Titel
Almanack För Skottåret Efter Frälsarens Christi Födelse 1892. Till
a ) STOCKHOLMS Horisont belägen vid 59 grad. 20 1/2 min. Polhöjd.
b ) GÖTEBORGS Horisont belägen vid 57 grad. 42 min. Polhöjd och 242/5 tidsminuters Meridian=skillnad vester om Stockholms Observatorium.
c ) LUNDS Horisont belägen vid 55 grad. 42 min. Polhöjd och 1923/60 tidsminuters Meridian-skillnad vester om Stockholms Observatorium.
Efter H. Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande, med uteslutande privilegium, utgifven af Dess Vetenskaps=Akademi.
Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre.
Innehållsförteckning
De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.
| Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (främre omslagets insida) | |
| Konungahuset | 2 |
| Förmörkelser | 3 |
| Tecknens bemärkelse | 3 |
| Månadskalendarium med solens, månens och planeternas upp- och nedgång | 4 |
| De större planeternas gång och lysande år 1892 | 28 |
| Sveriges gemensamma borgerliga tid | 28 |
| Tabell, angifvande tidsjämningen vid sann middag | 29 |
| Om döfstummas undervisning | 30 |
| 1892 Års Marknader | 41 |
| Förteckning å marknader, som hållas i Norge år 1892 | 45 |
| Alla postförsändelser | 45 |
| Postsparbanken | 47 |
| Kungörelse ang. priset på almanackor | 48 |
| Värnpliktige. | 48 |
| Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (bakre omslagets båda sidor) |
Uppsats
Om döfstummas undervisning.
Länge var de döfstummas lott sorglig. Beröfvade hörselns och talets sköna gåfva, falnande allt tillfälle att inhemta sina medmenniskors språk och möjlighet att medelst detta meddela sig, fingo de tillbringa sitt lif i andligt mörker. Visserligen förekommo redan tidigt enskilda försök att undervisa döfstumma, men dessa äro, såsom man anmärkt, endast att jemföra med enstaka stjernor i natten. Det var kärleksgerningar gjorda i det tysta, som sällan blefvo kända utom den trånga krets, där de utfördes. Föremål för allmännare uppmärksamhet blef de döfstummas undervisning först efter midten af förra århundradet.
Nästan samtidigt uppträdde vid denna tid i Frankrike och Tyskland varmhjärtade män, hvilka togo sig an de döfstummas sak. Deras namn var de L’Epée och Heinicke. De nådde med sina elever så vackra resultat, att allmänhetens intresse för den ädla saken väcktes. Snart utvidgades de i början anspråkslösa skolorna och erhöllo väl behöfliga penningunderstöd af det allmänna. Underrättelsen om de framsteg, som lärjungarne vid dessa skolor gjorde, spred sig småningom äfven till andra länder och manade till efterföljd.
Äfven i vårt land förekommo enstaka försök att undervisa döfstumma. Men först år 1807 uppträdde den man, som skulle grundlägga den svenska döfstumskolan. Denne man var Per Aron Borg. Till en början inrättade han en privat döfstumskola i Stockholm, men år 1812 förflyttades den till Manilla, som sålunda med skäl kan benämnas landets moderinstitut.
Manilla, som utom döfstumma elever äfven emottog blinda, var länge landets enda institut. Först på 1850-talet började på andra håll i vårt land nya skolor för döfstumma att upprättas, men sedan väl de första kommit till stånd, dröjde det icke länge, förrän man än här än där fann det nödvändigt att upprätta döfstumskolor. Vid midten af 1870 talet egde vårt land sålunda utom det stora institutet å Manilla 14 mindre döfstumskolor, upprättade dels af landsting dels af enskilda personer. Trots det att en allmän offervillighet för denna behjärtansvärda sak sålunda tog sig uttryck, blef det dock hos oss liksom i andra länder allt mera klart, att de döfstummas undervisning ej kunde nöjaktigt ordnas och upprätthållas blott på enskild väg. Ett kraftigt ingripande från statens sida blef nödvändigt. Detta skedde år 1889, då K. M:t för Riksdagen framlade ett fullständigt förslag till denna svårlösta frågas slutliga ordnande, och samma år den 31 maj stadfäste K. M:t den af Riksdagen antagna lag angående döfstumundervisningen*). Med antagandet af denna lag har Sverige i afseende på döfstummas undervisning ställt sig i främsta ledet bland Europas länder. Det är för denna lag, som vi i det följande vilja lemna en kortfattad redogörelse.
__________
*) Denna lag är intagen i Svensk författningssamling för 1889 under n:r 27.
Med döfstumma förstår den nya lagen dels sådana, hvilkas döfhet är medfödd eller uppkommit i den spädare åldern, dels sådana, hvilkas döfhet inträdt, sedan de lärt sig tala, dels sinnesslöa döfstumma, som efter behörig pröfning befinnas vara mottagliga för undervisning. Man har sålunda att lägga märke till, att till döfstumma hänföras ej blott sådana barn, som hvarken kunna höra eller tala, utan äfven sådana, som kunna tala mer eller mindre fullständigt men behöfva handledning af döfstumlärare, för att ej förlora sin talförmåga, och slutligen äfven sådana döfstumma, som äro eller synas vara sinnesslöa men visa sig vara mottagliga för undervisning. Sinnesslöa barn, som äro stumma men ega fullt normal hörsel, räknas däremot icke till döfstumma. Lagen har ej heller f. n. tillämplighet på döfstumma barn, som tillika äro blinda, eller på döfstumma idioter.
När det döfstumma barnet uppnått skolåldern, skall det inställas i döfstumskolan för det distrikt, inom hvilket det har sin hemort.
Skolåldern räknas från och med det år, under hvilket barnet fyller sju år. Dess skolgång får ej uppskjutas längre än till det år, under hvilket barnet fyller nio år. Endast i det fall, att elevintagning eger rum hvartannat år vid distriktskolan, får ytterligare ett års uppskof lemnas. Barnet är sedermera skolpliktigt under de åtta år, som följa efter dess intagning i skolan, såvida det icke före denna tid inhemtat de kunskaper och nått den utveckling, att det anses böra befrias från skolgång, eller så svagt begåfvadt, att dess fortsatta vistelse i skolan, efter pröfning af inspektören öfver döfstumskolorna, anses vara utan gagn.
För att blifva i tillfälle att anordna och öfvervaka samtliga döfstumma barns undervisning, eger skolstyrelse att från hvarje till distriktet hörande församlings skolråd en gång om året bekomma fullständig förteckning på alla inom församlingen befintliga döfstumma under aderton år och att i öfrigt rörande dessa erhålla de upplysningar, som styrelsen kan finna erforderliga.
”I den händelse föräldrar eller målsmän tredskas att efterkomma de föreskrifter, som i afseende å de döfstumma barnens undervisning i denna lag eller i enlighet med densamma af vederbörande skolstyrelse meddelas, skola de tredskande undergå varning af församlingens skolråd, som om verkställigheten däraf underrättar styrelsen genom protokollsutdrag. Blifver sådan varning fruktlös, må genom skolrådets försorg barnen kunna från föräldrar eller målsmän skiljas och på desses bekostnad öfversändas till skola, som af styrelsen anvisas”. (Lagens § 32).
För barns inträde i döfstumskola erfordras följande handlingar: prestbevis, upptagande det döfstumma barnets ålder samt föräldrarnes stånd och villkor; skolbetyg, om den döfstumme förut bevistat skola; samt läkarebetyg med särskildt yttrande, om syn=, hörsel= och tal=organens beskaffenhet samt uppgift, huruvida den döfstumme lider af idioti eller af sådan sjukdom, som kan hafva en skadlig verkan på skolans öfriga lärjungar.
Därest målsman uraktlåter att till skolstyrelse ingifva nu omförmälda handlingar, åligger det skolråd att på Styrelsens begäran anskaffa och till Styrelsen insända desamma. Det åligger ock skolråd att tillse, att de döfstumma barnen å den tid Styrelsen bestämmer inställas vid skolan.
Vid döfstummas undervisning kan man följa trenne metoder, hvilka i lagen benämnas talmetod, skrifmetod och teckenmetod. Med skrifmetod förstår man, då de döfstumma läras att medelst skrift eller genom handalfabet, d. v. s. hand= och fingerställningar, som motsvara bokstäfverna, uttrycka sina tankar. Vid talmetoden kommer till skriften och i första rummet, att de döfstumma lära sig efterbilda det talade ordet och att sålunda muntligen uttrycka sig samt å andra personers läppar se, hvad man säger dem. Vid teckenmetoden försöker man medelst åtbörder, ansiktsuttryck och miner för den döfstumme återgifva föremål, handlingar, egenskaper, tycken och känslor och på detta sätt väcka hans eftertanke.
Främsta rummet bland dessa trenne metoder intar talmetoden, emedan den döfstumme genom densamma göres i möjligaste mån likställd med sina hörande medmänniskor. Lagen stadgar därför, att alla döfstumma barn, som intagits i Döfstumskola, skola pröfvas under första läsåret, huruvida de kunna bibringas förmågan att tala. Om ett barn ej befinnes lämpligt att undervisas enligt talmetod, må det undervisas efter skrifmetod. Endast för de barn, som till följd af klen begåfning ei kunna undervisas efter någondera af dessa tvenne metoder, får teckenmetod användas.
Undervisningen skall fortgå fyratio veckor om året, därest icke skolans styrelse af särskild anledning finner skäl medgifva inskränkning till trettioåtta veckor.
Den dagliga undervisningstiden bör upptaga omkring fem timmar med tjänliga afbrott.
Härförutom må lämpliga tider för lärjungarnes utbildning i handaslöjd och handtverk anvisas, dock så, att barnens krafter ej öfver måttan tagas i anspråk.
När lärjunge afgår från skolan, skall betyg öfver uppförande, flit, kunskaper och färdigheter meddelas honom af föreståndaren och vederbörande lärare.
För att underhålla den döfstummes håg för kunskaper samt stödja hans religiösa och sedliga lif, är skolstyrelsen pliktig att, i den mån omständigheterna sådant medgifva, erbjuda utgångna lärjungar tillfälle att under någon vecka af året besöka skolan, då jämväl tillträde till H. H. nattvard må kunna beredas dem, som det åstunda.
Till bestridande af en del af kostnaden för lärjungarnes kosthåll vid skolan äro föräldrar och målsmän skyldiga bidraga med en årlig afgift af det belopp, som vederbörande landsting eller stadsfullmäktige bestämma. Sådan afgift inbetalas icke till skolan, utan till landstinget eller staden. Den är på olika orter bestämd till olika belopp, växlande mellan femtio och hundra kronor. De distrikt, till hvilka dessa landsting och städer höra, erhålla dessutom af statsverket understöd, som beräknas efter två hundra femtio kronor för hvarje i skolan intaget barn. Det förslagsanslag, som Riksdagen beviljat för detta ändamål, uppgår till ej mindre än 200,000 kronor. Hvad som utom statsbidrag och målsmäns afgifter erfordras för undervisningens upprätthållande, bestrides af skoldistriktet, hvilket ansvarar för lärarnes aflöning, lärjungarnes underhåll, anskaffande af erforderliga lokaler för skolan, skolmöbler, undervisningsmateriel och hvad i öfrigt erfordras för skolan.
Skoldistrikten äro sju och omfatta:
1:a distriktet: Stockholms stad, Stockholms län, Södermanlands län, Vestmanlands län, Östergötlands län, Norrköpings stad och Gotlands län;
2:a distriktet: Kalmar läns norra och Kalmar läns södra landstingsområden samt Jönköpings och Kronobergs län;
3:e distriktet: Kristianstads län, Malmöhus län, Malmö stad och Blekinge län;
4:e distriktet: Göteborgs och Bohus län, Göteborgs stad, Hallands län, Elfsborgs län och Skaraborgs län;
5:e distriktet: Örebro län och Vermlands län;
6:e distriktet: Uppsala län, Kopparbergs län och Gefleborgs län; samt
7:e distriktet: Vesternorrlands län, Jämtlands län, Vesterbottens län och Norrbottens län.
Antalet skolpliktiga döfstumma inom samtliga dessa distrikt uppgick år 1885 enligt uppgifter från presterskapet till omkring åttahundra.
Inom de olika distrikten har man förlagt skolorna på följande sätt:
Första distriktet har öfvertagit institutet å Manilla, hvilket förut mottog döfstumma från hela landet. Andra distriktet har tills vidare förlagt sin intagningsklass, d. v. s. den klass, som består af de nyintagna eleverna, till det redan förut befintliga institutet å Hjorted nära Vestervik. Tredje distriktet bibehåller de båda befintliga anstalterna i Lund och Karlskrona och förlägger intagningsklassen till Lund, dit således alla nyinsökande döfstumma från hela distriktet, äfven från Blekinge, skola sändas. Fjerde distriktet förlägger hela sin döfstumundervisning till Venersborg. Femte distriktet fördelar sin undervisning på tvenne skolor, den ena i Örebro, den andra i Vermlands län. Intagningsklassen förlägges till Örebro. Sjette distriktet öfvertager till en början de förutvarande tre skolorna i Falun, Bollnäs och Upsala, af hvilka dock den sistnämnda skall upphöra, då de elever, som nu äro intagna i denna skola, fullbordat sin kurs. Undervisningen fördelas sedan på de båda öfriga skolorna, af hvilka den i Bollnäs inrymmer intagningsklassen. Sjunde distriktet förlägger intagningsklassen till döfstumskolan i Hernösand.
Inom hvart och ett af dessa distrikt skall finnas en skolstyrelse, som har sitt säte, där skolan eller dess hufvudafdelning är belägen. Ledamöterna i dessa styrelser utses af vederbörande landsting och stadsfullmäktige i de städer, som ej deltaga i landsting med en ledamot för hwarje fullt tal af nittio tusen invånare. På samma sätt väljas suppleanter till lika stort antal som ledamöter.
Skolstyrelsen har en mycket vidsträckt befogenhet och behöfver icke underställa vederbörande landsting och stadsfullmäktige sina beslut i andra frågor, än då de afse anskaffande af erforderliga skollokaler och skolas årliga utgiftsstat.
Uppstå vid sådana ärendens pröfning olika beslut, hänskjutas de till en nämnd, till hvilken vederbörande landsting och städer för hvarje år välja efter folkmängden inom sina områden en ledamot för hvarje fullt tal af trettio tusen. Denna nämnd sammanträder på kallelse af skolstyrelsens ordförande, där skolstyrelsen har sitt säte.
Inspektion öfver döfstumskolorna utöfvas af en sakkunnig man, som förordnas af K. M:t. Omkostnaderna för inspektionen bestridas af statsmedel.
För lärares utbildning är ett särskildt seminarium inrättadt vid Manilla. För att kunna intagas i detta seminarium, där undervisningen är afgiftsfri, erfordras att hafva med goda vitsord aflagt afgångsexamen vid något statens seminarium för bildande af folkskollärare eller lärarinnor. Dessutom skall den sökande visa sig vara fri från fel i hörsel= och talorganen äfvensom stamning och läspning.
Lärokursen vid seminariet är ettårig.
Efter afslutad seminariikurs, och sedan elev af seminariets rektor erhållit intyg däröfver samt väl vitsordats för flit och uppförande, eger han att genomgå ett profår vid den döfstumskola, som anvisas honom af chefen för ecklesiastikdepartementet. Med de elever, som genomgått sådan profårskurs, anställes afgångsexamen å seminariet vid vårterminens slut i närvaro af en eller flera af chefen för ecklesiastikdepartementet förordnade sakkunniga personer.
Denna lag träder i kraft, hvad skolpliktighet för de döfstumma barnen beträffar, senast år 1892. Alla döfstumma barn, som äro födda år 1883, skola då inställa sig vid sitt distrikts döfstumskola. Inom några distrikt har intagningsklass redan år 1891 upprättats och skolpliktighet inträdt för de döfstumma, som äro födda 1882.
Efter det skolpliktighet sålunda börjat inom distriktet, skola å de döfstumma barnen i den mån de uppnå skolåldern tillämpas lagens föreskrifter med afseende på deras skolgång och undervisning.
Vi hafva härmed redogjort för de delar af den nya lagen rörande döfstummas undervisning, hvilka för den stora allmänheten äro af vikt att känna.
Lagen har, såsom vi sett, endast afseende på döfstumma barn. Men utom dessa finnes ännu i vårt land ett rätt stort antal döfstumma, af mera framskriden ålder, hvilka af en eller annan anledning ej, varit så lyckliga att komma i åtnjutande af undervisning. Äfven för dessa har staten velat draga försorg genom att upprätta särskilda läroanstalter för s. k. öfveråriga döfstumma, hvarmed förstås icke undervisade döfstumma mellan 12 och 30 år. Tre sådana anstalter finnas, en för sydöstra Sverige i Vadstena, en för vestra Sverige i Skara och en för norra Sverige i Bollnäs. Undervisningen är här kostnadsfri. Målsmännen hafva endast att bidraga med en del af kostnaden för de döfstummas underhåll vid anstalten, belöpande sig till 125 à 175 kronor. De flesta landsting lemna understöd åt målsmännen för utgörande af dessa bidrag. Lärokursen vid dessa anstalter är 2=årig för de äldre och 4=årig för de yngre eleverna. Undervisningsmetoden är skrifmetod och teckenmetod.
Lagen har, såsom förut nämnts, icke tillämplighet på de döfstumma barn, som tillika äro blinda. Staten lemnar dock ett understöd af 5,000 kronor åt ett skolhem, som upprättats för sådana olyckliga varelser, och hvilket för närvarande är förlagdt till Skara. Emot en afgift af 400 kronor erhålla här dessa barn fri vård och undervisning. Understöd för sådana barn erhållas vanligen af enskilda kassor eller landsting. Mången torde högeligen betvifla möjligheten af att bibringa någon undervisning åt barn, som äro i så hög grad vanlottade, men det har redan under de få år den lilla anstalten i Skara verkat visat sig, att man kan uppnå mycket glädjande resultat äfven med sådana barn.
Härtill må slutligen fogas några korta antydningar om hvad föräldrar hafva att iakttaga vid sådana sjukdomar hos deras barn, hvilka kunna medföra döfhet och till följd deraf stumhet, och om barnet ändock drabbats af den svåra olyckan att förlora hörseln, hvad föräldrarna då böra göra för att förebygga förlusten äfven af talförmågan, samt huru de böra handleda sina små döfstumma barn.
Icke ens hälften af alla döfstumma äro från födseln behäftade med sitt lyte. De öfriga erhålla det i de spädare åren, vanligen genom de gängse barnsjukdomarna, särskildt scharlakansfeber. Utom dessa må som vanliga orsaker till döfhet äfven nämnas nervfeber, hjärnsjukdomar, konvulsioner och vattenbildning i hufvudet.
Insjuknar nu ett barn i en dylik sjukdom, bör man naturligen låta sig angeläget vara att i tid anlita läkare och noga följa hans föreskrifter i fråga om barnets skötsel och att, sedan barnet börjat tillfriskna, ytterst omsorgsfullt akta det för drag och ej låta det få gå ut, innan läkaren därtill gifvit sitt medgifvande. Att det är bristande vård, förorsakad af oförstånd, fattigdom eller andra dylika omständigheter, som vanligen är skuld till, att det sjuka barnet mister hörselförmågan, framgår däraf, att det öfvervägande flertalet döfstumma barn tillhöra de obemedlade klasserna.
Skulle man märka, att barnet börjar visa tecken till döfhet, bör man genast rådfråga läkare, för att om möjligt få döfheten häfd. Att rådfråga s. k. kloka personer eller använda medel, som ofta nog af samvetslösa personer i braskande annonser utbjudas såsom ofelbart verkande mot döfhet, afråda vi på det bestämdaste.
Inträffar det, oaktadt man noggrant följt läkarens föreskrifter och försökt gifva barnet omsorgsfull vård, att dess hörsel allt mera aftager, så att det slutligen ej mera med örat kan uppfatta hvad man talar till det, så måste man redan nu börja att behandla det så som ett döfstumt barn i ett sådant läge skall skötas. Man bör uppmuntra det att tala, att muntligen framställa sina önskningar och behof, och man bör vänja det att på föräldrars och syskons läppar se de uppmaningar, befallningar och frågor, som riktas till det. Man bör akta sig för att vända sig till det medelst åtbörder liksom man så mycket som möjligt bör tillhålla det att ej använda åtbörder för att göra sig begripligt för andra.
Under det att man sålunda försöker bibehålla barnets talförmåga så oförminskad som möjligt, bör man dock ej inlåta sig på att lära det hvad man kallar stafva. Det har nämligen mångfaldiga gånger visat sig, att döfstumma barn, hvilka man i hemmet gifvit någon undervisning medelst stafmetoden, vid inträdet i skolan vålla sina lärare mera arbete och bekymmer i afseende på talet, än sådana, som aldrig kunnat frambringa ett ljud.
Barn, som äro döfva från födseln eller så tidigt mistat hörseln, att talförmågan ännu icke utvecklats, måste man däremot behandla på annat sätt. Med dem kan man ej i hemmet meddela sig annat än medelst åtbörder. Detta meddelelsesätt blir visserligen ofta i synnerhet från föräldrars och äldre anförvanters sida rätt bristfälligt, men mycket kan dock på denna väg redan i hemmet göras för de döfstummas andliga utveckling och uppfostran. En gillande åtbörd vid välförhållande och en ogillande vid förseelser äro redan de tillräckliga att utöfva ett välgörande inflytande på det döfstumma barnet.
Att för öfrigt föräldrarna böra försöka att efter bästa förmåga uppfostra sina döfstumma barn lika väl som sina hörande barn, torde ej behöfva särskildt påpekas. Öfver hufvud taget är det icke svårare att hos det döfstumma barnet än hos det hörande inplanta lydnad, ordentlighet, sanningskärlek, vördnad för det gudomliga och andra kristliga dygder.
När barnet sedan hinner sitt sjunde år, då vidtager skolans uppgift. För att hon må komma i tillfälle att utöva denna – hvilken i sanning ej är ringa, och för hvars lyckosamma genomförande det är af vikt, att barnets skolgång i tid begynner – böra föräldrar eller målsmän ej försumma att under dess sjunde lefnadsår eller det år, då det blir skolpliktigt, anmäla detsamma för skolstyrelsen i distriktet eller för församlingens pastor, hvilken då såsom ordförande i församlingens skolråd ej lär underlåta att anmäla det hos styrelsen.
Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1892 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 18 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.
Övrigt
Omslag: Tunt boktr. omslag, likt smörpapper. Ingen horisontangivelse.
Format: Sedes, 16:o, ca 11,5 x 9,5cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.
Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.
Varianter:
Övrigt:
Information om ev. felaktigheter i almanackan , förekomst av varianter eller liknande uppgifter mottages tacksamt.