Almanack 1896

Almanack För Skottåret Efter Frälsarens Christi Födelse 1896. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen vid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTEBORGS Horisont belägen vid 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^2/5 tidsminuters Meridian=skillnad vester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont belägen vid 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters Meridian-skillnad vester om Stockholms Observatorium.

Efter H. Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande, med uteslutande privilegium, utgifven af Dess Vetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (främre omslagets insida)
Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens, månens och planeternas upp- och nedgång	4
De större planeternas gång och lysande år 1896	28
Sveriges gemensamma borgerliga tid	28
Tabell, angifvande tidsjämningen vid sann middag	29
Ett fullgodt utsäde och dess betydelse för vårt jordbruk	30
1896 Års Marknader	41
Förteckning å marknader, som hållas i Norge år 1896	45
Alla postförsändelser	45
Postsparbanken	47
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Värnpliktige.	48
Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (bakre omslagets båda sidor)

Ett fullgodt utsäde och dess betydelse för vårt jordbruk.

(Meddelande från Sveriges Utsädesförening).

”Som du sår, så skall du skörda”: detta är en gammal af en hvar känd sanning, som man ofta nog får höra anföras men deremot blott sällan får se rätt efterlevas. Kanske skall dock en stunds begrundande lära oss, att denna enkla regel innebär vida mera, än vi äro vana att se deri, och att densamma, i praktiken fullständigt genomförd, bör kunna leda till en väsentlig ökning ej blott i afkastningen af vår jord utan ock i välmågan bland vårt folk.

Låtom oss då utgå från ett närbeslägṭadt område, hus= och djursskötseln, der den allmänna uppfattningen redan, tack vare omständigheternas bjudande malt, är vida mera stadgad och så att säga uppodlad. Der lär nemligen ingen längre vilja bestrida, att med goda djur uppnås ökad behållning på skötsel och foder, och att man aldrig af en simpel och oförädlad ras kan vänta sig samma ekonomiska resultat som af en fullgod och för den afsedda användningen särskildt passande sådan. Till påläggning väljer man der endast felfria och kraftiga ungdjur, helst derjemte af en säker härstamning, som lemnar någon garanti för deras blifvande utbildning. Med afseende på utfodring, skötsel och annat ses dessa slutligen på bästa sätt till godo, enär hvar man vet, att en från första början felaktig och försummad uppfödning senare ej står att med några omsorger fullständigt godtgöra.

Den direkta tillämpningen häraf på det område, vi nu särskildt hafva för ögonen, faller sig mer än lätt, om vi blott ihågkomma, att vi i plantan lika väl som i husdjuret se en lefvande varelse, hvars hela utveckling och produktionsförmåga följer i hufvudsak samma lagar. Vid närmare eftertanke befinnas då, som vi skola se, samma grundsatser, som vi nyss funnit vara för en något så när rationel vård om husdjuren rent af oundgängliga, samtliga jemväl ega sina motsvarigheter i försigtighetsmått, som äro att iakttaga redan vid valet och vården af utsädet. Eller med andra ord, vi nödgas för oss sielfva erkänna, att det är just inom den oftast så lättvindigt undanskjutna utsädesfrågan, som vi hafva att söka de flesta hufvudvilkoren för en framgångsrik sädes=-, frö= och foderväxtodling.

Det berättigade i ett sådant påstående faller ganska lätt i ögonen, om vi göra oss något närmare reda för fröets eller sädeskornets beskaffenhet och vilkoren för dess senare utveckling. Den vigtigaste delen af fröet är grodden, som ligger väl innesluten och skyddad af fröskalet och i sjelfva verket utgör den blifvande plantan, visserligen ännu ganska outbildad men dock i de flesta fall uppvisande sina hufvuddelar, rot, stam och blad. Inuti denna grodd eller utomkring densamma i form af s. k. fröhvita finnes derjemte upplagradt ett ej oansenligt förråd af näring, hvilket under första utvecklingsperioden åtgår till att uppehålla den unga plantan och sålunda i viss mån motsvarar, hvad modersmjölken är för däggdjursungen och ägginnehållet för fogelungen.

Liksom inom djurriket är det vidare lätt att inom samma växtslag påvisa olikheter mellan de uppväxande unga plantorna, mellan svagare och kraftigare sådana, hvilka äfven under sin fortgående utbildning förhålla sig olika, gifva rikare grönmassa och fröskörd eller knappare sådana. Genom ofta upprepade försök har man funnit, att dessa skiljaktigheter gifva sig tillkänna redan hos fröna, på det sätt nemligen att större frökorn gifva väsentligen både rikare och bättre afkastning än smärre sådana af samma skörd och parti. Tydligen beror detta på den olika näringstillgång, som i dessa båda fall bjudes de utväxande groddplantorna intill den tidpunkt, då de förmedelst egna rötter kunna utifrån upptaga och med egna blad bearbeta ny näring.

Står det sålunda fast, att vi i fröets vexlande storlek hafva en direkt mätare af de deri inneslutna plantornas växtkraft och utvecklingsförmåga, inses utan vidare, huru vigtigt det måste vara att kunna säkert bedöma och i siffror kontrollera olikheterna i frökornens storlek, för att derefter kunna uppskatta en frövaras verkliga värde som utsäde.

De första och äldsta försöken till en värdemätare på spanmål och frö gå också i denna riktning, för så vidt nemligen som vi enligt allmänna åsigten såsom dylik få uppfatta rymdvigterna, vigten i pund pr tunna (=”holländsk vigt”), i kilogram pr hektoliter (=”hektoliter=vigt”) o. s. v. Så länge som man köpte och sålde uteslutande efter rymdmått, var det också utan tvifvel riktigt att genom dylika vägningar söka få afgjordt, huru mycken verklig massa man gaf eller fick för pengarne. Klart är också, att en alltför stor halt af agnar eller slösäd på denna väg skulle göra sig väl märkbar.

Å andra sidan skola vi dock vid någon eftertanke med lätthet inse, att en högre siffra af denna rymdvigt visst icke är något säkert tecken till storkornighet hos den mätta och vägda varan. Snarare tvärtom. Mindre korn och framför allt korta och tjocka korn packa sig betydligt bättre samman och lemna mindre tomrum mellan sig, väga sålunda mera pr visst mått. Ja, om någon vill göra sig besväret att taga rymdvigten, t. ex. ”holländska vigten”, på ett hafreparti 1:o) före dess sortering efter storlek och efter sorteringen, såsom på en s. k. triör, 2:o) på det storkorniga för sig och 3:o) på det småkorniga för sig, så skall han i 8 fall af 10 få till resultat högsta vigten på det frånsorterade småkornigaste, och i åtminstone 5 fall af 10 den lägsta på det med kostnad och möda utsorterade gröfsta. Då nu detta senare, den stridaste säden, dock är det enligt allmänna uppfattningen bästa, kunna vi ej undgå att erkänna det oriktiga i, att marknadens noteringar dock fortfarande uteslutande rätta sig efter dessa rymdvigter. Detta är också ett missförhållande, som man må önska med det snaraste få aflägsnadt, en qvarlefva från gamla tider, som numera ej eger det minsta berättigande, sedan det ju blifvit vedertagen sed att köpa och sälja spanmål och frö endast efter vigt. Man vet nu genast, huru stor massa, vigtsmängd, man får, och kan ej hafva något gagn af att få reda på, hur mycket detta skrymmer i skäppan.

Ett annat och långt säkrare mått på verkliga kornstorleken har också under tiden kommit till och förtjenar så mycket mera att tagas i betraktande så väl i marknaden som af oss nu i denna redogörelse, som det just angifver, hvad man för ett utsädes bedömande i första hand bör taga hänsyn till, nemligen de enskilda frökornens storlek. Denna värdemätare är ”vigten pr 1,000 korn”, ”tusenkornsvigten” eller den så kallade ”absoluta vigten”, hvilken i och med detsamma den säger oss, huru mycket 1,000 korn tillhopa väga, genom en lätt utförd division med 1,000 låter oss veta, hvilken vigt i medeltal hvarje korn i varan besitter.

Denna vigt på det enskilda kornet representerar naturligtvis på det närmaste dess storlek och låter oss sålunda vid jemförelser lätt kunna bedöma den näringstillgång, som skall komma den från kornet utväxande plantan till del. Den lemnar sålunda med andra ord just den ledning för afveln, som vi ofvan något berörde.

Ännu ett par egenskaper måste vi emellertid fordra af en sädes= eller frövara, för att denna skall vara duglig och antaglig såsom utsäde. Den vigtigaste af dessa, den på hvilken hela bruksvärdet ytterst beror, är en tillfredsställande groningsförmåga, utan hvilken den högsta vigt i verlden icke tjenar något till. Denna grobarhet bör tydligen helst vara så genomgående som möjligt. Af de större strå= och trindsädesslagen bör man ej heller nöja sig med mindre, än att af 100 frökorn nästan hvart enda ett kan gro, d. v. s. att grobarheten, som man säger, närmar sig 100 procent. Hos åtskilliga mindre fröslag, särskildt gräs, morötter och diverse trädgårdsväxter, uppnås dock sällan en sådan siffra, hufvudsakligast beroende på svårigheten att frånskilja frukterna efter en del blommor, som på grund af sin ställning och andra omständigheter icke kunnat ernå fullständig utbildning.

Jemväl hos en annan grupp af fröslag, omfattande de s. k. baljväxterna, klöfverarterna och deras samslägtingar, bemärker man ofta, att groningen uteblir på en del frön, ehuru dessa till utseendet äro fullkomligt friska. Dylika frön kallas då hårda. Sedan man numera, och det inom vårt eget land, vid Svalöf, uppfunnit en behandling med en särskild maskin, preparatorn, som öfverför de hårda kornen till villigt groende och samtidigt påskyndar det helas groning, bör man således ej heller hos klöfverfröna nöja sig med mindre än åtminstone 95 procents grobarhet.

Den tredje hufvudegenskapen hos ett godt utsäde, som vi rätteligen bort ställa främst, enär det är det minsta man i denna väg borde kunna begära, är renhet, frihet från främmande inblandningar. Farligast bland i utsädet förekommande orenlighet är tydligtvis det derstädes tyvärr så vanliga ogräsfröet, genom hvars insläpande på våra fält vi icke blott minska afkastningen af denna första gröda utan också för långa tider lemna ett bidrag till den oftast förut nog stora stam af dylika snyltgäster, som årligen åsamkar större förluster, än vi i allmänhet betänka. Den lilla förhöjning i produktions= eller inköpspris, som tillförsäkrandet af ogräsfria utsäden skulle medföra, vore sannerligen ingen bortkastad penning. Snarare kunde vi vara förvissade om att redan första året med god ränta få den igen, för att nu ej tala om, hvilka besparingar för många följande år den skulle bereda oss.

---

Sedan vi nu i korthet anfört de vigtigaste yttre kännetecknen på ett fullgodt utsäde, kommer närmast i ordningen att tillse, huru man skall kunna tillförsäkra sig desamma, antingen man 1:o har att lita till egna odlingar eller 2:o man är hänvisad att anskaffa sitt utsäde från andra håll.

Gäller det att af egen gröda fylla sitt behof för nästa sådd, så må man noga erinra sig, att den bästa garantien för att erhålla ett sådant lifskraftigt och fullvigtigt utsäde, som nyss beskrifvits, ligger deri, att detsamma må fostras endast af goda och fullt utbildade plantor, växande under gynsamma omständigheter. Är man sålunda i tillfälle att på en god jordbit särskildt afsätta, hvad som behöfs till utsäde, eller vid skörd och sortering undantaga det bästa för detta ändamål, så är detta onekligen en mycket säker väg, så framt man äfven sjelf har tillfälle till grundlig rengöring, sträng sortering och ändamålsenlig förvaring af skörden, och så framt stammen i fråga äfven verkligen lönar sig till fortsatt odling. Vid en sådan väl skött och öfvervakad hemmaodling kan man i allmänhet vara viss om, att under normala förhållanden och sådana ytterligare tecken på fullgod vara som frisk färg och lukt grobarheten jemväl blir tillfredsställande.

Skulle deremot ofvanstående vilkor ej kunna fyllas och finner man sig ej fullt öfvertygad om stammens fullkomliga lämplighet för de gifna förhållandena, så gör man nog bäst i att köpa sitt utsäde. Och i detta fall, särskildt då det gäller mellanhänder, der man ej känner vare sig ursprung, skördeår eller behandling af varan, må man aldrig förlita sig på hvad man med blotta ögonen eller andra sinnen kan uppfatta, utan med största omtanke se till, att man får full visshet om, hvad det är man köper. Man 1:o hänvände sig sålunda endast till de bästa och anseddaste firmor, 2:o försäkre sig om fast och bindande garanti för tillfredsställande renhet, grobarhet och vigt och 3:o förskaffe sig hos närmaste frökontrollanstalt fullständig bekräftelse på denna yttre qvalitet, som det är af sådan vigt att känna.

Man fäste sig ej heller så mycket vid priset på dessa varor, enär här om någonsin gäller den gamla satsen, att den, som köper dyrt, köper billigast. Genom utbetalande af de få ören pr kilo, som i allmänhet skilja de bättre varorna från de sämre, må man nemligen ihågkomma, att väsentligen ökad trygghet vinnes mot alla de olyckor, som följa af ett felslående utsäde och som bestå i: 1:o förlusten af den påräknade grödan, 2:o jordens försämrande för långa tider genom det bristfälliga plantbeståndet och 3:o en olycksdiger öfvervigt af ogräsen, de förut befintliga så väl som de med dylikt frö i allmänhet ytterligare införda.

Sådana olyckor som de nu antydda ske oftare, än mången tror. Man har blott så svårt att hänföra dem till den rätta orsaken, utsädet, hvaråt man ju blott sällan egnar en tanke. Torkan, frosten, jordmånen, och dylika mindre lätt beherskade förhållanden få i stället bära den skuld, som rätteligen hvilar på odlaren sjelf. Att verkligen allvarsamma faror här lura på den vid sina utsädesinköp oförsigtige och tanklöse, bevisas bäst af de i sanning hårresande resultat, som i nog många fall vunnits genom af Hushållnings=Sällskapen i några län föranstaltade undersökningar af de frövaror, som en del diverse= och landthandlande utbjuda som utsäden och som i så stor utsträckning köpas af de mindre landtbrukarne. Det är begvämt att på detta sätt fylla sitt lilla behof af utsädesfrö på samma ställe, der man har sin öfriga handel, det är sant. Men må vi också ihågkomma, att just detta slags fröaffärer, som blott äro en bisak för vederbörande, äro de, som allra minst finna sig besvärade af något ansvar för halten af lemnade varor, således ej heller ikläda sig någon bindande garanti.

Utom dessa rent yttre kännetecken på ett godt utsäde, hvilkas värde och betydelse för praktiken vi i det föregående uppehållit oss vid, hafva vi emellertid att taga hänsyn till ännu en så att säga inre beskaffenhet, inre qvalitet hos fröet, hvilken oftast ej ens med frökontrollens finaste undersökningsmetoder kan pröfvas, men dock för varans praktiska användbarhet är af djupt ingripande betydelse. Vi mena de på grund af härkomst och ärftlighet i fröet inneboende anlag, hvilka åt den uppväxande plantan gifva de bestämda former och egenskaper, som utmärka sorten och hvilka som bekant ofta ur frön med fullkomligt lika yttre utseende låta framväxa grödor af helt skiljaktig beskaffenhet, ur hvetekornet t. ex. höst= eller vårhvete, ur klöfverfröet tidig eller sen klöfver, ur roffröet långa eller korta rotfrukter, ur morotfröet stora hvita eller små röda rötter o. s. v.

Lika maktpåliggande som det är att i fråga om afveln af husdjur noga taga reda på denna härstamning, lika oafvisligt framträder sålunda i växtkulturen nödvändigheten att förskaffa sig säker garanti för, att det inköpta utsädet verkligen är, hvad det utgifves för att vara.

Icke nog med att det af samma växtslag finnes sorter, som äro mer eller mindre gifvande. Vi böra också fasthålla, att deras olikheter mången gång begränsa deras användning till vissa bestämda fall, till visst slags jord, en viss odlingsmetod, en viss användbarhet af skörden. De, som passa och funna vara utmärkta under en förutsättning, kunna sålunda under en annan vara rent värdelösa och förlustbringande.

Här om någonsin gäller sålunda den regeln: icke blott bästa möjliga vara, utan också af bästa möjliga sort och på just rätta platsen.

---

Huru samvetsgrant landtmannen än följer det ofvan gifna rådet att vända sig endast till de bästa och pålitligaste utsädesförsäljare, återstår således ändock ett vigtigt önskningsmål, som dessa i regeln icke äro i stånd att uppfylla och det är anvisningen på de för hvarje särskildt fall bäst lämpade sorterna.

Ett svar på sådana frågor kan vinnas endast genom vidlyftiga och kostbara jemförande försök med en mängd olika sorter under olikartade yttre förhållanden. Detta är å andra sidan ett arbete, som vida öfverstiger den enskildes krafter och tillgångar och hvartill fordras särskilda väl utrustade försöksstationer.

Härutinnan hafva emellertid dess bättre Sveriges landtmän lagt i dagen ett intresse och en offervillighet af mindre vanlig art, hvarigenom de åt sig sjelfva och sin näring förskaffat en ledning af just anförda slag.

Sveriges Utsädesförening på Svalöf – bildad på landtmännens eget initiativ och af dem fortfarande uppehållen med understöd af Stat och Hushållnings=Sällskap – har nemligen, i få ord uttryckt, till sin uppgift: åstadkommande af de för vårt lands vexlande förhållanden bäst passande sorter af landtbrukets kulturväxter, hvilka kunna möjliggöra både rikligare och värdefullare skördar af våra olika beskaffade fält, än dem vi nu i allmänhet ernå. Några ord om denna anstalts utveckling och arbete kunna således här ej vara ur vägen, enär de på det närmaste sammanhänga med det ämne, vi nu hafva för ögonen.

Att genom jemförande försök af nyss angifvet slag söka reda på de för oss mest egnade sorterna var denna förenings första uppgift. Härvidlag har hon jemväl gjort ganska vigtiga rön, som redan kommit vårt jordbruk till godo. Detta är dock en ren bisak mot det arbete, som hon uppstält såsom sitt förnämsta mål och som afser att genom systematisk förädling uppdraga helt nya sorter med andra egenskaper än de hittills befintliga.

Något alldeles nytt är ett sådant arbete icke, då vi alla känna, hvilket oräkneligt antal olika sorter, som på trädgårdsskötselns område under tidernas lopp frambragts. Äfven med landtbruksväxternas förädling har man på senare tiden i olika länder sysselsatt sig, delvis med god framgång. Det nya i Sveriges Utsädesförenings arbete och det, hvari den allt fortfarande står som ett mönster för alla länder, är emellertid, att man här för första gången gått fullt systematiskt till väga, tagit vetenskapens nyaste rön till hjelp och grundlagt en anstalt, der sådan förädling uteslutande bedrifves. De närmaste resultaten häraf framträdde snart i ernåendet af helt nya synpunkter, nya arbetsmetoder och dertill hörande, i sitt slag enastående hjelpmedel, instrument och redskap. Så utrustad har den unga anstalten också redan i andra hand lyckats frambringa rika sortiment af helt nya sorter af strå= och trindsäd, hvilka icke längre göra det tvifvelaktigt, att inom kort det vackra mål skall varda uppnådt, som här enat Sveriges landtmän till samfäldt arbete.

Hvad det här i främsta rummet gäller, är, som nyss nämdes, att åt vårt jordbruk förvärfva nya sorter af säd och foderväxter, hvilka under samma förhållanden, med samma odling och gödsling samt mot samma omkostnader lemna en dels rikligare och dels värdefullare skörd. Att väsentliga olikheter i detta afseende finnas mellan de sorter, vi redan nu ega, är en bekant sak. Ingenting hindrar således att, såsom föreningens arbeten för öfrigt redan visat, kunna nå ännu högre, än hvad det bästa nu odlade medgifver.

Betydelsen af en till mängden ökad skörd inses utan vidare af hvarje landtman. Ännu vigtigare är dock gifvetvis, att, såsom med föreningens arbetssätt är en naturlig sak, härmed följer en ansenligare stegring i värde af hela denna rikligare afkastning. En bättre vara är ju alltid dels lättare och dels fördelaktigare säljbar. Sant är visserligen, att detta ytterst beror derpå, att också köpare finnas, som vilja och kunna med vederbörlig hänsyn till den bättre qvaliteten öfvertaga större partier af dylik vara, skördarne från de en gång från Svalöf öfver stora delar af vårt land spridda nya sorterna. Dermed torde det emellertid ej hafva stor fara.

Redan i närvarande stund står svenskt utsäde i synnerligen hög kurs på europeiska fastlandet såsom tyngre, härdigare och rikligare gifvande än det egna utsädet. I samma mån som Svalöfs arbeten der blifva allmännare kända och dessa nya sorter i sin på klimatet beroende framstående qvalitet hittat vägen dit, lider det intet tvifvel, att icke en ansenlig export skall komma till stånd och, genom nödvändigheten af nytt nordiskt utsädes förskrifvande hvart fjerde eller femte år, jemväl sedan fortfara.

För denna spridning af de nya stammarne först inom och sedan utom landet fordras emellertid ett annat slags arbete, än det som utsädesföreningen såsom en vetenskapligt praktisk försöksanstalt kan utföra. Dertill fordras vidare ansenligt kapital, hvaröfver föreningen såsom sjelf anslagstagare än mindre förfogar. Vid sidan af föreningen har derför också redan såsom sjelfständigt företag – likaledes på Svalöf och hufvudsakligast genom landtmäns samfälda arbete – uppstått Allmänna Svenska Utsädesaktiebolaget, hvilket sedan några år under föreningens kontroll verkat såsom en första klassens utsädesfirma och nu efter hand löser sig till, låter vidare odla och inom landet sprider de framkommande värdefulla nyheterna. Utan ett sådant mäktigt bolag, som kan samla de spridda skördarne och på utländska marknaden uppträda med stora, ensartade och utmärkta partier, vore ej heller ordnandet och betryggandet af den nyss framhållna exporten en möjlighet. Nu kan den deremot med temligen stor visshet förutsägas – till välkommet ekonomiskt stöd för alla de svenska landtmän, som i utsädesfrågan följt med sin tid och vetat göra sig till godo de hjelpmedel till växtodlingens förbättrande, som vårt land mer än kanske de flesta andra för närvarande har att erbjuda sina söner.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1896 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 20 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Omslag: Tunt boktr. omslag, likt smörpapper. Ingen horisontangivelse.
Format: Sedes, 16:o, ca 11,5 x 9,5cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: