Almanach 1871

Almanach För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1871. Till

a ) STOCKHOLMS Horizont belägen vid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTHEBORGS Horizont eller 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^1/5 tidsminuters Meridian=skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horizont eller 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters Meridian-skillnad Wester om Stockholms Observatorium.

Efter H. Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande, med uteslutande privilegium, utgifwen af Dess Wetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre K:mt.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens, månens och planeternas upp- och nedgång	4
De större Planeternas gång och lysande år 1871	28
1871 Års Marknader	29
Opgave over Markeder i 1871	34
Om Ränte= och Kapital=försäkringsanstalter	35
Underrättelser rörande postförsändelsers taxering m. m.	45
Kungörelse ang. priset på almanackor	47
Tabell över bewäringsskyldige	47
Förteckning över försäljningsställen	48

Om Ränte= och Kapital=försäkringsanstalter.

Av: D. G. Lindhagen.

I Almanachan för år 1867 förekommer en uppsats om sparbanker, i hwilken man sökt ådagalägga, att dessa anstalter, om de flitigt och allmänt anlitas synnerligast af dem, som för sitt uppehälle uteslutande äro hänwisade till sitt arbete, äro egnade att kraftigt motwerka fattigdomens orowäckande tillwäxt, att befordra enskild och allmän wälmåga, samt dymedelst äfwen att wälgörande inwerka på det allmänna sedlighetstillståndet.

Man har med skäl trott sig kunna antaga, att, så länge tillfälle till arbete och förwärf icke saknas, de aldra flesta fullwurna personer af arbetsklassen wore i stånd att, utan någon synnerlig afsaknad och endast genom inskränkning af några nöjen eller ett och annat mera inbilladt än werkligt behof, af sina dagliga förtjenster eller årliga löner afsätta någon del i sparbank för att såmedelst samla ett kapital, som kunde försäkra dem mot nöd äfwen under stundande onda dagar, då, med tilltagande ålder eller förswagad helsa, förmågan till arbete och förwärf aftager eller rent af upphör.

De lofliga och i allo aktningswärda medel, hwarigenom ett sådant, af andra menniskor och ogynnsamma omständigheter mera oberoende tillstånd kan ernås, äro arbetsamhet och sparsamhet. Att sorgfälligt taga wara på sin tid och på sin genom arbete förwärfwade egendom är och förblifwer alltid den säkraste om ej enda wägen till wälstånd. Genom besparade penningars insättning i sparbank winnes den dubbla fördelen, dels att dessa penningar äro bragta i säkerhet eller räddade undan faran att blifwa för onyttiga eller mindre nödwändiga ändamål uppoffrade, dels och att de i sparbanken förkofras på fördelaktigaste sätt genom ränta på ränta, under det de i egarens egen hand wäl sällan kunnat förräntas, emedan hans besparingar under kortare tider wanligen äro för ringa för att kunna mot ränta och säkerhet utlånas.

Men sparbankerna äro icke de enda inrättningar, som mottaga och förkofra enskilda personers smärre besparingar utan ringaste beräkning på egen winst och endast och allenast för det menniskowänliga och fosterländska ändamålet att uppmuntra till arbete och sparsamhet, att lindra fattigdomens elände, och att genom dessa yttre medel höja den allmänna sedlighetskänslan. Wi skola här, så widt utrymmet det medgifwer, lemna några upplysningar rörande ett annat slags inrättningar, som, med samma oegennytta som sparbankerna, hufwudsakligen werka för samma ädla ändamål ehuru på ett något olika sätt, nämligen Ränte= och Kapital=försäkringsanstalter. Wi skola äfwen söka wisa, att dessa twå slags wälgörenhetsanstalter, långt ifrån att motwerka hwarandra eller göra den ene den andre öfwerflödig, twärtom böra understödja hwarandra och tillsammans fylla ett ytterst wigtigt samhällsbehof.

Med en Ränte= och Kapital=försäkringsanstalt menar man en sådan, hwarest tillfälle erbjudes hwar och en att, genom insats antingen på en gång eller i flere poster, för sig sjelf eller någon annan person bereda antingen ett kapital att wid wiss bestämd tid lyftas på en gång, eller ock en årlig inkomst (lifränta eller pension), räknad från någon wiss ålder och intill döden, allt dock under förbehåll, att, om den ifrågawarande personen före den i ena eller andra fallet bestämda tiden dör, antingen ingen återbetalning sker till hans arftagare, eller ock endast blotta insatserna, utan ränta, återbäras.

Det är i sig sjelf klart, att det slutliga kapitalets eller den slutliga lifräntans belopp måste bero dels af insatsernas storlek, dels ock af den tid, under hwilken dessa insatser få inom anstalten förkofras, innan någon utbetalning för dem sker. Den omständigheten, att, i händelse den person, till hwars förmån insatser blifwit gjorda, dör före den bestämda tiden för kapitalets utbetalning eller lifräntans början, anstalten antingen icke återbetalar någonting eller ock endast insatserna, har naturligtwis till följd, att anstalten i sjelfwa werket gör betydliga winster, emedan, bland en mycket stor mängd delegare, sådana dödsfall esomoftast måste förekomma.

Men emedan anstalten icke har några andra intressenter än delegarne sjelfwa, d. w. s. de personer, for hwilka insatser blifwit gjorda, sá kunna anstaltens winster icke tillfalla andra än just dem. Dessa winster anwändas nämligen på det sätt, att allt hwad under ett år genom dödsfall på ofwannämnda sätt tillfaller anstalten, blifwer för samma år efter en gifwen regel fördeladt mellan alla qwarlefwande delegare, hwilka således komma att på sina insatser beräkna en wida högre ränta, än annars warit möjligt.

Insatta penningars förkofran i en Ränte= och Kapital=försäkringsanstalt är alltså grundad icke endast på ränteinkomst utan äfwen och ganska wäsentligen på arfswinst. Och förnämligast häruti skilja sig dessa anstalter från sparbankerna, hwilka alltid wid dödsfall utbetala så wäl insatser som upplupna räntor, och derföre icke heller hafwa några arfswinster att utdela, hwaraf en nödwändig följd är, att sparbankerna icke kunna tillgodoräkna sina delegare på långt när så hög årsränta som Ränte= och Kapital=försäkringsanstalterna. En annan olikhet består deruti, att sparbankerna aldrig mottaga insatser för beredande af lifräntor, utan befatta sig endast med kapitalbildning, äfwensom att det samlade kapitalet utbetalas när helst det fordras.

I Swerige hafwa i senare tider några Ränte= och Kapital=försäkringsanstalter blifwit inrättade, af hwilka den i Stockholm är både den första och den hittills fullständigast ordnade samt mest anlitade. Då denna anstalt dessutom är tillgänglig för hwarje Swensk person och icke endast för hufwudstadens innewånare, så hafwa wi fullgiltig anledning att särskildt från densamma hemta upplysande exempel på de fördelar, som dylika anstalter erbjuda. Wi skola derföre anföra de hufwudsakligaste wilkoren hos denna anstalt så wäl för beredande af Lifränta som för bildande af kapital att lyftas på en gång.

I Ränt= och Kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm kan man, så wäl personligen som genom bref, göra insättningar icke endast för sig sjelf utan äfwen för andra, och blifwer alltid den, till hwars fördel insatsen sker, derigenom delegare i anstalten samt erhåller sin särskilda försäkringsbok eller motbok. En och samma delegare kan ega en särskild motbok för beredande af lifränta och en eller flera särskilda för kapitalbildning. Den minsta insats, som på en motbok får göras, är hwarje gång 1 R:dr; men på samma bok kunna årligen flere insättningar ske.

I afseende på högsta insatsen gäller endast den inskränkning, att för en person, som är 45 år gammal eller derutöfwer, får icke mer än 1,500 R:dr på ett och samma år insättas, äfwensom att sammanlagda beloppet af en delegares innestående medel icke får öfwerskjuta 15,000 R:dr. Wid hwarje insättning erlägges till förwaltnings=kostnadernas bestridande en särskild liten afgift, utgörande en tredjedels procent af insatsens belopp för hwarje månad från årets början till och med den, hwarunder insättningen sker. Denna lilla afgift är också den enda som förekommer under hela den tid, en delegares medel af anstalten förwaltas.

En wigtig omständighet wid insättning af medel i anstalten är den, att insättaren sjelf eger att bestämma, huruwida de insatta medlen, lifwäl utan upplupna räntor, skola eller icke skola till delegarens arfwingar utbetalas, i händelse han dör före den tid, då eljest kapital skulle utfalla eller lifränta taga början. Det är uppenbart, att den fördel, som i det förra fallet af insättaren betingas, icke kan ernås utan en motswarande uppoffring, och denna består deruti, att medel, som på detta wilkor blifwit insatta, förkofras mindre hastigt genom arfswinst, än förhållandet är utan samma wilkor. Men i ett fall återbetalas af anstalten äfwen den upplupna räntan jemte de insatta medlen, nämligen då delegaren är ett litet barn, som dör före det kalenderår då det fyller 6 år; men derföre får icke heller någon delegare räkna sig till godo arfswinst inom anstalten, innan han uppnått 6:te lefnadsåret. Skälet till detta stadgande är, att dödligheten är särdeles stor inom den ifrågawarande späda åldern, hwadan för insättaren risken att icke ernå det med insatsen afsedda ändamålet utan i stället uppoffra densamma till förmån för oskylda, är utan jemförelse betydligare än wid högre åldrar. Det är altså uteslutande till den i anstalten inträdessökandes eller hans rättsinnehafwares fördel detta stadgande blifwit gjordt.

Dessa äro gemensamma bestämningar, ware sig att fråga är om lifränta eller kapitalbildning. Hwad särskildt angår inrättningen såsom lifränteanstalt, så gäller för densamma såsom allmän regel, att lifränta börjar utdelas till en delegare först wid början af det kalenderår, under hwilket han fyller 56 år, då hela hans samlade kapital öfwerflyttas till en särskild fond, kallad lifräntefonden. Lifräntan eller lifstidspensionen, som derefter till honom utgår, är så beräknad, att han wid den sannolika tidpunkten för sin död skall hafwa utfått hela det wid 55:te lefnadsåret i anstalten samlade kapitalet jemte under tiden deră löpande ränta och utfallande arfswinster.

I werkligheten torde endast få utbekomma just jemnt så mycket, som dem enligt den angifna grunden tillkommer, utan somliga, som lefwa längre, utbekomma mera, under det att andra, som dö tidigare, undfå mindre. Man ser häraf, att det hufwudsakliga ändamålet med denna afdelning af anstalten är att bereda den bräckliga och orkeslösa ålderdomen ett skydd mot nöd. Men anstalten medgifwer äfwen, då särskild begäran derom framställes, att delegare redan före 55:te lefnadsåret får under ett eller flere år lyfta årliga räntan och arfswinsten å sitt innestående kapital. Härmed afses åter att tillhandahålla hjelp åt den, som redan under den kraftfullare åldern genom sjukdom eller annan olycka blifwer för längre eller kortare tid urståndsatt att genom arbete lifnära fig, eller att åt en annan bereda medel för något annat wigtigt ändamål, som han derförutan icke kunde ernå.

Utom de ofwan angifna allmänna bestämmelser, som äro gemensamma för anstaltens båda afdelningar, är för den, som önskar åt sig eller någon annan i anstalten bilda ett kapital, att iakttaga, att han sjelf eger att wid insättningen bestämma den tidpunkt, då kapitalet skall utbetalas, men att denna tidpunkt ide får utsättas senare än början af det kalenderår, då den, för hwilken insättningen sker, fyller 56 år.

Den sålunda ingångna öfwerenskommelsen kan sedermera icke förändras annorlunda än så, att delegaren kan, om han så önskar, låta antingen hela kapitalet eller någon del deraf utöfwer den bestämda tiden qwarstå i anstalten för att ytterligare förkofras och för att utbetalas wid en bestämd senare tidpunkt, dock aldrig senare än 55:te lefnadsåret, eller för att bereda lifränta. Den enda olägenhet, som en sådan förändring i ett med anstalten redan träffadt aftal medför, är den, att ny förwaltningsafgift måste erläggas. De hinder, som anstalten sålunda lägger i wägen for insatta medels uttagande tidigare, än från början öfwerenskommet blifwit, kunna, med hänsyn till anstaltens ändamål, icke betraktas annorlunda än såsom en ren wälgerning.

Den i sparbankerna gjorda erfarenhet wittnar mer än tillräckligt derom, hurusom den frihet till insatta medels uttagning, som i dem är medgifwen, missbrukas. Esomoftast förekommer nämligen, att personer af den arbetande eller tjenande klassen, efter att under någon tid genom flit och ordentlighet hafwa samlat sig ett litet kapital, sedermera låta sig besegras af frestelserna och börja, medan de ännu äro i den kraftfullaste åldern, att göra uttagningar samt fortfara dermed, intill dess snart ingenting mera är qwar för det egentligen afsedda ändamålet, som war en hjelp i det werkliga behofwets stund och på den orkeslösa ålderdomen. Det är detta missbruk Ränte= och Kapital=försäkringsanstalten förebygger genom det wälgörande twång, som pålägges insättaren, att láta medlen i anstalten gwarstå intill den tid, som för deras lyftande ursprungligen blifwit bestämd.

Dessa meddelanden torde wara tillräckliga att gifwa ett begrepp om den i Stockholm befintlige Ränte= och Kapital=försäkringsanstaltens inrättning och sätt att uppfylla sitt ändamål. Utrymmet tillåter icke att här intaga utförliga tabeller, genom hwilka hwar och en kunde sättas i stånd att ungefärligen beräkna det behållna kapital, som en insats, gjord wid någon wiss ålder på något af de föreskrifna wilkoren, lemnar wid en wiss senare ålder, eller den årliga lifränta, som en dylik insats afkastar efter en uppnådd ålder af 55 år. Men wi skola genom några exempel söka närmare förtydliga förhållandet.

Ex. 1. Om en person wid 18 års ålder i anstalten insätter 10 R:dr och derefter fortfar att intill sitt 55:te år årligen insätta samma belopp eller 10 R:dr, så har han wid sitt 55:te år ett samladt kapital af 2,011 R:dr, i fall han ej gjort förbehåll om insatsernas återbetalning i händelse af tidigare dödsfall, men 1,718 R:dr med ett sådant förbehåll. Har han för sina insatser betingat sig lifränta, så tillkommer honom från 55:te lefnadsåret och intill döden en årlig lifränta eller inkomst af 181 R:dr i det förra fallet, och 155 R:dr i det senare. Hade den årliga insatsen warit 20 R:dr i stället för 10, så hade det slutliga kapitalet äfwensom lifräntan jemwäl warit dubbelt så stora, o. s. w.

Ex. 2. En fader insätter i anstalten för sin nyfödda dotter 50 R:dr för att genom en betingad lifränta betrygga hennes ålderdom mot nöd. Om förbehåll ej blifwit gjordt om insatsens återbetalning wid tidigare dödsfall, annat än hwad i allmänhet gäller intill 6:te lefnadsåret, så har hon, om hon uppnår 55 års ålder, wid denna tid ett i anstalten samladt kapital af 2,182 R:dr, och uppbär derefter intill sin död en årlig lifränta af 196 R:dr. Med återbetalningswilkor hade lifräntan utgjort 180 R:dr. En twå eller tre gånger så stor insats hade lemnat en lika många gånger större lifränta.

Ex. 3. Samma person, som i näst föregående exempel omtalas, och för hwilken fadren kort efter hennes födelse insatt 50 R:dr för beredande af lifränta, fortfar att lefwa, men råkar wid sitt 50 de år ut för en sådan sjukdom, att hon derefter antagligen icke mera kan genom eget arbete bidraga till sitt uppehälle. På hennes derom gjorda skriftliga begäran medgifwer anstalten, att hon redan från sitt 50:de år får årligen utbekomma ränta och arfswinst på det wid denna tid samlade kapitalet, som naturligtwis sedermera icke widare förkofras, samt från det 55:te lefnadsåret lifränta i wanlig ordning. Wid 50 års ålder utgör hennes behållna kapital, utan det oftanämnda återbetalningswilkoret, 1,446 R:dr, hwarför hon eger att intill 55:te året uppbära, i början något mindre och sedan något mer, men i medeltal årligen 121 R:dr, samt efter det 55:te året och intill döden 130 R:dr. Hade förbehåll om insatsens återbetalning wid tidigare dödsfall blifwit gjorda, så hade hennes årliga inkomst intill 55:te året warit ungefärligen 111 R:dr och sedermera 120 R:dr.

Ex. 4. Om en person wid 20 års ålder insätter 500 R:dr för att wid 45 års ålder erhålla det samlade kapitalet och derwid ej fäster det meranämnda återbetalningswilkoret, så har han wid den angifna åldern att i anstalten lyfta 2,820 R:dr, men med sådant wilkor endast 2,500 R:dr. Om kapitalet deremot skolat lyftas först wid 55 års ålder, så skulle han i förra fallet haft att lyfta 6,245 R:dr och i det senare 5,375 R:dr. Hade han i stället betingat sig en årlig lifränta från 55:te lefnadsåret, så skulle denna hafwa utgjort antingen 562 R:dr eller 484 R:dr, således ungefärligen lika mycket som den en gång gjorda insatsen.

Ex. 5. En fader will wid sin sons födelse på förhand försäkra denne om ett kapital att lyftas wid den ålder, då han antagligen kan komma att sätta eget bo eller börja något fielfständigt yrke, t. ex. wid 30 års ålder, och insätter derföre genast i anstalten 500 R:dr. Gör han icke något förbehåll om de insatta medlens återbetalande wid tidigare dödsfall, så erhåller sonen wid sagde ålder af 30 år ett kapital af 3,395 R:dr, men med sådant förbehåll 3,195 R:dr.

Det wore lätt att uppställa ännu en mängd andra exempel; men de anförda torde wara tillräckliga att gifwa begrepp om de olika sätt, hwarpå man för olika ändamål och önskningar kan begagna sig af anstalten, äfwensom om de stora fördelar, densamma erbjuder. Såsom man lätt finner, äro lifräntorna i samtliga de anförda exemplen beräknade till 9 procent af det wid 55:te lefnadsåret samlade kapitalet, oberoende deraf, huruwida fråga är om män eller qwinnor.

Men i werkligheten utbetalar anstalten för närwarande lifräntorna med 9 procent af berörde kapital för qwinnor, och 10 procent för män. Denna olikhet härrör deraf, att, efter all erfarenhet, qwinnor, som uppnått 55 års ålder, i medeltal lefwa längre än männen och således, med afseende på lifränteanstalten, längre uppbära sina lifräntor än desse. Wid den kapitalbildning, som före en delegares 55:te lefnadsår inom anstalten för sig går med hans insatser, är tillwäxten genom ränta och arfswinst olika under olika åldrar, så nämligen att densamma under barnaåldern är mindre hastig och sedermera oupphörligt stiger i hastighet intill det 55:te året, då, om ej förr, kapitalbildningen afslutes och några insatser ej widare få ske. För närwarande beräknar anstalten denna tillwäxt till mellan 6 och 7 procent årligen under en delegares barnaålder, och slutligen, wid 55:te året, till ej mindre än 8 2/3 procent.

Af de skäl, som redan blifwit anförda, kan ingen sparbank bereda en så hastig förkofran af insatta medel. I det att en sparbank deremot när som helst tillhandahåller delegaren så stor del af hans samlade kapital, som han sjelf önskar utbekomma, och dessutom wid en delegares dödsfall alltid utbetalar allt hwad denne har innestående af insatser och upplupna räntor, så uppfyller sparbanken egentligen ett annat behof eller tillfredsställer andra fordringar från allmänhetens sida, än en Ränte= och Kapital=försäkringsanstalt. Den ena af dessa anstalter utesluter derföre icke behofwet af den andra. Den, som på kortare tider endast kan göra små besparingar, men likwäl önskar att försäkra sig om ett kapital eller en lifränta på de wilkor, som Ränte= och Kapital=försäkringsanstalten erbjuder, torde göra bäst att i första hand insätta besparingarna i en sparbank och sedermera, när han genom flera insatser der samlat en något större summa, öfwerflytta densamma till en Ränte= och Kapital=försäkringsanstalt.

Detta förfaringssätt bjudes redan af den omständigheten, att en dylik anstalt, i anseende till den mera omständliga behandling, som hwarje insats erfordrar, icke kan inlåta sig på mottagandet af allt för små och täta insatser för samma person. Dertill kommer, att ännu endast högst få anstalter af detta flag finnas i wårt widsträckta land, och att särdeles många sådana, med god och ändamålsenlig förwaltning, icke torde på ganska länge kunna förwäntas, hwaraf en följd är och blifwer, att en stor del af landets befolkning icke kan utan betydliga swårigheter winna tillträde till en dylik anstalt. Men dessa smårigheter böra dock i de flesta fall icke wara större, än att de låta sig öfverwinnas, när det till exempel är fråga om en gång hwarje eller hwartannat år, om nämligen insättaren samlar sina små besparingar, för wecka eller månad, i en sparbank och öfwerflyttar dem wid slutet af hwarje eller hwartannat år till en Ränte= och Kapital=försäkringsanstalt.

Wi kunna härwid icke undertrycka den tanken, att en sådan samwerkan mellan sparbankerna samt Ränte= och Kapital=försäkringsanstalterna kunde och borde åstadkommas, att ifrågawarande öfwerflyttningar blefwe werkställda utan något annat åtgörande från insättarens sida, än att han i den sparbank, som han anlitat, anmäler sin önskan derom. Med denna samwerkan kunna Ränte= och Kapital=försäkringsanstalterna blifwa lika allmänt gagneliga, ware sig att de äro flere eller färre, förutsatt att ingen landsdel finnes, som icke har en någorlunda lätt tillgänglig sparbank; utan densamma lära de wäl ännu icke på länge kunna utöfwa allt det wälgörande inflytande, som är deras mål, i det att de förblifwa swårtillgängliga eller rent af otillgängliga för flertalet just af dem, hwilka de framför allt äro kallade att gagna.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1871 till Stockholms, Götheborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 11 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Format: Sedes, 16:o, ca 11,5 x 9,5cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: