Almanach 1865

Almanach För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1865. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen wid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTHEBORGS Horisont eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^1/5 tidsminuters Meridian=skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont eller 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

Efter Hans Kongl. Maj:ts Nådigste stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre K:mt.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens och månens upp- och nedgång, väderleksuppgifter	4
De större Planeternas gång och lysande År 1865	28
1865 Års Marknader	29
Förteckning på marknader, som hållas i Norrige år 1865	36
Om åkerjordens bördighet	37
Jemförelse mellan Gamla och Nya Rymdmåttet	43
Underrättelser för Korrespondenter*)	45
Tabell över bewäringsskyldige	46
Kungörelse ang. priset på almanackor	47
Förteckning över försäljningsställen	47

Om åkerjordens bördighet.

Av: J. Arrhenius.

Åkerjordens bördighet beror af dess sammansättning och lämplighet för de wäxter, som å henne odlas. Endast när alla wilkoren för de odlade wäxternas yppiga fortkomst äro uppfyllda, kunna rika och lönande skördar erhållas af wåra åkerfält.

Wäxterna behöfwa, likasom djuren, föda för att kunna fortlefwa och utwecklas. Denna föda utgöres af samma ämnen, som ingå uti wäxterna såsom deras beståndsdelar. Allt eftersom, under i öfrigt gynnsamma förhållanden, wäxterna ega större eller mindre tillgång på dessa grundämnen, hwaraf de hämta sin näring, kallas jorden rik, medelgod eller fattig, och jordbrukaren kan genom sina åtgöranden högst wäsendtligen bidraga att öka eller minska jordens bärande kraft; det beror till en betydlig del på honom sjelf, huruwida hans åkerbruk mer eller mindre wäl lönar sig, och det är derföre af wigt att tillse, hwaraf jordens bördighet är beroende samt hwad jordbrukaren kan och bör göra för att icke endast bibehålla utan föröka densamma, så att för framtiden skördarne ej må blifwa mindre och osäkrare, utan större och jemnare. För att kunna angifwa detta, måste wi efterse, hwarifrån wäxterna hämta sin föda, samt i hwad mån jordbrukaren kan medwerka att öka eller minska tillgången på densamma.

Det är allmänt bekant, huru wåra odlade wäxter från små och obetydliga frön utweckla sig och tilltaga, så att de wid skörden lemna en wäxtmassa mångfaldigt större än den, som innehölls i moderfröet. Af ett roffrö, ej större än ett litet sandkorn, erhålla wi några månader efter sådden en rofwa om flera skålpunds wigt, den rika och ymninga blasten oberäknad; och från ett hwete= eller rågkorn kunna uppgå flera strå med rika och fulla ax, så att skörden af säd och halm mångdubbelt i omfång och wigt öfwerstiger utsädeskornet. Hwarifrån har då denna tillwäxt, denna förökning i wäxtmassan kommit, är en fråga som sjelfmant tränger sig på oss, och swaret blir detta: den har upphämtats ur luften, ur wattnet och ur jorden. Att detta är förhållandet, wisar sig, om wi närmare efterforska de grundämnen, af hwilka wäxterna bestå, och hwilka höra till twenne hwarandra wäsendtligen olika grupper, nemligen 1) de som kunna förbrinna och derwid förflygtiga samt 2) de som efter wäxternas förbränning blifwa qwar i form af aska.

De förra utgöra wäxternas största massa och upphämtas förnämligast ur luften (syre, wäte, kol och qwäfwe), men äfwen ur wattnet som genom nederbörd tillföres wäxterna, samt ur jorden, eftersom denna är bemängd med wäxt= och djurlemningar, hwilka wid sin sönderdelning och upplösning äfwen lemna tillgång på samma förenämnde ämnen, som wäxterna upptaga ur luften . Ty den i åkerjorden inblandade myllan, som uppstår af qwarlemningar efter wexter och djur, upplöser sig förr eller sednare uti samma grundbeståndsdelar, hwaraf den bildats, samt återgår till sitt ursprung, luftkretsen, lemnande derwid ny näring åt efterföljande wäxtalster.

I wäxternes aska återfinnas de ämnen, som wäxterna upphämtat ur jorden. Askan utgöres nemligen af de jordartade ämnen eller beståndsdelar, som genom sten= och bergarters söndergrusning och förwittring blifwit lösliga, så att de af wäxterna kunnat upptagas såsom näringsämnen. Det är genom den fortgående wittringen och upplösningen af delar från stenriket som wäxterna fortfarande få ur jorden tillgång på sina askbeståndsdelar. Men jordens wittring försiggår långsamt, och en del af de medelst densamma lösliggjorda ämnena uttwättas af regnet och bortföras till hafwet, till wåra sjöar, strömmar, bäckar och källor, som på detta sätt bemängas med de mineraliska ämnen, hwilka träffas i deras watten.

Den af naturen sjelf åstadkomna förwittringen af jordens mineralbeståndsdelar är tillräcklig för de wilda wäxterna, hwilka förekomma och utweckla sig i mån af de näringsämnen, som naturen sjelf erbjuder dem. Men jordbrukaren, som år från år will inhösta skördar från sina odlade fält, och som åsyftar att få helt andra samt wida rikare skördar, än dem fälten af sig sjelfwa skulle kunna lemna, han måste genom sina åtgärder söka påskynda förwittringen för att winna en ymnigare tillgång på wäxtnäring, än den som alstras af naturen, öfwerlåten åt sig sjelf.

Det är genom jordens omsorgsfulla och fullständiga afdikning, bearbetning och luckring som jordbrukaren kan fortskynda wittringen, då luften härigenom får friare tillträde till den odlade jorden, hwaraf dennas sönderdelning och upplösning wäsendtligen främjas. Detta sker äfwen genom gödsling, så wäl med wanlig ladugårdsspillning som med kalk och mergel, hwarigenom jordens mineralämnen fortare lösliggöras och komma wäxterna till godo.

De odlade wäxterna bidraga slutligen sjelfwa till fortskyndandet af wittringen genom rötternas afsöndring (af kolsyra). som uppsupes af wattnet i jorden och lemnar detta förmåga att lösa ämnen, hwilka uti wanligt, icke kolsyrehaltigt watten äro olösliga. Wäxter med stora och saftiga rötter äro i detta hänseende werksammast, och genom en klok anordning af wäxtföljden kan jordbrukaren äfwen wäsendtligen medwerka till lösningen af jordens mineralbeståndsdelar. I samma mån som jordbrukaren omsorgsfullt bearbetar och gödslar sin jord samt inför å densamma en ändamålsenlig wäxtföljd, åstadkommer han sålunda en fortgående upplösning af de mineralämnen, som wäxterna behöfwa till sin föda, och hwilka ämnen i godartad åkerjord finnas i riklig och outtömlig mängd, samt endast wänta på att blifwa lösliggjorda för att lemna näring åt otaliga kommande skördar.

Den näring, som wäxterna upptaga ur luften, förefinnes der alltid åt dem, och det skulle häraf tyckas, att jordbrukaren ej kunde eller behöfde åtgöra något för att förse de odlade wäxterna med föda från luftkretsen: och dock kan han ganska wäsendtligen bidraga till förökandet äfwen af densamma för de wäxter han odlar. Matjordens eller det öfre fruktbara jordlagrets bördighet beror till wäsendtlig del af den uti detsamma inblandade myllan samt dess beskaffenhet, och genom matjordens behöriga torrläggning och gödsling med mullbildande ämnen kan jordbrukaren ansenligen öka tillgången på wäxtnäring från luftkretsen eller på ”atmosferisk wäxtföda” i jorden.

Ty i samma mån som han fullständigt afdikar och omsorgsfullt bearbetar sina åkerfält, blifwa dessa, såsom ofwan nämndes, mera tillgängliga för luftens inwerkan; luften intränger i den torrlagda och luckra jorden, och eftersom denna eger tillgång på mylla, ökas hennes förmåga att upptaga och insupa watten samt andra för wäxterna nyttiga och nödiga ämnen, hwarjemte genom sjelfwa myllans slutliga sönderdelning i jorden wäxterna genom sina rötter blifwa i tillfälle att bekomma samma närings= och grundämnen, som de genom sina blad och andra örtartade delar upphämta ur luften. – Jordbrukaren har sålunda till fullo i sin makt att kunna öka tillgången på både mineralisk och atmosferisk näring för de wäxter han odlar, och i samma mån som han förstår detta samt omsorgsfullt lämpar sina åtgöranden häråt, kan han till sin och hela landets fördel öka den odlade jordens bördighet.

Den jord är fruktbarast, som i förening med en passande blandning af sand, lera och kalk håller i lagom mängd godartad mylla, och der jorden härutinnan, såsom oftast är fallet, lemnar något öfrigt att önska, bör jordbrukaren bemöda sig att förbättra henne. Sanden, leran, kalken och myllan bilda hwar för sig icke någon fruktbar jordmån, men blandade med hwarandra bilda de jordmåner af stor, dock ganska olika fruktbarhet, eftersom förenämnde beståndsdelar förekomma olika blandade med hwarandra, samt efter fältens läge och de bergarters beskaffenhet af hwilka sjelfwa jordmånen uppstått.

Sällan eller aldrig finnes någon jordmån, som ej tarfwar förbättring, och åkerbrukaren bör derföre söka att genom passande jordblandningar och lämplig gödning höja jordens fruktbarhet samt småningom afhjelpa de fel, hwaraf hans fält lida. Medel härtill saknas ingenstädes. Mergel, kalk, torf= och dyjord samt flera andra allmänt förekommande ämnen äro förträffliga till förbättrande af åkerjorden, och stor bördighet kan genom dem framkallas på förut nästan ofruktbara eller föga gifwande fält, hwarföre hwarje omtänksam jordbrukare bör låta sig angeläget wara att begagna sig af dessa naturens gåfwor till förhöjande af de odlade fältens wärde och afkastning.

I all odlad jord minska myllhalten och de lösliggjorda mineraliska wäxtnäringsämnena i mån af de skördar, som tagas från henne, och de odlade fälten måste derföre, såsom ofwan angifwits, genom omsorgsfull brukning och skötsel bringas till en hastigare wittring samt tid efter annan gödslas, för att kunna hållas bördiga. Att år från år beså och skörda jorden, utan att lemna henne åter tillräcklig gödning, är i högsta måtto orätt, då jordens bördighet häraf owilkorligen måste aftaga samt slutligen nedsjunka derhän, att det ej lönar sig att bibehålla henne såsom odlad jord. Det på åtskilliga orter ännu ösliga bruket att bränna jorden, för att sålunda aftwinga henne sädesskördar, bidrager endast till hennes ännu hastigare utblottande på wäxtnäring, och lika nyttig som jordbränning är wid första odlingen af wissa mullrika jordmåner, lika skadlig är den på redan odlad, mullfattig jord. Den tillfälliga winsten af en eller annan skörd närmast efter bränningen ersätter, i sednare fallet, ej på långt när den stora förlust, som uppkommer af de sålunda behandlade fältens framtida ofruktbarhet, och hwarje omtänksam jordbrukare undwiker sorgfälligt att på detta sätt utplundra sin egendom, ty han wet, att ett sådant förfaringssätt werkar till förderf så för honom, som för efterkommande.

Icke ögonblickets winst, utan jemna och säkra samt efter hand ökade inkomster af jordbruket är det mål, till hwilket hwarje landtman bör sträfwa, och han bör derföre alltid söka ställa sin hushållning så, att genom densamma de odlade fältens bördighet icke endast bibehålles, utan förökas. Han skall ock lyckas i detta sitt bemödande, eftersom han förstår att begagna sig af de tillgångar hans jord af naturen eger, under det att han städse söker fylla de brister, som – olika på olika jormåner – förr eller sednare uppstå genom de odlade fältens begagnande till framalstring af skördar, hwilka till största delen wanligen ej åter komma samma jord till godo.

Åkerbruket kan hos oss ej med framgång bedrifwas utan i jemnbredd med en omsorgsfullt handhafd ladugårdsskötsel, och för denna sednare åter erfordras en widsträcktare odling af foderwäxter och en rikligare utfodring af boskapen, än hwad wanligast hittills warit fallet, ty endast wälfödda djur betala wäl sitt foder. En wäl skött och rikt utfodrad ladugård lemnar landtbrukaren goda och säkra inkomster samt derjemte medel till underhållande och ökande af åkerjordens bördighet.

Ladugårdsskötseln bör derföre till alla delar skänkas lika uppmärksamhet som sädesodlingen, och bådas stöd – foderwäxtodlingen – bör med all omsorg och i widsträcktare omfång, än hittills skett, bedrifwas, ty endast genom denna kunna boskapsskötseln och åkerbruket blifwa hwad de böra wara, under det att landtmannen ock derigenom sättes i tillfälle icke endast att underhålla, utan att föröka de odlade fältens bördighet; och behandlas jorden sålunda skonsamt och omsorgsfullt, så skall hon wisst icke brista i förmåga att lemna lönande skördar äfwen åt wåra senaste efterkommande.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1865 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 07-08 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Format: Sedes, 16:o, ca 11 x 9 cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: