Almanack 1891

Almanack För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1891. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen vid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTEBORGS Horisont belägen vid 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^2/5 tidsminuters Meridian=skillnad vester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont belägen vid 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters Meridian-skillnad vester om Stockholms Observatorium.

Efter H. Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande, med uteslutande privilegium, utgifven af Dess Vetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (främre omslagets insida)
Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens, månens och planeternas upp- och nedgång	4
De större planeternas gång och lysande år 1891	28
Sveriges gemensamma borgerliga tid	28
Tabell, angifvande tidsjemningen vid sann middag	29
Några ord om åkerogräs	30
1891 Års Marknader	41
Förteckning å marknader, som hållas i Norge år 1891	45
Alla postförsändelser	45
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Värnpliktige.	48
Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (bakre omslagets båda sidor)

Några ord om åkerogräs.

Det är en obestridlig sanning, att, i trots af de stora framsteg i många hänseenden våra dagars jordbruk har att glädja sig åt och särskildt i trots af förbättrade åkerbruksredskap och ett allt angelägnare sökande efter ogräsfritt utsäde, flere af de svåraste ogräsarterna hos oss lika väl som mångenstädes i utlandet vunnit en ökad, stundom högst betänklig, utbredning. I våra landtbrukssällskaper och landtbrukstidskrifter, ja äfven uti vår lagstiftande församling, har derför ock under de senaste åren ogräsfrågan varit förd på tal, och om man också uttalat olika meningar om, huru en dam lämpligast må kunna sättas för ogräsflodens ohejdade framfart, så har man dock uti ett varit ense, deruti att tillståndet nu verkligen är sämre, än det fordomdags var, och att ogräsen med allt skäl kunna betraktas såsom en bland det nutida jordbrukets svåraste fiender.

Den skada ogräset gör är mångfaldig. I första rummet må erinras om, att ogräsen beröfva jorden en betydande mängd näringsämnen, hvilka eljest kunde ha kommit de odlade växterna till godo, och man må ej tro, att ogräsplantan, derför att odlaren ser den med oblida ögon, varder af naturen behandlad såsom ett styfbarn. Den både behöfver och den erhåller af den gemensamma modern, jorden, sitt nödtorftiga uppehälle. En annan skada, som ogräsen göra, är att de förbruka betydande qvantiteter fuktighet, för att ersätta det vatten, som afdunstar från blad och stjelkar, det vill med andra ord säga att de uttorka jorden. Detta är lätt att iakttaga på försommaren vid rensning af rotfruktsmarker, då det visar sig, att de omsorgsfullt rensade delarne af marken vida bättre behålla den erforderliga fuktigheten än de alls icke eller illa rensade. Men det samma är ock genom vetenskapliga undersökningar påvisadt, i det man funnit jordens vattenhalt vara å orensad åker 24 vigtsprocent lägre än å rensad.

Åter en annan skadlig inverkan är den, att ogräsen, i följd af den beskuggning de åstadkomma, i ej oväsentlig mån undandraga de odlade växterna ljus och värme, tvenne naturkrafter som äro synnerligen vigtiga för all nybildning hos växten. Man har funnit jordtemperaturen på ett djup af 10 cm. vara i medeltal 2,4 °C. lägre å orensad än å rensad åkerruta, och då man så tillika erfarit, att sönderdelningen af de till växtens näring tjenliga ämnena i jorden och i samband dermed växtens upptagande af näring försiggår med större liflighet vid den högre än vid den lägre värmegraden, så är lätt att inse, att ogräsen äfven uti nu ifrågavarande hänseende verka skadligt på kulturväxterna.

Dock ogräsens syndaregister är ej härmed fullskrifvet. Vissa ogräs häfta sig som parasiter fast på de odlade växterna och suga ur dem sin näring, vissa snärja och neddraga dem till marken, vissa bidraga till spridning af sjukdomar å dem, vissa göra fodret mindre begärligt eller rent af giftigt för kreaturen o. s. v., och allesammans försvåra och fördyra de jordens skötande och skördens bergande, för att nu ej tala derom, att en ogräsbemängd sädes= och frövara kräfver en skarpare rensning än en ogräsfri och sålunda till sist kommer att fylla vida sämre i skäppan än den senare. Och – låtom oss ej glömma tvenne sanningar – den ena, att hvar helst en ogräsplanta stått, der kunde ock en nyttig planta ha stått – den andra, att det är den sista skördade skäppan, som ger det egentliga nettoutbytet.

Men hvarifrån, frågar man nu, kommer då allt detta ogräs? Frågan är icke mindre vigtig än berättigad, ty utan att känna ursprunget till ett ondt kan man ej hoppas finna något medel att om möjligt bota det samma.

Sin yttersta och förnämsta grund har det rådande missförhållandet helt visst uti det sätt, hvarpå skiftesbruket uti vårt moderna landtbruk är ordnadt, framför allt deruti att trädesbruket mer och mer inskränkts, utan att man ansett nödigt på samma gång tillgripa några andra och kraftigare försigtighetsmått än de sedan uråldriga tider vanliga för att hejda ogräsens framfart, och dock är det uppenbart, att man genom trädans inskränkande bereder dessa en bättre trefnad samt tillfälle till ökad spridning.

Hand i hand med inskränkningen af trädan går ett oftare återkommande af sädesgröda och fodervall, hvilka bådadera, derest de ej noga öfvervakas, kunna blifva mycket farliga spridare af ogräsfrön. Men äfven andra ogräskällor lemna sitt tillflöde, och detta mångenstädes ej ringa, till den stora ogräsfloden, källor sådana som orimliga gamla vanor eller medveten försumlighet, parad med en naiv afbidan på ett universaltrollmedel, som kan med ens, utan någon uppoffring af arbete och penningar från odlarens sida, aflägsna det onda.

Till de orimliga vanorna torde exempelvis kunna räknas bruket inom vissa orter af vårt land att ej afslå betesvallarne förr än sista veckan af juli, året må för öfrigt vara tidigt eller sent, hvadan under tidiga år en mängd ogräsarter hinna fröa af sig, innan slåttern företages. Och såsom medveten försumlighet får det väl anses, om man ej använder alla tillgängliga medel att hålla träda, rotfruktsland och dikeskanter intill åkrarne rena, och då man undskyller sin uraktlåtenhet härutinnan, äfven om det blott gäller att afslå dikeskanterna med lie några gånger på sommaren, med att anföra de stora kostnader ett sådant förfarande skulle kräfva, kostnader, säger man, så stora att jordbrukaren derigenom skulle bringas på ekonomiskt obestånd. Alla dessa ogräskällor sammanräknade lemna ett så ymnigt och aldrig sinande tillflöde af ogräsfrön, att jorden mångenstädes blifvit snart sagdt ett magasin för dylika och att den motvigt mot ogräsets spridande, man väntat sig af en energiskt arbetande och flitigt anlitad frökontroll, är och förblir en allt för svag sådan, otillräcklig att häfva det missförhållande, hvars tillvaro är en obestridlighet.

Huru stor den mängd af ogräsfrö och andra dem uti uppgift likartade växtdelar, såsom knoppskjutande stam= och rotbitar, kan vara, som ligger nedbäddad i jorden, derom lemna nedanstående siffror ett begrepp. Å vanlig åkerjord tog en jordbrukare i Östergötland för några år sedan 5 skördar ogräsplantor efter hvarandra, innan jorden kunde anses vara i det närmaste ren, och ur den sålunda rena jorden togos, sedan färsk kreatursspillning inblandats i den samma, ytterligare 5 skördar ogräsplantor, innan motsvarande minskning i ogräset inträdde. Ville man någonstädes hos oss räkna ogräsfröna å en viss jordyta, skulle man sannolikt mångenstädes ej finna bättre tal, än man vid dylik räkning erhållit i utlandet, där man t. ex. å ett gods i Lüneburg (Norra Tyskland) fann å en 1 qvadratmeter stor åkerjordsruta till ett djup af 62,5 centimeter icke mindre än 25,500 ogräsfrön, som grodde, och 42,556 ogräsfrön i allt. Detta är i sanning siffror, som icke blott måste inge häpnad, utan ock äro väl egnade att tjena såsom ett gif akt för en hvar att noga tillse, huru det hos honom står till, och att, derest det ej än skulle vara så illa, med alla användbara medel söka förebygga, att det ej måtte komma derhän.

---

Några af de förnämsta medlen, som härvid kunna ifrågakomma, vilja vi i största korthet – annorlunda medger ej utrymmet – sammanfatta uti följande allmänna regler:

1. Använd ej annat utsäde, än det som är möjligast ogräsfritt, och försumma ej, i all synnerhet då det gäller foderväxt= och rotfruktsfrön, att anlita frökontrollens hjelp. Rygga ej tillbaka för det ytterst ringa besväret att till närmaste frökontrollanstalt* insända prof af varan och icke heller för den jemförelsevis obetydliga kostnaden för utförandet af undersökningen, Profvet bör af smärre gräsfrön (såsom hven, gröe) omfatta 25-50 gram, af något större sådana (såsom timotej) och af klöfver, luzern o. d. 50-100 gram, samt af säd 1-1 ½ liter. Väger profvet ej öfver 250 gram, sändes det beqvämast och billigast, uti påse af starkt papper och försedd med påskriften ”prof utan värde”, såsom korsbands=postförsändelse (afgift 4 öre för hvarje 50 gram; minsta försändelseporto 8 öre). Afgiften för fullständig undersökning, hvarvid bestämmes både renhet, grobarhet och vigt, vexlar vid anstalterna mellan 25 öre och 2 kronor. Närmare upplysningar vinnas bäst, om man å ett brefkort anhåller få sig tillsändt ett exemplar af anstaltens taxa.
__________
^{* Med statsmedel understödda frökontrollanstalter finnas i Stockholm, Upsala, Linköping, Jönköping, Kalmar, Kristianstad, Lund, Nydala (nära Halmstad), Borås, Venersborg, Skara, Örebro, Vesterås, Falun, Gefle, Hernösand, Ope (nära Brunflo) och Luleå.}

2. Håll trädan genom upprepad körning omsorgsfullt ren. Det snabbt växande ogräset, sådant som åkersenap, penninggräs o. d., får under inga vilkor qvarstå så länge, att det går i frö, och rötter och rotstockar af de ogräsarter, som ha starkt utgrenade sådana, såsom åkertistel, hästhof, hvitrot o. d., måste ytterst sorgfälligt hopsamlas och förstöras.

3. Håll rotfruktslanden synnerligen väl rena genom körning, skyffling och handrensning. Här mer än i några andra skördar kan ogräset, om det lemnas i fred, utveckla sig, till stor skada icke blott för den växande grödan, som derigenom mer eller mindre förqväfves, utan äfven för kommande skördar genom den mängd ogräsfrön, som blifva jorden tillförda.

4. Radså säden, der tillgång till radsåningsmaskin finnes eller utan allt för stora kostnader (t. ex. genom flere jordbrukares sammanslutning för gemensamt inköp) kan beredas. I radsådd säd utföres rensningen vida lättare än i bredsådd, antingen med maskinen åtföljande hästhacka eller ock för hand med smala rensjern.

5. Skyffla eller handrensa, der tillgång finnes på billig arbetskraft, sädesfälten mera än för närvarande sker. Ofta hör man invändas mot en dylik rensning, att den är alldeles omöjlig, men erfarenheten från utlandet t. ex. Tyskland och Danmark visar, att det väl går för sig att handrensa till och med stora fält, om ogräset ej förekommer i allt för stor mängd. Man har beräknat kostnaden derför till 2-4 kronor på tunnland, en kostnad som väl ersättes, om man derigenom kan vinna blott ½ tunna säd mera.

6. Utkasta ej den fröafrensning, som erhålles vid tröskning, sådan den är, på gödselhögen och gif den ej heller utan vidare till föda åt kreatur, då i båda dessa fall alltid ett större eller mindre antal ogräsfrön i alldeles oskadadt skick komma tillbaka till åkern snart nog, utan döda först ogräsfrönas grobarhet genom någon stunds kokning.

7. Afslå med lie flere gånger under sommaren de dikeskanter, jernvägsbankar och andra dylika platser, som äro beväxta med svårare ogräs. Afslåendet bör företagas vid sådana tider, att ogräset aldrig lemnas tillfälle att slå fullt ut i blom. Om också ej genom afslåendet ogräsplantorna dödas, så försvagas de dock i regel och de hindras för visso att ytterligare sprida sig genom frö å den plats der de finnas och till de intill belägna åkrarne. Sjelfva moderplantorna kunna sedan vid tillfälle uppstickas.

---

För en fullt framgångsrik kamp mot ogräsen äro dock, såsom lätteligen torde inses, icke de här ofvan gifna allmänna reglerna till fyllest, utan erfordras, efter som ogräsarternas antal är stort och hvarje ogräsart har sin särskilda natur, jemväl en noggrann kännedom om de olika ogräsarternas sätt att utveckla och föröka sig, äfvensom om alla de omständigheter, som verka främjande eller hämmande på deras trefnad. Det mycket begränsade utrymmet utesluter hvarje tanke på fullständighet eller ens utförlighet, då vi här våga oss in på detta vigtiga och vidlyftiga kapitel, utan se vi oss nödgade att begränsa vår framställning till några få, de mest spridda och mest farliga, ogräsarter. Vi vilja bland de 1-2-åriga ”fröogräsen” stanna vid åkerkålen eller åkersenapen och bland de fleråriga ”rotogräsen” vid åkertisteln, maskrosen och hästhofven.

Under namn af åkerkål eller åkersenap inbegripas af allmogen flere till arten skilda ogräs, nemligen egentlig åkersenap (Sinapis arvensis) med sträfva blad, egentlig åkerkål (Brassica campestris) med öfre bladen glatta, båda med långa jemnsmala skidor, samt åkerrättika (Raphanus Raphanistrum) med på tvären perlbandslikt ledade skidor. Mest farlig bland dessa tre är den först upptagna, både till följd af sin mycket allmänna förekomst och derför att den är så afvelsam. En enda planta kan sätta öfver 100 skidor och en skida kan innehålla 8-10 frön, d. v. s. en rätt frodig planta kan sätta 800-1,000 frön, ja man har i ett fall räknat ända till 4,000 frön. I synnerhet blir åkerkålen farlig, i fall våren är kall, ty såsom mindre fordrande i afseende på varm väderlek än vårsäden växer åkerkålen lätt om, försenar eller förqväfver denna. Verkningarna på följande skördar blifva då ock så mycket svårare, efter som den mognar och sprider sina talrika frön, långt innan vårsädesarterna skördas.

De medel, som tillgripas för att hämma åkerkålens trefnad och spridning, böra alla gå ut på att först locka fröet att gro och sedan i tid förstöra groddplantorna. Dessa medel kunna sammanfattas i följande korta förhållningsregler. 1. Plöj under trädesåret jorden flere gånger och olika djupt, att så många som möjligt af de i jorden förvarade fröna må komma på det mest lämpliga djup för att kunna gro, och låt efter plöjningen en harf och derpå en vält gå öfver jorden, att den må bli fint fördelad och väl tilljemnad. Efter 2-3 veckor skall en skörd af groddplantor vara färdig att förstöra, och kunna sedan nya frön bringas från djupet upp för att gro. – 2. Öfverharfva jorden, om den är i synnerligen hög grad bemängd med åkerkålsfrön, så tidigt ske kan på våren, och uppskjut sådden till 14 dagar efter denna harfning. En första ogrässkörd kan möjligen då vara färdig att förstöra vid sådden, och faran för ogräsets öfverhandtagande i händelse af en kall vår är mindre, än om sådden skett tidigt – 3. Använd rensning med maskin, med rensjern eller för hand, så långt omständigheterna sådant medgifva, och låt ej någon förutfattad mening om denna metods fullkomliga oanvändbarhet – den är mångenstädes i utlandet befunnen ekonomisk – afskräcka från hvarje försök i denna riktning. 4. Undvik om möjligt säd 3-4 år å rad, utan låt en rotfrukts= eller grönfoderskörd följa på tvenne sädesskördar. 5. Skumplöj vårsädesstubben, så snart säden är inbergad, att en skörd af små ogräsplantor må vara färdig att förstöra, när höstplöjningen skall ega rum.

Bland de sedan gammalt och med skäl mest fruktade fleråriga rotogräsen intager måhända åkertisteln (Cirsium arvense) främsta rummet. Af denna tistelart finnas två slags plantor, hanplantor med stora runda blomster och honplantor med något mindre och mera långdragna blomster. Antalet blomster på en kraftig honplanta kan utan öfverdrift anslås till 100 – man har i ett fall räknat ända till 690 – och hvarje blomster innehåller godt 100 blommor. Om också långt ifrån alla fruktämnena utbildas till grobara frukter, så är dock siffran från början så stor, att, om man blott antager 1 frukt mot 10 fruktämnen, man hinner upp till siffran 1,000 frukter från en enda planta.

Och dock är det icke förnämligast på den vägen, som åkertisteln sprider och förökar fig. Följer man tistelskottet ett spadtag djupt under jordytan, så finner man, att det står i förbindelse med horisontelt gående, vidt utbredda och starkt förgrenade utlöpare, hvilka här och hvar utsända uppåt talrika bladbärande skott och nedåt mer eller mindre djupt (vanligen 3-4, men understundom ända till 8-9 fot) nedgående sugrötter. Genom dessa utlöpare sprider sig tisteln snabbt åt sidorna, så att en enda planta kan komma att täcka ett stort stycke af ett åkerfält, och lifskraften är hos dessa utlöpare så stor, att en bit om blott ett par tums längd kan, lösryckt och bortsläpad af plogen samt täckt med fuktig jord, skjuta skott och rot samt sålunda varda utgångspunkt för en ny tistelgrupp.

Medlen till förgörande af dessa utlöpare äro väsentligen följande: 1. Uppstick på våren de uppskjutande tistelplantorna med ett smalt ”tisteljern”, och företag denna stickning så djupt, att en del af den vågräta utlöparen följer med. Sker uppstickningen mera ytligt, gör den mindre gagn, och kan till och med hafva till följd uppskjutandet af än flere, om ock svagare, skott. Sker den åter tillräckligt djupt, om så behöfves äfven strax efter sädens inbergande, flere år å rad, så ödelägges tisteln deraf. – 2. Eller låt tistelplantorna på våren stå orörda, tills de äro färdiga att gå i blom, och ryck dem då efter ett godt regn upp med hand. Skotten äro nu segare, och rotstocksbitar af 8-10 tums längd medfölja lätt vid uppryckandet. En sådan uppryckning för hand i förening med uppstickning på hösten af de nya skotten medelst tisteljern är nog det snabbast verkande utrotningsmedlet.

Maskrosen (Taraxacum officinale), som under det senaste årtiondet flerestädes inom vårt land spridt sig i alldeles oroväckande grad, är visserligen i likhet med åkertisteln ett rotogräs, med en kraftig lodrätt nedgående rot, som eger förmåga att, afskuren några tum under jordytan, skjuta nya skott, men dess rot skjuter inga långa utlöpare åt sidorna, utan sker spridningen här hufvudsakligen med de hårpenselbärande frukterna. För att hämma spridningen har man att på våren, då maskrosens förnämsta blomningsperiod inträffar, dagligen under 1-2 veckor slå af blommorna med lie eller afrycka dem med en tät jernkratta. Rötterna och rosetterna förstöras under trädesåret eller uppstickas djupt då och då efter ett godt regn med tisteljern. Upprepad sådan afstickning dödar dem till sist.

Hästhofven (Tussilago Farfara), detta för ett par årtionden sedan sparsamma, nu mer och mer spridda och med skäl allmänt fruktade ogräs, ger sig först till känna mycket tidigt på våren, så snart snön gått bort. Det uppsänder då sina gula blomster, en enda planta ej sällan ett tiotal, och hvarje blomster hyser 200-400 enkla blommor, deraf flertalet sätta mognande frukter. Frukterna, som äro försedda med en fin hvit hårpensel, spridas lätt med vinden. Falla de på en fuktig plats eller följer en våt sommar, gro de i mängd och talrika fröplantor kunna iakttagas på sensommaren, särskildt å sådana platser, der jorden ej rörts under sommaren, såsom på kanterna af mergelgrafvar, jernvägsbankar o. s. v. Ej endast, eller ens hufvudsakligast, är det dock på denna väg hästhofven sprides. Under jord är hästhofven liksom åkertisteln försedd med en mängd hastigt växande, rikt förgrenade och högeligen lifskraftiga knoppalstrande utlöpare. Man har iakttagit, att en ur frö uppkommen hästhofsplanta första sommaren alstrade 5 utlöpare med tillsammans 101 knoppar och andra sommaren 16 nya utlöpare med 161 nya knoppar.

De medel, som vår nuvarande kunskap om hästhofvens natur och lifsvilkor i förening med praktisk erfarenhet manar att mot detta svåra ogräs tillgripa, kunna korteligen sammanfattas i följande regler. 1. Plöj under trädesåret den med hästhof svårt nedsmittade jorden upprepade gånger midt på sommaren, första gång då de första bladrosetterna hunnit bli någorlunda stora, och sedan i den mån nya bladrosetter framkomma, samt hopsamla med en grep och förstör hvad som kan finnas kvar af lifskraftiga rotstocksbitar efter sista plöjningen. – 2. Är hästhofven begränsad till enstaka mindre fläckar å åkern, så uppstick upprepade gånger, första gång då de första bladrosetterna nått vederbörlig storlek, och sista gång omedelbart efter sädesbergningen, helst efter ett godt regn, så omsorgsfullt som möjligt plantorna å dessa fläckar medelst en grep samt förstör dem. Man har i Danmark funnit, att å en jord, som var så beväxt med hästhof, att på 50 qvadratfot funnos 214 skott, hvilka qväfde all annan växtlighet, kunde en man, om han arbetade jemt, rensa 200 qvadratfot i timmen. – 3. Uppstick på liknande sätt strax efter sädens inbergande de små fröplantor, som, i händelse att blommorna ej blifvit vederbörligen afslagna och sommaren varit våt, möjligen under året uppstått. – 4. Afslå tidigt på våren med lie upprepade gånger hästhofvens blomster och förebygg derigenom uppkomsten af nya fröplantor.

---

Gjorde en hvar landtman allt hvad i hans förmåga står för att inom sitt område stäfja ogräsen, skulle helt visst den tid ej vara synnerligen aflägsen, då tillståndet i allmänhet skulle varda bättre, än det nu är. Ty värr kan man dock ej så hoppas, utan kommer det nog att framdeles likasom hittills ej sällan inträffa, att medan den ene på bästa sätt vårdar sitt område, grannen gör föga eller intet åt sitt. Och hvad följden deraf blir äfven för den förre, är lätt att förstå, då man vet, att många af de allra svåraste ogräsen till större eller mindre del spridas medelst hår= eller vingbärande af vinden kringburna frukter eller frön. Det är detta förhållande, som föranledt många regeringar utomlands, såsom i England, Tyskland, Österrike, Belgien, Frankrike o. s. v., att utfärda särskilda ogräslagar, hvaruti böter eller annat straff utfästas för försummelse i afseende på vissa svåra ogräsarters hämmande eller utrotande. Om ock tidpunkten för en allmän sådan lagstiftning hos oss ännu ej tyckes vara inne, så hindrar detta i ingen mån, att inom trängre områden, såsom en eller flere intill hvarandra liggande kommuner, der vissa ogräs äro svårt förhärjande och der man något allmännare kommit till insigt om ogräsfrågans stora betydelse, man skulle kunna enas om några gemensamma försigtighetsmått, och möjligen äfven om vissa bötesbestämmelser för den som dessa uraktlåter.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1891 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 17 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Omslag: Tunt boktr. omslag, likt smörpapper. Ingen horisontangivelse.
Format: Sedes, 16:o, ca 11,5 x 9,5cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: