Almanach 1862

Almanach För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1862. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen wid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTHEBORGS Horisont eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^1/5 tidsminuters Meridian=skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont eller 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

Efter Hans Kongl. Maj:ts Nådigste stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre K:mt.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens och månens upp- och nedgång, väderleksuppgifter	4
De större Planeternas gång och lysande År 1862	28
1862 Års Marknader	29
Förteckning på marknader, som hållas i Norrige år 1862	36
Om Perlor	37
Utdrag ur Kongl. Post=Ordningarne	43
Tabell över bewäringsskyldige	47
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Förteckning över försäljningsställen	48

Om Perlor.

Av: S. Lovén.

De äkta perlorna erhållas endast utur musslor, ett slags wattendjur, hwilkas mjuka kropp är innesluten mellan twå fasta skal. Många arter af sådana musslor gifwa perlor, men det är synnerligen twå, som hafwa dem werkligen wackra och dyrbara. Den ena lefwer i hafwet wid Indiens och Amerikas kuster, den andra i sötwatten i wår werldsdel.

Den swenska perlmusslan finnes i hela wårt land, från lappmarkerna till Skåne, i sådana åar, som föra klart watten, och hafwa stenig och sandig, icke dyig eller oren botten. Hon är ganska stor, till sex tum i längd, af aflång, något krumböjd, sammantryckt skapnad, i främre ändan kort, afrundad, i den bakre mera utdragen, något nedböjd. De tjocka skalen äro i ryggsidan förenade, utwändigt genom ett starkt och spänstigt låsband, inwändigt genom låsets tänder, hwilka äro twå i wenstra skalet, en i det högra.

Der perlmusslan är någorlunda ymnig, står hon på bottnen i talrika flockar. Om man fattar en sådan lefwande mussla, märker man, att djuret, för att skydda sig, medelst sina kraftiga muskler, så starkt drager skalen intill hwarandra, att det är ganska swårt att åtskilja dem oskadade. Men om man deremot låter musslan wara ostörd, ser man att hon står med skalets undra sida halföppnad och riktad mot strömmen, för att låta wattnet fritt flyta in, och att hon på ett dygn kan krypa wid pass tre fot. Detta går så till, att hon framtill sträcker ut sin mjuka, men starka fot, som nästan liknar en tunga, tager fäste med dess ända, och derefter drager foten tillsamman, hwarigenom den öfriga kroppen flyttas framåt ett litet steg. Om man inför en flat knif mellan skalen, och släcker musslan genom att afskära de twenne musklerna, så ser man de på ömse sidor om foten sittande dubbla gälarne, fint randiga blad, genom hwilka djuret andas. Framför dem sitta twå andra dubbla blad, ett på hwarje sida, hwilka äro redskap för känseln, och emellan dem, bakom främre muskelbandet, ligger diurets mun. Musseldjuret kan icke gripa någonting med sina skal, icke heller suga något med denna mun. Sin föda får det det på följande wis.

Kroppens hela fria yta och munnens läppar, och inwändigt swaljet, magen och tarmen, äro tätt besatta med små flimmerhår, så fina, att man icke kan upptäcka dem utan med mycket starka förstoringsglas. Dessa flimmerhår äro i en oupphörlig rörelse, och derigenom uppkommer i wattnet en ständig ström, som löper framåt till munnen, Och efter djurets behof kan tidtals drifwas ut igen baktill. Denna ström är utomordentligt wigtig i musslans liv, det är genom den, som gälarne sköljas af ständigt nytt watten, som skadliga eller förbrukade ämnen bortdrifwas, och de som äro dugliga till föda komma djuret tillgodo.

Om man med ett starkt förstoringsglas undersöker magens och tarmkanalens innehåll, finner man också, att det består endast af en mängd mycket små, ja för blotta ögat alldeles osynliga wäxter, som lefwat i det omgifwande watttnet. Musslans djur har, utom dessa nämda, äfwen alla de lifwets werktyg, som finnas hos andra djur, en lefwer, ett hjerta, och ådror, i hwilka ett färglöst blod har sitt omlopp, och blandas med watten, som kan insupas genom några fina öppningar, på foten och annorstädes. Alla dessa delar, som tillsammans utgöra djurets mjuka kropp, äro förenade med de båda skalen genom en tunn hinna, som bekläder dessa inwändigt, ända ut till randen, och i sin bakre ända är försedd med färgade fina fransar. Denna hinna kallas manteln, och det är den, som utanpå sig afsätter det hårda skalet lager efter lager.

Betraktar man skalets brott, så ser man ytterst den swart=bruna hinnan, som bekläder det. Derunder kommer ett grågult lager, som består af mycket små kantiga pelare, och innerst ett annat lager, som wisar sig sammansatt af många på hwarandra liggande, af kalk genomträngda, ytterst fina hinnor. Det består af perlemor. Dess blåhwita eller i rödt dragande färg spelar i regnbågens färger, och detta färgspel anses komma af de mångfaldiga fina weck, i hwilka hinnorna äro lagda.

Denna egenskap, som manteln har, att afsöndra skalet, är orsaken till de äkta perlornas uppkomst. Redan namnet perlemor (perlmoder) wisar, att man längesedan insett sammanhanget mellan perlorna och skalets skimrande insida.

Om man klyfwer en rund perla, ser man, att hon består af flera lager; det ena inom det andra, af samma beskaffenhet som skalets; men för att perlan skall wara wacker, måste det yttersta wara af perlemor. Men innerst, i midten, ses liksom en kärna af brun eller gul färg. Oftast kan man icke, äfwen med de starkaste förstoringsglas igenkänna hwaraf kärnan består, men stundom ser man ett litet sandkorn, eller en liten bit af djurets skal, eller dess yttersta hinna, eller till och med lemningar af sådana små insekter, hwilka såsom ett slags ohyra uppehålla sig på eller i musslorna. Det är ofwan sagdt, att djuret har ådror, i hwilka ett ofärgadt blod löper, och att det finnes på djurets kropp åtskilliga fina öppningar, genom hwilka dessa ådror, med sitt blod, stå i förbindelse med det omgifwande wattnet. Om nu ett litet sandkorn eller annat litet ämne härigenom kommer in i musslans ådror, och föres der omkring med blodets ström, och stannar på något ställe i ådrorna eller genombryter deras wäggar och intränger i kroppsmassan, så uppstår der en retning, och deraf i de omgifwande delarne en ökad werksamhet, som går ut på, att göra det främmande oskadligt, på det sätt, att detsamma liksom öfwerhöljes med ett af kroppen afsatt ämne. Är det då i manteln det främmande ämnet kommit in, så blir detta småningom omgifwet af skalsubstans, nemligen dennas olika delar, den mörka hinnan, pelarelagret, och perlemorslagret.

Perlans både färg och form tyckes derwid bero derpå, om hon ligger så, att hon genom djurets rörelse hwälfwes omkring, eller är fästad, eller flyttas från ett ställe till ett annat. Man finner också stundom, att en perla, som warit mycket wacker, d.w.s. beklädd af perlemor, derofwanpå fått ett lager af mörk skalhinna, som till och med kan skrapas bort. Men deremot händer det mera sällan, att en stor men mörk perla med tiden får en sådan perlemorsbeklädnad, att hon werkligen blir wacker, och orsaken dertill torde wara den, att ju större en perla är, desto snarare förblir hon qwar på samma ställe. Man finner häraf, att det är en mycket oriktig föreställning att, som man plägar säga, perlan mognar. Hon kan också ingalunda jemföras med något slags frukt, och fastän hennes storlek ökas, sker detta ej inifrån, utan genom tillägg utanpå. Hon wäxer också mycket långsamt; en perla stor som ett knappnålshufwud säges behöfwa tolf till tjugu år för att blifwa som en ärta.

Fordom hade man mycket orimliga föreställningar om perlans natur och tillkomst. Sålunda, t.ex., menade några, att perlor kommo till af dagg, uppwärmd af solens strålar, och andra, att de woro en slags sjukdom o. s. w. Det war den berömde swenske naturforskaren Linné, som för omkring hundrade år sedan sade, att det måste finnas något litet främmande ämne, omkring hwilket perlan kan bildas, och han beskref huru det tillgick, nästan som det här är sagdt. Han berättar ock, att det lyckats honom, att få musslor till att alstra perlor. Enligt hans föreskrift bör man derwid gå så tillwäga, att man på musslans yttre sida med ett tjenligt werktyg gör en öppning, den minsta man kan, som räcker igenom till mantelhinnan. Nu har man ett helt litet stycke kalk, som är tillrundadt och fästadt wid en bit fin silfwertråd. Detta lilla kalkstycke förer man in genom öppningen, så långt, att det icke mera widrör insidan af musselskalet, och fäster så silfwertråden med en plugg i öppningen. Man måste nu noga märka musslan, och efter några år torde man i henne återfinna det inlagda kalkstycket som en wacker perla. Kineserna, som äro mycket händiga, förskaffa sig perlor och andra prydnader af perlemor genom att inlägga små kulor uppträdda på trådar, eller små formar till smycken, hwilka de sedan uttaga, då de blifwit af musslans djur öfwerdragna med perlemor.

Af det som här blifwit i korthet anfördt finner man lätt, att, emedan perlor blott tillfälligtwis finnas hos musslorna, emedan många år förgå innan en perla blifwer rätt stor, men bland många stora blott få äro rätt wackra och dyrbara, så är det endast hos en och annan gammal mussla man kan wänta att hitta en god perla. I de små, sådana som äro under fyra tum långa, är det ej ens skäl att söka. Nu wet man dessutom, att musslan wäxer ganska långsamt, ty liksom andra wattendjur har hon en romm, af ägg, så små, att man endast med starkaste förstoringsglas kan urskilja dem, och det måste taga en mycket lång tid innan ett sådant kan wäxa ut till en mussla af mera än fyra tums storlek.

Det är derföre alldeles wisst, att om man wid hwilken årstid som helst, då musslorna äro åtkomliga, äfwen sommartiden, då fortplantningen torde wara lifligast, utan urwal från bottnen upprifwer och dödar så många musslor man kan få tag i, om man derpå i wattnet utkastar i tusental de tomma skalen, som göra bottnen oren och otjenlig, så måste slutligen fisket blifwa så medtaget, att det icke på många år, kanske femtio år, kan åter blifwa gifwande. Så har händt på många ställen, t.ex. i Småland och Norrland.

För att undwika detta bör man taga endast de största musslorna, dem som äro minst fyra tum långa. Man bör widare helst taga sådana, som utanpå skalet hafwa wissa märken, som antyda, att de inwändigt hafwa en eller flera perlor. Sådana märken äro: om ett intryckt streck löper från ryggen nedåt kanten; om det ena skalet i bakre ändan skjuter öfwer det andra eller är liksom uppblåst och knöligt, men det andra slätt som wanligt; om hela musslan är betydligt snedwriden o.s.w.

Men der det har händt, att ett perlfiske blifwit förstördt genom wårdslöshet, bör man ej försumma, att från annan ort hemta och nedlägga musslor af olika storlek och sedan under en god tid hålla dessa fredade. I synnerhet är det skäl, att widtaga denna åtgärd der, hwarest perlorna äro wackra till färgen, ty denna beror på wattnets renhet, och denna i sin ordning på bottnens och omgifningens beskaffenhet.

I handeln bestämmes perlors wärde efter deras form, färg, glans och wigt. En god perla bör wara rund, något genomsigtig när hon hålles mot dagen, helt hwit eller swagt dragande i rosenrödt, och hafwa en jemn och ren glans. Den wigt, som begagnas är densamma som nyttjas för juveler, och kallas karat. En karat motswarar 4,842 eller nära 5 korn. Om man känner wigten af en god någorlunda stor perla, så bestämmes dess wärde på följande sätt. Man söker först wärdet af en en=karats perla af samma form och skönhet, multiplicerar detta wärde med qvadraten af den stora perlans wigt, och produkten med talet åtta. Således, om en en=karats perlan är wärd 1 Riksdaler, så kostar en fem=karats perla af samma skönhet 5 gr. 5 = 25 gr. 8 = 200 R:dr, och en sex=karats perla: 6gr. 6 = 36 gr. 8 = 288 R:dr. Men dessutom bör man wäl komma ihåg, att ju flera perlor man lyckas förskaffa sig af samma storlek, färg och glans, desto högre wärde får hwarje af dem. Ty det är ganska swårt och tager lång tid att samla många alldeles likadana perlor, som kunna anwändas till ett halsband, det slags smycke, för hwilket perlor är mest passande.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1862 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 19-20 April 2014. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Format: Sedes, 16:o, ca 11 x 9 cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: