murbruk, som ej för långsamt stelnar, och aldrig fortsätta murningen så sent på hösten, att skada af frost kan uppkomma.

2:o I watten. Ett till murning i fria luften ganska tjenligt murbruk, kan wara alldeles odugligt för byggnader i watten. För detta sednare ändamål bör murbruket hafwa egenskapen att icke allenast ej blötna i wattnet, utan äfwen att deri hårdna, så att det ej kan lida skada af wattnets rörelse; hwarjemte det bör äga tillräcklig täthet för att kunna uthärda trycket af wattnet, i synnerhet om detta befinner sig blott på murens ena sida.

3:o Under jord. Om muren står i torr jord, är den mera skyddad än i fria luften, ty den skadas ej af wäta, och äfwen är frostens åtkomst mycket hindrad. Är åter jorden wåt, eller sank, så är muren nästan i samma tillstånd som i watten, och murbruket bör lämpas derefter.

§ 2.

De ämnen, hwaraf murbruk beredes, äro hufwudsakligen kalk och sand, men wid wissa tillfällen, i synnerhet för murningar i watten, gifwer man murbruket äfwen någon annan tillsats, hwarigenom det blir tjenligare för det behof, hwartill det skall anwändas.

Kalken är murbrukets förnämsta beståndsdel. Det råämne, hwaraf den erhålles, är kalksten, som hufwudsakligen består af kalkjord förenad med kolsyra. De oräkneliga arter deraf, som förekomma i naturen, äro dock sällan ren kolsyrad kalk, utan innehålla oftast inblandningar af kiseljord (kiselsyra), lerjord, jernoxid, kalkjord och manganoxid. Af skedwatten (salpetersyra) upplöses kalkstenen, hwarhwid kalkjorden förenar sig med salpetersyran, under det att kolsyran bortgår med fräsning. Utsatt för en stark hetta, såsom wid bränning i en kalkugn, släpper kalkstenen äfwen sin kolsyra, får andra egenskaper än förut och utgör hwad man kallar osläckt kalk. Begjutes den nu med watten, eller, såsom man wanligen säger, släckes, så förenar den sig med (binder) en wiss andel watten, blir het, swäller och sönderfaller till ett mjöl, som kallas släckt kalk (kalkhydrat).

I en starkare torkningshetta afgifwer den släckta kalken det öfwerflödigt tillsatta wattnet, men qwarhåller det bundna. I glödgning bortgår äfwen det bundna wattnet, kalken blir åter osläckt och wäger nu lika mycket, som innan den släcktes. Skillnaden emellan osläckt och släckt kalk är att den förra är wattenfri, men den sednare innehåller watten; båda äro kolsyrefria. Den släckta kalken är löslig i 750 gånger sin wigt kallt watten. I skedwatten löses den lätt, utan fräsning och utan att lemna någon återstod. Utsatt för fritt tillträde af luften, som alltid innehåller watten och kolsyra, upptager den osläckta kalken efter hand fuktighet utur luften, släckes deraf och sönderfaller, hwarefter den äfwen förenar sig med luftens kolsyra.

Detta allt är gällande då kalken är ren. Innehåller deremot kalkstenen en inblandning af främmande ämnen, så gifwer den en oren kalk, som, wid släckningen, upphettar sig mindre häftigt och stundom ganska långsamt, samt sönderfaller trögare och ofta mindre fullkomligt. Den orena kalkstenen löses wäl af skedwatten, men ej helt och hållet, utan lemnar en återstod, då deremot den rena löses utan någon lemning. Då orena kalkstens=arter brännas i för stark hetta, förenar sig en del af kalken med de främmande beståndsdelarne, så att den sedan icke släcker sig. I detta tillstånd säges kalken wara; dödbränd. – Orena kalk=arter gifwa med watten en massa, som wanligen torkar fortare och blir hårdare, än om kalken warit ren.

Walet af kalk bör ske med största grannlagenhet, i synnerhet för murningar, som skola uthärda werkan af watten. Till wanlig husmurning i fria luften behöfwes blott ett wäl beredt murbruk af en mer eller mindre ren kalk=art och sand, utan någon annan tillsats, och detta blir, ehuru efter en lång tids förlopp alldeles stenhårdt, hwarpå exempel finnas i wåra ännu qwarstående lemningar efter forntida byggnader. Men till murning i watten äro renare kalksorter otjenliga. I allmänhet gifwa de flerestädes inom Swerige förekommande lager af så kallad flolägrig öfwergångs=kalksten, med tätt och matt brott samt ogenomskinliga kanter, goda kalksorter, då deremot kalksten med kornig eller krystallinisk sammansättning, eller som är till någon grad genomskinlig, lemnar en till murning i watten oduglig kalk. Särdeles förtjent af uppmärksamhet är en art kalksten, som, i form af större eller mindre afplattade bollar, ofta af flera lispunds wigt, åtfölja lerskiffer. De allmännaste tecken till en god art äro: att bollarne hafwa swart eller swartgrå färg, inuti stundom med ljusare ränder; att de hafwa matt brott, betydlig hårdhet och äro swåra att sönderslå samt gifwa skåliga och skarpkantade stycken, nästan såsom flinta, och att de, efter bränning och släckning gifwa en kalk af kaffebrun färg. Detta sednare synes wara hufwudsakligt, emedan sådana bollar, som wäl haft förenämda form och färg, men i bränning gifwit hwit kalk, icke befunnits äga andra egenskaper än wanliga kalkstens=arter. – Kalksten, som är mycket orenad af främmande ämnen, har stor benägenhet att smälta under bränningen; men har man styrt ugnens hetta så, att kalken ej blifwit dödbränd, så erhåller man af sådan kalk oftast ganska goda murbruk.

Sanden, som skall anwändas till murbruks beredning, bör, så mycket som möjligt är, wara ren qwartsand, utan den ringaste inblandning af lera, jord eller wäxtämnen. För öfrigt är det likgiltigt om den är tagen ur sandgrop eller från sjöstränder. Hafssand är, i anseende till widhängande sälta, otjenlig. Man anser såsom den bästa den sand, som består af kantiga korn och som kännes sträf och skarp, då den kramas i handen. Dess groflek eller finlek måste lämpas efter det arbete, hwartill murbruket skall anwändas; för mur af ohuggen sten kan sanden få wara mycket grof, men mindre grof för mur af huggen sten eller tegel, och finare för åtskilliga watten=murbruk och fogstryknings=cement.

Wid wissa tillfällen, i synnerhet för byggnader i watten, erfordras murbruk af bättre beskaffenhet, än som blott af kalk och sand kan erhållas. Man måste då gifwa murbruket någon tillsats, hwaraf det får egenskapen att fortare stelna, motstå watten och ernå en större hårdhet. Den tillsats, som hittils befunnits mest tjenlig och inom Swerige finnes att tillgå, är bränd alunskiffer. Den måste anwändas wäl genombränd, så att den icke innehåller några obrända delar, hwaraf murbruket skulle betydligt skadas eller blifwa alldeles odugligt. Alunskiffern werkar i synnerhet fördelaktigt på murbruk af orenare kalk, åt hwilka den gifwer tillräcklig täthet för att motstå wattnets inträngande, och bidrager ganska betydligt att öka deras hårdhet, derigenom att kalken förenar sig med kiselsyra, hämtad icke blott från kalkens främmande beståndsdelar, utan ännu mera från alunskiffern; hwarjemte kalken äfwen upptager kolsyra från luften, så att murbruket slutligen kommer att bestå af kalkhydrat, kolsyrad och kiselsyrad kalk, jemte sanden och alunskiffern.

§ 3.

För murbrukets beredning är det en stor fördel att kunna erhålla kalken i osläckt tillstånd, så att man sjelf kan werkställa släckningen, som bör ske kort före murbrukets tillredning och begagnande. Man kan äfwen låta kalken friwilligt sönderfalla af luftens fuktighet; men man bör då, när murbruket skall göras färdigt, tillsätta så mycket watten, att man är säker om kalkens fullkomliga släckning, emedan det annars, i synnerhet om en oren, mera trögsläckt kalk, begagnas, lätt kan hända, att kalken börjar swälla, sedan den kommit i muren, som derigenom alldeles förderfwas. – Murbrukets tillredning sker på följande sätt: Sanden afmätes först och lägges i hög, hwarefter det göres en grop för kalken. Sedan det erforderliga måttet kalk är afmätt, lägges denna i nämda grop och begjutes med watten. hwarefter sanden från sidorna uppskottas ofwanpå högen, så att kalken deraf betäckes. Så snart som kalken swalnat och icke mera swäller, omblandas den wäl med sanden, under det att alunskiffern, om sådan skall begagnas, efter hand, tillsättes. Denna blandning färdigarbetas nu omsorgsfullt i murbruksqwarn eller på annat sätt, under tillsats af watten, till dess att murbruket är fullkomligt sammanblandadt och fått behörig stadga. Ju mindre watten man kan anwända, och ju fullständigare blandningen skett, desto bättre blir murbruket. Om detta skulle i förtid stelna, får det ej uppblötas med mera watten, hwaraf det skulle försämras, utan det bör endast piskas eller stötas wäl, hwarigenom det, utan widare tillsats af watten, blötnar och blir lika godt som förut. Sedan murbruket är anwändt, bör det ej få för starkt uppwärmas af solhettan, utan bör, så mycket som möjligt är, derifrån skyddas. Att emellanåt, särdeles under warma dagar, öfwerspruta muren med watten, är ganska nyttigt, men bör ej ske förr än murbruket börjat torka.

Sådana kalkstensbollar, som i föregående § blifwit omnämda, kunna wäl, efter bränning, anwändas lika som wanligt kalk. Bäst är dock att, sedan de blifwit brända, låta dem af sig sjelfwa få sönderfalla genom inwerkan af luftens fuktighet. Om de då, såsom wanligen är händelsen, blott till en del sönderfalla, och resten utgöres af hårda och till utseendet oförändrade stycken, som ej förändras af påslaget watten, utan bibehålla sin hårdhet. så utwäljas dessa och malas, utan föregången släckning, till ett fint mjöl, hwilket inpackas och förwaras i täta trädkärl. Detta mjöl, utan någon tillsats. arbetadt med watten till en massa af murbrukets stadga, utgör ett förträffligt fogstryknings=cement, som till utseende och egenskaper fullkomligt liknar det engelska så kallde Parkers cement. Den sönderfallna kalken kan på wanligt sätt anwändas och gifwer ett murbruk af utmärkt god beskaffenhet.

För att finna det bästa förhållandet emellan murbrukets beståndsdelar, kan man begagna följande utwäg; Man afwäger några prof af den osläckta kalken, som skall begagnas, och släcker dem med watten i litet öfwerskott, hwarefter man håller dem i en temperatur, som öfwerstiger 100° , men ej får närma sig till börjande glödgning. När profwen ej mera förlora i wigt af bortdunstande watten, finner man likwäl, att de wäga mera än före släckningen. Detta tillskott i wigt, härrörande af det bundna wattnet, utgör i det närmaste en tredjedel af den osläckta kalkens fria kalkhalt. Man kan nu antaga, att hwarje mått osläckt kalk af nedannämda procentiska kalkhalter fordra de widstående måtten sand och alunskiffer, för att gifwa de bästa murbruken:

Osläckta kalkens procenthalt.	Osläckt kalk.	Sand.	Alunskiffer=mjöl.
20,	1 mått,	1/2 mått,	0 -,
25,	1 >>	5/8 >>	1/6 mått,
30,	1 >>	3/4 >>	1/3 >>
35,	1 >>	7/8 >>	1/2 >>
40,	1 >>	1 >>	2/3 >>

o. s. w., eller med tillägg af 1/8 mått sand och 1/6 mått alunskiffer för hwar 5:te procent kalkhalt.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1861 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 05-06 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Format: Sedes, 16:o, ca 11 x 9 cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: