Almanack 1897

Almanack För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1897. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen vid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTEBORGS Horisont belägen vid 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^2/5 tidsminuters Meridian=skillnad vester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont belägen vid 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^23/60 tidsminuters Meridian-skillnad vester om Stockholms Observatorium.

Efter H. Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande, med uteslutande privilegium, utgifven af Dess Vetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (främre omslagets insida)
Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens, månens och planeternas upp- och nedgång	4
De större planeternas gång och lysande år 1897	28
Sveriges gemensamma borgerliga tid	28
Tabell, angifvande tidsjämningen vid sann middag	29
Om några af våra skadeinsekter och deras inflytande på jordbruket	30
1897 Års Marknader	41
Förteckning å marknader, som hållas i Norge år 1897	45
Alla postförsändelser	45
Postsparbanken	47
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Värnpliktige.	48
Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (bakre omslagets båda sidor)

Om några af våra skadeinsekter och deras inflytande på jordbruket.

Bland alla djur äro kanske insekterna de, som mest ingripa i våra ekonomiska förhållanden, dock ej så mycket genom den nytta de göra, utan fast mer i följd af de skador de åstadkomma på våra nyttiga växter, husdjur, matvaror m. m. Med anledning af sin ringa storlek kunna de visserligen ej anställa mycken skada, om de äro tillstädes i ett mindre antal, utan det är egentligen vid deras s. k. massuppträdande eller härjningar, då de visa sig i tusental, som de förorsaka stora och oersättliga förluster. Vi vilja här anföra några sådana härjningar inom vårt land för att visa, i hvilken grad skadeinsekterna kunna ingripa i den allmänna hushållningen.

Kornflugan uppträdde på Gotland 1883 och 84 i sådan mängd, att på hela ön knappast en tredjedel af kornet kom till utveckling. Skadan uppskattades till två millioner kronor.

Slökorn= eller Fritflugan förstörde 1891 kärnan i sexradigt korn till den grad, att åtminstone i mellersta Sverige ända till 12 procent af skörden gingo förlorade. Ett prof från Vesterås visade ända till 49,7 procent skadade korn.

Hvetemyggan förekommer stundom i så oerhörd myckenhet, att ända till 50 procent af hvetekornen blifva genom henne förstörda. Årliga skadan, hon förorsakar, torde i medeltal uppgå till mellan 5-10 procent.

Ollonborren är allt ifrån förra århundradet känd som ett fruktansvärdt skadedjur och har sedan dess emellanåt öfversvämmat södra Halland och närgränsande delar af Skåne. Slutligen inskränkte han sina härjningar ej endast till Hallandsås och trakterna däromkring, utan förorsakade sådana i stora områden inom Kristianstads och Malmöhus län, mellersta och norra Halland, ända upp i Marks härad af Elfsborgs län. Vid härjningen 1889 beräknades förlusterna uppgå till en million kronor endast inom Kristianstads och Hallands län.

Ängsmasken anställer emellanåt stora förödelser å naturliga ängar i Norrland. Den senaste härjningen inträffade i Norrbotten 1891, och förlusterna uppskattades då till fem hundra tusen kronor.

Någon uppskattning af de förluster, som uppstå genom rotmaskarnas (sädesknäpparens larver m. fl.) uppträdande, har visserligen ej ännu skett, men hvarje brukare af en lösare jord torde kunna intyga, att de ibland äro mycket kännbara.

Frostfjäriln torde vara förnämsta orsaken till, att frukten så ofta slår fel i våra trädgårdar.

Oaktadt skadeinsekterna årligen förorsakat stora förluster inom vårt land, har hittills jämförelsevis blott obetydligt blifvit gjordt för anställande af undersökningar rörande deras lefnadssätt och uppträdande eller för pröfning af utrotningsmedel. Frågan härom fick likväl en lycklig vändning, då Riksdagen 1896 fann för godt att bifalla Kongl. Maj:ts proposition om anslag till en entomologisk försöksanstalt vid Stockholm; ty först sedan en sådan trädt i verksamhet och fått erforderlig tid att utreda en del hittills oklara frågor, kan man hysa det hopp, att många förluster, som genom insekter förorsakas, skola kunna betydligt minskas.

För att en sådan anstalt skall gagna såsom sig bör och uppfylla berättigade fordringar, är det likvisst nödvändigt, att den allmänhet, för hvars skull densamma arbetar, skall vid behof vända sig dit samt följa de råd, som därifrån utgå. På det att tillräckligt undersökningsmaterial ej må saknas, vore äfven önskligt, om hvar och en, som märker skadeinsekter på sina odlade växter m. m., ville till anstalten sända prof på skadedjuren, samt, då så ske kan, på de föremål, som äro angripna. Med ett ord: ju lifligare förbindelsen blir mellan allmänheten och anstalten, desto mer skall den senare komma i tillfälle att gagna. Då vid försöksanstalten skall anställas såväl föreståndare som en assistent, kan hädanefter som hittills, efter rekvisition hos Landtbruksstyrelsen, biträde af sakkunnig erhållas i landsorten mot inträffade insektshärjningar, utan att stationens verksamhet därför behöfver afbrytas.

Vi öfvergå nu till kortare meddelanden rörande några af våra skadligaste insekter, på det att hvar och en må kunna vid behof på egen hand uppmärksamma dem, och göra därvid början med den insekt, som hittills varit mest fruktad, nämligen:

Ollonborren. För det inskränkta utrymmets skull måste vi här utesluta en utförligare redogörelse för detta, i södra Sverige väl kända skadedjur, och i stället hänvisa till en liten tryckt skrift med titel: ”Ollonborrarne, deras lefnadssätt och utrotande, af Sven Lampa”.

Skydds= och utrotningsmedel. Det finnes ännu ej något annat kändt medel än insamling under svärmningen. Denna tillgår så, att ollonborrarna morgnar och förmiddagar nedskakas från träden, uppsamlas i kärl och säckar, för att sedan dödas medelst kokande vatten eller ånga. Resultaten af sådana insamlingar hafva, så väl i Danmark som Halland, visat sig fullt tillfredsställande. Där skadedjuren äro besvärliga, borde alltså ingen undandraga sig detta arbete, hvartill under senare år så väl staten som landsting och hushållningssällskap bidragit med rikliga penningmedel.

Ollonborrarna hafva på sista tiden visat benägenhet att utbreda sig vidare omkring, och det vore därför välbetänkt, om man i de landskap, som gränsa till Halland och Skåne, i synnerhet Blekinge och Elfsborgs län, ständigt gjorde sig beredd att genast ingripa, om ollonborrar skulle inställa sig.

Om det visar sig, att säden eller gräset å ett fält fläckvis hvitnar i förtid, kan man alltid befara, i trakter där ollonborrar äro allmänna, att rötterna äro uppätna under de strån, som antagit en sådan färg. Sitta dessa strån lösa och medfölja utan motstånd, om man drager i dem med handen, så kan man vara viss om, att ollonborrelarver äro tillstädes. Märker man sedan, att de skadade plantorna ökas i antal, torde det vara klokast att så fort ske kan afslå grödan och därigenom tillgodogöra sig det dugliga, som är kvar, innan alltsammans blir sköfladt. Därpå bör fältet plöjas till sådant djup, att larverna komma upp i dagen. Barn eller hjon böra därvid åtfölja plogen, för att upplocka alla larver, som blifva synliga. Råkor, kråkor, korpar, kajor, fiskmåsar m. fl. äro goda hjälpare och böra i fred få utföra sitt utrotningsarbete. Att året efter härjningen beså fältet med vårsäd, rofvor, betor eller andra rotfrukter, medför vanligen föga risk, i synnerhet om larvplockning där ägt rum.

Å rotfruktsfält, där bara fläckar visa sig och alltmer förstoras, kunna ibland de friska plantorna skyddas, om ett litet dike eller en plogfåra upptages rundt omkring de skadade ställena. Om rotfrukterna växa på drill, angripes vanligen en planta här och där, gulnar och vissnar. Uppgräfves en sådan med varsamhet, medfölja merendels en eller flera larver, som uppehållit sig vid roten. Få dessa vara i fred, gå de från planta till planta, så att till sist långa stycken af drillarna blifva bara. Så fort sjuka plantor varseblifvas, böra därför hjon sändas till fälten, försedda med passande redskap samt korgar e. d. för att uppgräfva både plantor och larver samt uppsamla dem i korgarna. Det sålunda uppgräfda kan sedermera användas till foder åt fjäderfä samt svinkreatur och kommer härigenom till någon nytta.

En annan art, kastanjeborren, svärmar oftast på samma gång som den förra och skiljer sig från honom förnämligast genom mer mörkbruna spröt, den svarta sidokanten på skalvingarnas främre del samt formen på bakkroppens utdragna spets. Denna är nämligen mindre och ej afsmalnande bakåt. Detta skadedjur går vida högre mot norden än det föregående och träffas t. o. m. i Helsingland.

Sädesknäpparen. Alla så kallade knäppare äro skalbaggar, som fått sitt namn däraf, att de under ett knäppande ljud hoppa upp i luften, om de ligga på rygg, för att sedan nedkomma på fötterna. Larven är lång och smal, har sex bröstfötter, är röd= eller blekgul samt ganska hård och stel. Längden är 25 mm., då han är fullvuxen. Larverna träffas mest på lös, torr och torfvig jord och göra ofta stor skada på andra årets hafre. De afbita den nyss uppkomna brodden vid jordbrynet, och härigenom måste fältet ej sällan besås för andra gången.

Skydds= och utrotningsmedel. Man har förr i tiden trott sig kunna fördrifva larverna genom att uppblanda ladugårdsgödseln med hackadt granris, pors o. d., genom gödsling med kainit m. fl. i handeln förekommande gödningsämnen, eller genom utsädets betning i tjära, vitriol, terpentin etc.; men vid nyligen gjorda försök har det visat sig, att dessa medel medföra ringa eller ingen nytta. Betning, i synnerhet med giftiga ämnen, kan möjligen bevara kärnan i kornen under groningen, men själva plantan erhåller intet skydd därigenom. Man har funnit, att om väggarna till den håla eller cell, hvari puppan hvilar i jorden, sönderrifvas, dör hon snart, då de omgifvande jordpartiklarna tränga på. Åkerns bearbetning med djupgående redskap i slutet af juli – tiden för pupptillståndet – skulle alltså kunna bidraga till att förminska skadedjurens antal. Ett= och tvååriga larver taga dock föga eller ingen skada genom brukningen. Det ges naturligtvis andra, mer eller mindre verksamma utrotningsmedel, och ett af de äldsta kända består däruti, att man vid plöjning låter ett par yngre personer gå efter plogen, för att upplocka de larver, som visa sig i plogfåran. Ett annat är att grundt nedmylla potatisbitar radvis och medelst träpinnar utmärka deras läge i jorden. Till dessa lockbeten draga larverna sig, hvarför de emellanåt böra vittjas, och skadedjuren bortplockas samt dödas. Samma nytta skall nyslagen klöfver göra, om den utlägges i små högar på jorden.

Då ett fält härjas, bör först och främst undersökas af hvad slag de insekter äro, som förorsaka skadan. Finnas därvid talrika knäpparelarver i jorden, söker man utröna deras ålder, då på denna beror, om fältet kan snart åter besås; ty om t. ex. alla larverna äro fullvuxna, behöfver man ej befara härjning samma höst eller året därpå. Äro de däremot yngre, bör fältet helst trädas och hållas fritt från ogräs nästa år.

Jordlopporna. Dessa små svartglänsande skalbaggar, som vanligen hafva en gul strimma längs hvardera skalvingen, behöfva här ej närmare beskrifvas, då de äro alltför väl kända af både jordbrukare och trädgårdsodlare. De vistas på kål, rötter, rofvor m. fl. d. växter, men en af arterna uppehåller sig på kornbrodden. De öfvervintra på undangömda ställen i fullbildadt tillstånd och framkomma tidigt följande vår. De äta på bladskifvan samt åstadkomma rundade hål däri, men lefva som larver under bladhuden, där de bilda slingrande gångar. Förvandlingen till puppa sker i jorden.

Skydds= och utrotningsmedel. Förnämsta skyddsmedlet mot dem torde bestå i riklig gödsling, hvarigenom plantorna få en kraftig och snabb växt. Användandet af salter som öfvergödning, påströning af aska, pulveriserad kalk eller sot kan nog i någon mån afhålla dem, men de sistnämnda ämnena böra dock endast begagnas då bladen äro våta af dagg eller regn, på det att de skola fästa sig vid dem och blifva längre kvarsittande. Konstgjorda gödningsämnen döda ej skadedjuren, men gagna genom att öka plantornas växtkraft.

Alla vilda kålväxter, såsom åkerkål, senap m. fl. böra så långt ske kan utrotas från fälten, i synnerhet må inga sådana plantor få växa upp, där man skall odla rotfrukter.

Vid tjock sådd uppkomma plantorna så tätt, att det kan hända jordlopporna ej medhinna uppäta dem alla.

Vid hackrensning och vältning under mulen väderlek, då djuren sitta stilla, blifva många skadade af redskapen.

Att utså billigt roffrö, som snart gror och lämnar snabbväxande plantor, i drillfårorna har räddat mången rofgröda; ty jordlopporna kasta sig då öfver dessa plantor, och under tiden hinna de öfriga att växa ifrån sina fiender.

Å mindre fält kan man utså sand, sågspån, eller ännu bättre, torfmull eller kolstybb, blandade med fotogen, karbol eller gaskalk, strax innan rofplantorna börja visa sig i jordytan. Dessa ämnens starka lukt är obehaglig för djuren, och de sky densamma.

Att öfverstrila plantorna med en svag lut af vatten, aska och sot har visat sig vara ett förträffligt skyddsmedel, men det lämpar sig bäst för mindre jordstycken och plantsängar.

Hvetemyggan. Om man en lugn och mild afton, kort före solnedgången i slutet af juni, besöker ett fält, där hvetet håller på att gå i ax, skall man vanligtvis få se en hop små, gulaktiga varelser, knappast synliga för ögat, hvilka flyga långsamt hit och dit mellan stråna. Vid nogare efterseende finner man äfven dylika, en eller flera, som förflytta sig uppåt eller nedåt på axen och ifrigt bemöda sig om att insticka sitt långa och hårfina äggläggningsrör mellan agnarna. Dessa oansenliga, myggliknande kryp äro hvetemyggor.

Utveckling. Parningen försiggår efter medlet af juni, på de fält, som året förut burit hvete, där larverna öfvervintrat, och sedan flyga honorna öfver dit, där detta sädesslag för tillfället växer. Här lägga de äggen i mindre hopar uti småaxen, på inre sidan af de innersta agnarna. Efter ungefär en vecka kläckas äggen, och de små, gula larverna samlas sedan på blomdelarna och fruktämnet, hvilket sistnämnda de vanligen förstöra i grund. De äro fullvuxna redan i juli och passa då på vid regn eller fuktig väderlek att förflytta sig ut på axet, för att släppa sig till marken, där de krypa ned till 2-10 cms djup. Här öfvervintra de i larvtillståndet. I början af juni följande år förvandlas de öfvervintrade larverna till puppor, hvilka ett par veckor senare öfvergå till fullbildade insekter (myggor).

Utrotningsmedel. Några direkta och fullt verksamma sådana har man ännu ej lyckats utfinna, om man undantager ett radikalt sådant, som en gång användts i Nordamerika. I vissa stater därstädes blefvo nämligen hvetemyggorna för flera år sedan så talrika, att inga hveteskördar kunde erhållas, hvarför man under ett par år helt och hållet inställde hveteodlingen. En verksam åtgärd vore helt säkert att mot medlet af juni plöja och bearbeta det fält, där puppor äro tillstädes, ty de flesta, om ej alla af dessa skulle därigenom gå förlorade.

Att medelst stora håfvar insamla och sedan döda myggorna under svärmningen är ett medel, som ej är att förakta, ty vid ett försök, som en gång anställdes på Gotland, visade det sig, att en enda person var i stånd att på två timmar oskadliggöra 290 tusen honor. Andra medel, såsom rökning med svafvel, kalkning, tjärade tågs dragning öfver axen o. d. visade sig fullkomligt overksamma.

Kornflugan. Denna lilla vackra fluga gör årligen mer eller mindre skada, kanske öfverallt där korn odlas.

Kroppen är gul med tre svarta streck på ryggen och en trekantig, på samma sätt färgad fläck i pannan; frambenen äro gula, men i yttre änden svarta.

Utveckling. Då kornbrodden fått sitt tredje blad, eller kanske något tidigare, d. v. s. omkring medlet af juni, infinna sig flugorna å kornfälten för att lägga ägg på plantorna. Sällan lägges mer än ett ägg på samma planta. Efter en vecka framkommer ur ägget den späda larven, som snart letar sig in uti närmaste bladslida, där han angriper de inre delarna af strået, såsom bladämnena och axet, tills han kommer åt själfva stjälken. Uti denna urholkar han så småningom en ränna, som blir längre, allt eftersom strået tillväxer. Genom att stjälken sålunda skadas tätt under axet, förmår detta ej skjuta fram ur bladslidan, hvilken häraf blir liksom uppsvälld. Hela strået får därigenom sällan en större längd än 15-20 cm, men är så mycket tjockare och af en blåaktig färg. Undersöker man ett sålunda förkrympt strå efter midten af juli, så påträffas nästan alltid i ofvannämnda ränna eller annanstädes inom öfre bladslidan en något glänsande puppa, med gulbrunt skal, hvilken lämnar fullbildad fluga under första hälften af augusti. Denna flyger sedan omkring på fälten för att verkställa sin parning. Då honan påträffar höstsädesbrodd , tillgår äggläggningen därpå lika som om våren på kornbrodden, och den från dessa ägg härstammande vintergenerationens larver lefva i höstsädesbrodden, hvars inre delar de förstöra. De öfvervintra äfven däri och fortsätta förstörelsearbetet en kort tid följande vår.

Utrotningsmedel. Man har ännu lika litet lyckats utfinna fullt pålitliga medel mot detta skadedjur som mot hvetemyggan. Följande föreskrifter kunna dock möjligen tjäna till ledning, om man vill försöka något i den vägen.

Jorden bör väl afdikas, gödslas och brukas samt endast godt utsäde sås i lagom tid.

Starkt angripna kornfält böra afslås så tidigt som möjligt, innan larverna gå i puppa. Man kan äfven bortplocka och förstöra de missbildade stråna, så snart de kunna skiljas från de friska.

Genom håfning å fälten under äggläggningstiden kan en stor myckenhet honor fångas och dödas.

Plöjning bör ske på hösten eller tidigt om våren af sådana fält, där plantor efter spillsäd äro talrika, ty dessa blifva ofta ett tillhåll för larver af denna och efterföljande flugart. Ett radikalmedel vore att afstå från kornodling under ett eller ett par år, då tecken till härjning visa sig.

Slökorn= eller fritflugan. Mycket liten, svart och något glänsande på ryggen.

Utveckling. Larverna till vintergenerationen lefva i höftsädesbrodden ungefär på samma sätt som kornflugans, men de äro mindre, och vanligen finnas flera (från 2-5) i samma planta. Härigenom förstöras ofta äfven dennas sidoskott, så att hela plantan eller ståndet dör ut. Fritflugorna utkläckas ungefär vid samma tid på våren som kornflugan, och många lägga då ägg på vårsädesbrodden, hvarigenom en vårgeneration uppstår. Äfven nu sker förpuppningen i själva plantorna, hvarefter de flugor utkläckas, hvilka sedermera lägga äggen till sommargenerationen i axen, vanligast af sexradigt korn.

Utrotningsmedel. Att hålla detta skadedjurs uppträdande inom tillbörliga gränser, är säkerligen svårare, än fallet plägar vara med de flesta andra skadliga insekter, då sommargenerationens larver och puppor ligga i axen, och vintergenerationens inuti plantorna, där de äro skyddade mot så väl väderleksinflytanden som direkta utrotningsförsök från landtbrukarens sida.

På hösten starkt angripna fält böra plöjas upp, hvarigenom larverna begrafvas och dödas.

Efter en öfvergödning blifva de kvarvarande friska skotten kraftigare, och de oskadade rötterna förmå lättare utslå nya, hvarför detta indirekta medel gör mycken nytta, fastän det ej dödar larverna.

Man har föreslagit att beså ett mindre stycke af det blifvande höstsädesfältet en 8-14 dagar tidigare än vanligt, på det flugorna skola där lägga äggen, medan ingen annan sädesbrodd är till hands. Äggen eller de utkläckta larverna skulle sedermera kunna dödas genom en plöjning, hvarefter jordstycket kunde besås med hvete.

De medel, som höst eller vår kunna användas mot fritflugans larver, äro lika passande mot kornflugans.

Frostfjäriln. Bland fruktträdens många fiender torde väl knappast någon vara skadligare än denna mätarfjäril; ty ej sällan, ja, ofta år efter år lämnar mången trädgård ringa eller ingen frukt, i följd af dess larvers närvaro. Dessa äta sig redan som späda tidigt om våren in i knopparna och förstöra dessa i grund, hvarefter de såsom mer vuxna uppäta de blad, som förut undgått deras angrepp.

Utveckling. I slutet af september och vanligen hela oktober utkläckas fjärilarna ur de i jorden hvilande pupporna och hanarna svärma sedan omkring trädstammarna om aftnarna för att uppsöka honorna och para sig. De hafva nämligen fullt utbildade vingar, som äro tunna, hvitgrå och försedda med några otydliga tvärband. Honorna däremot sakna vingar, och hafva i stället blott små lappar eller flikar, som äro odugliga till flykt. Härigenom måste de, för att kunna lägga sina ägg ytterst på kvistarna, vandra upp för stammen af närmaste träd. Då larverna uppnått sin fulla storlek, begifva de sig till marken under trädet och krypa ned i jorden för att öfvergå till puppor.

Utrotningsmedel. Därigenom, att honorna måste krypa upp för stammarna för att komma till äggläggningsplatserna, är ett ofelbart medel till deras undergång lätt funnet, ty det gäller ju endast att stänga deras väg. Detta kan lätt ske på det sätt, att man i slutet af september omlindar de träd, som skola skyddas, med en omkring 10 cm. bred papp= eller näfverremsa och sedan på denna medelst en sticka utstryker en tjock ring af det feta och såpliknande ämne, som numera fås hos välförsedda fröhandlare under namn af frostfjärillim (på tysta Raupenleim), till ett pris af 1 kr. 10 öre per kilogram.

Under denna ring utbredes limmet tunnare, och kring själva nedre kanten af pappremsan bör bindas en slinga af lös bomull. Den sistnämnda anbringas därför, att hon tilltäpper ojämnheterna i barken, så att honorna ej kunna krypa under pappremsorna och uppnå sin bestämmelseort, samt att hon upptager det lim, som eljest genom solvärmen flyter ned på stammen och marken. Sedermera behöfvas inga andra åtgöranden, än att emellanåt se till, att limmet gör tjänst, samt att aflägsna däri fastklibbade hanar, på det dessa ej skola bilda bryggor, hvarpå honorna kunna öfverkomma hindret. Man använde förut tjära stället för lim, men denna stelnar snart i ytan och är därför mindre lämplig.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1897 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 20 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Omslag: Tunt boktr. omslag, likt smörpapper. Ingen horisontangivelse.
Format: Sedes, 16:o, ca 11,5 x 9,5cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: