Almanack 1899

Almanack För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1899. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen vid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTEBORGS Horisont belägen vid 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^2/5 tidsminuters Meridian=skillnad vester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont belägen vid 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^29/60 tidsminuters Meridian-skillnad vester om Stockholms Observatorium.

Efter H. Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande, med uteslutande privilegium, utgifven af Dess Vetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (främre omslagets insida)
Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens, månens och planeternas upp- och nedgång	4
De större planeternas gång och lysande år 1899	28
Sveriges gemensamma borgerliga tid	28
Tabell, angifvande tidsjämningen vid sann middag	29
Våra sädesåkrars mest förstörande skadesvampar	30
1899 Års Marknader	41
Förteckning å marknader, som hållas i Norge år 1899	45
Alla postförsändelser	45
Postsparbanken	47
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Värnpliktige.	48
Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (bakre omslagets båda sidor)

Våra sädesåkrars mest förstörande skadesvampar.

Huru ofta felslår ej en lofvande skörd å våra åkrar til kännbar förlust och stor grämelse för odlaren, som däraf väntat lön för idogt arbete? Orsaken kan vara att söka uti ogynnsam väderlek, för mycken torka på våren, för mycken väta i blomnings= eller skördetiden, hagelskurar och stormbyar o. s. v., eller ock uti lefvande varelser, särskildt insekter och parasitsvampar, hvilka gå skördemannen i förväg, mer eller mindre skonlöst förbrukande de blad, strån och frukter, som skolat tjäna människan och husdjuren till uppehälle.

I många fall står väl odlaren och kommer sannolikt alltid att stå hjälplös inför dessa missöden. Åtminstone gäller detta de förstörelser, som vållas af ogynnsamma väderleksförhållanden. Andra fall gifvas dock, där man antingen redan äger eller ock kan hysa god förhoppning att en gång äga skyddsåtgärder att tillgå, de där väl förtjäna att komma till användning. Hit höra de härjningar, som anställas af insekter och parasitsvampar. Uti en föregående årgång (1897) af almanackan talas om några af de mest förstörande skadeinsekterna och medlen till deras bekämpande. Må vi denna gång ägna uppmärksamhet åt några svårare svampsjukdomar samt de skyddsåtgärder, som kunna vara att mot dem tillråda.

Vi vilja härvid stanna vid tvenne af de mest betydelsefulla bland dessa sjukdomar: rost och sot å sädesfälten.

Sädesrosten framkallas af små svampar med ett rödaktigt utseende, benämnda rostsvampar. Denna sjukdom kan följas mycket långt tillbaka i tiden, ja så långt som historisk urkund finnes. Den omtalas redan i Gamla Testamentet på flera ställen (5 Mos., 28, 22; 1 Krön., 8,37; 2 Krön., 6, 28; Am., 4,9; Hagg., 2,17) tillsammans med sot eller brand såsom ett Guds straff öfver en syndig mänsklighet. På samma sätt betraktades den också af de gamla romarne, hvilka tänkte sig en särskild gud eller rättare ett gudapar, som hade med rosten att bestyra och till hvars ära årligen under ett helt årtusende, ända till omkring 300 år efter Kristi födelse, firades i Rom den 25 april en storartad fest med procession, sång och offer, för att blidka gudaparet att förskona landtmännen från ”sädens svåraste pest”.

Såsom sädesodlingens svåraste fiende kan rosten betraktas ännu den dag som är. Det finnes nämligen ingen växtsjukdom, som har en så stor utbredning jorden rundt och vållar en så stor nedsättning af världsgrödan, som just sädesrosten. Man har beräknat, att denna förlust årligen belöper sig till minst 1,000 millioner kronors värde. Redan inom vårt land kan dess årliga förstörelse skattas till millioner. Den var år 1889 hufvudorsaken till den nedsättning af hafreskörden inom landet med 16 millioner kronor, som då inträffade.

Sädesrost hemsöker samtliga våra fyra sädesslag, råg, hvete, korn och hafre. Man urskiljer däraf 5 hufvudslag (arter), benämnda svartrost, gulrost, brunrost, dvärgrost och kronrost. De viktigaste bland dessa äro de båda förstnämnda.

Svartrosten har fått sitt namn af de långa, med ett svart stoft, svampfrö (sporer), fyllda sår eller springor, den på hösten bildar å sädesarternas slidor och strån. Af denna rostart finnas trenne raser eller former, en å råg och korn, en å hvete och en å hafre. Till utseendet äro alla tre formerna hvarandra lika, så ock uti sitt sätt att utveckla sig och öfverlefva från ena året till det andra. En inre olikhet de trenne formerna emellan finnes dock bestående däri, att hvarje form i regeln är uteslutande bunden vid hvar sin eller sina sädesarter. Hafresvartrosten kan alltså öfvergå från ett hafrestrå på ett annat men kan ej smitta råg, korn eller hvete o. s. v. Svartrosten begynner visa sig å säden först i juli månad, såsom smärre enstaka sår å slidor och blad. Dessa första sår äro till färgen bruna, fyllda af ett fint fröstoft. Detta fröstoft, som lätt sprides af vinden, utgöres af sommarsporer, som äro grobara genast och kunna sprida sjukdomen hastigt nog till kringstående grannar. Efter 10 dagar kan en ny generation af sår vara framme.

Mot slutet af juli eller början af augusti framträda å sädesstråna jämte de förutvarande bruna äfven svarta sår, dessa senare i allmänhet mera långdragna än de bruna. Det svarta fröstoft, som innehålles i de svarta såren, sprides ej af vinden, utan sitter kvar på strået. Dess sporer äro af ett annat slag, s. k. vintersporer, som ej kunna gro genast utan blifva grobara först nästa vår, och detta till och med endast under den förutsättning att de varit under vintern fritt utsatta för väder och vind, snö och regn. På våren grobara kunna de framkalla ny rost, dock ej, så vidt man hittills känner, direkt å säden utan å en växt af helt annat slag, å surtörne eller berberis, en buske, som, känd för sina taggiga grenar, sina gula, illa luktande blommor och sina röda, aflånga bär, förekommer mångenstädes i vårt land dels vild i skogstrakter dels odlad i trädgårdsanläggningar, särskildt vid järnvägsstationer.

Å berberisbusken framträder rosten ungefär vid midsommartiden såsom runda, ärtstora fläckar å bladen, fläckarna ofvan röda samt under gula och täckta af ett stort antal sporfyllda små skålar eller bägare. Berberisbuskens sporer spridas lätt af vinden och kunna i sin ordning ge upphof åt rost på de kringstående sädesstråna, dock icke å annan art af säd än den eller de, från hvilka berberisrosten själf uppstått. Den berberisbuske, som blifvit smittad från rostig hafrehalm, kan smitta allenast hafre, den åter, som smittats från rostig råg= eller kornhalm, endast råg eller korn, samt den slutligen, som smittats från rostig hvetehalm, i regeln endast hvete.

Vore svampens utvecklingshistoria alltid sådan, som nu beskrifvits, då skulle också ett säkert medel att en gång för alla aflägsna denna svamp ur världen tydligen vara att utrota all berberis. Ty värr är dock ett sådant utrotande ej tillräckligt.

De under senaste åren hos oss utförda undersökningarna* hafva gifvit vid handen först och främst, att berberisbuskens skadliga inverkan såsom spridare af svartrost är inskränkt till buskens allra närmaste omgifning, till närmaste 25-50 meter. Inom detta afstånd från sädesåker är ett aflägsnande af busken att på det varmaste förorda. Ty värr ha emellertid de nya undersökningarna jämväl ställt utom allt tvifvel, att svartrosten kan uppträda, oberoende af berberisbuskes grannskap, ur ett inre, i utsädeskornet från moderplantan nedärfdt sjukdomsfrö och att den på sådant sätt uppkomna rosten ofta kan, om yttre förhållanden äro gynnsamma, nå en trefnad och utveckling, som väl täflar med den utifrån, från närstående berberis, i första hand härstammande rostens.

Till dess att nya, under flera år fortgående odlingsförsök, för att göra denna nya lära fruktbringande för praktiken, hunnit utföras, torde vi få åtnöja oss att, till hvad verkan de nu hafva må, gent emot svartrosten, företrädesvis å hafre, iakttaga följande försiktighetsåtgärder:

1) att undvika, så mycket som möjligt är, fuktiga, skuggiga och instängda lägen med dåligt vattenaflopp;
2) att behandla jorden på det sätt, som erfarenheten visat mest gynna en hastig utveckling och en jämn mognad;
3) att undvika gödsling med kreatursspillning omedelbart före åkerns besående med hafre, då sådan gödsling fördröjer mognaden, och att använda bland konstgjorda gödselmedel företrädesvis fosforsyrehaltiga, då dessa bäst befordra mognaden;
4) att så tidigt på våren i en väl tillredd och möjligast tjänlig jord;
5) att helst så med maskin;
6) att aflägsna all berberis från sädesfältens omedelbara närhet och att upphöra alldeles med att nyplantera denna buske på landet; samt
7) att aflägsna bland ogräsen från råg= och kornåkrarnas omedelbara närhet i första rummet kvickroten och att undvika omedelbart intill hafreåkrarna odla hundäxing, ängskafle och knylhafre, alldenstund kvickrotens svartrostform kan gå öfver på råg och korn, samt hundäxingens, ängskaflens och knylhafrens gemensamma svartrostform kan öfvergå på hafre.
__________
* Jfr professor Jakob Erikssons skrift Hvad är sädesrost och hvad kan göras mot densamma? Stockholm, P. A. Norstedt & Söner, 1896. (Pris 1 kr. 25 öre.)

Näst efter svartrosten å hafren är gulrosten å hvetet det hos oss mest förstörande rostslaget. Denna rostart visar sig ej sällan redan å hvetebrodden på hösten, omkring en månad efter sådden, särskildt om efterhösten är blid. Hvetefälten synas då fläckvis eller helt och hållet gula af ett fint sporstoft, som färgar skodonen gula, om man vandrar öfver fältet. Med vinterns inträde sker ett afbrott i svampens utveckling, och först omkring en månad efter snöns bortgång, i regeln under slutet af april eller början af maj, begynner den å nyo visa sig. I juni månad blomstrar den som bäst. Å hvetebladen förekomma nu ymnigt med små, i långa rader ordnade, starkt gula sår, och med de i dessa sår uti oräkneligt antal förekommande sporerna kan sjukdomen, om väderleksförhållandena äro särskildt gynnsamma – omväxlande varma dagar och kalla nätter – spridas från strå till strå. Ej sällan har dock grobarheten hos dessa sporer visat sig så slö, att man ej gärna kan förklara sjukdomens ofta hastiga och våldsamma spridning bero ens i det väsentligaste af dessa med vinden kringspridda sporer, utan är väderleksförhållandenas inverkan på det inre mognande sjukdomsfröet att misstänka såsom den förnämsta driffjädern härvid.

I juli månad börjar visa sig å bladslidor och strå gulrostsvampens vintersporstadium såsom ytterligt små, i rader ordnade och af stråets hud täckta svarta prickar. Om också dessa sporer här, på grund af likheten med svartrostens vintersporer, benämnas vintersporer, så äro de dock strängt taget ej sådana, alldenstund de äro grobara redan på senhösten, uti september månad, vid den tid då hösthvetet just som bäst håller på att skjuta upp. Huruvida dessa sporer kunna genom sin groning direkt framkalla ny sjukdom å hvetebrodden, vet man ej än, men ett sådant antagande är ej osannolikt. Någon öfvergång af gulrosten på berberis eller annan dylik växt äger ej rum.

Egendomligt är, att gulrosten hemsöker olika slag af hvete. mycket olika. Bland hos oss odlade hvetesorter går alltså Squareheadhvetet nästan fritt, medan det gamla svenska Sammetshvetet plägar lida däraf mer eller mindre svårt. Och det är äfven egendomligt, att denna rostart, i vida högre grad än svartrosten, härjar med en väsentligen olika styrka under olika år. Vissa år – ett sådant var år 1893 uti Stockholmstrakten – synes gulrosten knappast till å något slags hvete, medan densamma andra år, som blifvit kallade ”gulrostår” – dylika voro därsammastädes åren 1890 och 1892 – härjar synnerligen svårt. År 1890 beräknades förlusten vid 15 egendomar i Sverige å en med hvete besådd areal af 646 tunnland till omkring 45,000 kronor.

De skyddsåtgärder mot gulrost å hvete, hvilka för närvarande kunna tillrådas, äro följande:
1) att ej odla sådana hvetesorter – t. ex. gammalt svenskt Sammetshvete -, som äro i högre grad mottagliga för gulrost; och
2) att vid val af nya hvetesorter taga till ledning den erfarenhet, som under de senare åren vunnits beträffande sorternas odlingsvärde dels vid Landtbruksakademiens Experimentalfält – enligt hvad som kan inhämtas af professor Erikssons ofvan åberopade skrift, Hvad är sädesrost? – dels vid Sveriges Utsädesförening å Svalöf, hvarom redogörelser årligen lämnas uti föreningens priskuranter och tidskrift.

De hösthvetesorter, som enligt erfarenheten vid Experimentalfältet visat sig mest motståndskraftiga så väl mot rost som mot köld, äro bl.a.: Graf Walderdorff’scher regenerirter, Scoleys Squarehead, Hallets genealogischer, Kaiser och Svenskt kubbhvete. Ty värr saknas dock ännu för flertalet af dessa och dem snarlika sorter några i större skala och under flera år inom olika trakter af landet genomförda jämförande odlingsförsök, ur den synpunkt hvarom här fråga är, hvartill kommer, att af åtskilliga bland dessa sorter större partier ännu ej finnas i marknaden tillgängliga. Man må dock hoppas, att om en fortsatt rostundersökning i omfattande skala skulle, såsom förslagits, hos oss komma till utförande, dessa olägenheter skola inom en ej alltför aflägsen framtid vara afhjälpta.

---

Näst rosten är sotet eller branden, den svampsjukdom, som svårast föröder våra sädesåkrar. Äfven denna sjukdom förekommer å alla våra fyra sädesarter, och, enligt hvad man i nyare tid upptäckt, är förhållandet här detsamma som vid rosten, att det å den ena sädesarten uppträdande sotslaget är till art och väsen skildt från det å den andra. Man urskiljer å hvete tvenne sotslag, det ena stinksot, som har den ursprungliga hvetekärnans skal kvar omkring sotstoftet ännu vid sädens mognad och som luktar starkt sillake, samt det andra flygsot, hvarest kärnskalet tidigt brister, så att sotstoftet långt före sädens bärgande bortblåser med vinden. Hos korn har man tvenne flygsotarter, den ena täckt kornsot med kvarblifvande kärnskal, den andra naket kornsot med tidigt bristande sådant o. s. v.

Hvetestinksotet har i alla tider varit det mest fruktade. Det icke blott förstör alldeles ett större eller mindre antal ax, stundom öfver 10%; det svarta pulver, som under tröskningen från sönderslagna sotkorn sprider sig och i stor mängd fastnar å de friska hvetekornens hårbärande toppar, gör tillika den tröskade varan ful till färgen och illaluktande, samt följaktligen nästan osäljbar.

Mindre farligt anses väl flygsotet i vårsädesarterna, och detta helt naturligt därför, att hos dem det svarta stoftet redan vid sädens skördande är af vinden förskingradt och sålunda ej vidare gör sig bemärkt. Det lider dock intet som helst tvifvel, att den minskning i skörd, som vållas af detta sotslag, är långt större, än man i allmänhet antager, och sannolikt äfven större än de förluster, som vållas af hvetets stinksot, alldenstund gent emot sotet i vårsäden endast i sällsynta undantagsfall några skyddsåtgärder kommit i bruk och detta slags sot därför har en mycket stor utbredning inom landet. Sätter man sjukdomsprocenten hos korn till 4 och hos hafre till 8 – siffror som ingalunda äro för högt satta – så kommer man på hela Sveriges gröda upp till en förlust af minst 1 ½ millioner kronor för korn samt minst 6 millioner kronor för hafre. På Danmarks vårsädesgröda har man beräknat den årliga förlusten till öfver 17 millioner kronor.

Den åtgärd man har att tillgripa mot sädessot är betning af utsädet. Dylik betning kan utföras på flera sätt. Den äldsta metoden är betning med kopparvitriol (Kühns metod), hvilken tillgår sålunda. Till en tunna utsädeshvete tages 4-6 hg. kopparvitriol (blå vitriol), som sönderstötes och upplöses i varmt vatten. Lösningen utspädes med kallt uti ett kar så, att när säden slagits i karet, vitriolvattnet står minst en tvärhand öfver säden. Hvad som möjligen efter islagningen flyter ofvanpå afskummas. Därpå omröres den tunga säden, som sjunkit till bottnen, och lämnas att stå omkring 12 timmar. Efter denna tid aftappas eller afhälles betningsvattnet, och säden utbredes, såsom den är eller ock blandad med sållad släckt kalk, på ett golf och omskoflas flitigt, tills den blifvit torr nog att använda till sådd. Denna betningsmetod visar sig verksam endast gent emot stinksot å hvetet.

En annan, nyare metod, som är verksam mot alla slag af sädessot är den af dansken J. L. Jensen uppfunna betningen uti varmt vatten (Jensens varmvatten=metod), hvilken tillgår sålunda. Den till betning afsedda säden lägges uti en korg, som neddoppas 10 till 12 gånger omedelbart efter hvarandra under en sammanlagd tid af 5 minuter uti vatten, som är 52° till 56° C. varmt, och utbredes sedan tunt på ett väl rengjordt golf till torkning. I någon mån olika är för öfrigt förfarandet, då det gäller behandlingen af korn och den af öfriga sädes= eller af gräsarter, ity att kornet måste aftonen före afsvampningsdagen under omkring 4 timmars tid hållas nedsänkt uti kallt vatten och sedan få stå natten öfver i de våta säckarna. En dylik förutgående stöpning i kallt vatten behöfves däremot ej mot hafrens, hvetets, rågens, knylhafrens eller åkerlostans sotslag, utan utsädet kan här direkt undergå varmvattenbehandling.

Metodens utförande kräfver icke blott tillgång till hvarjehanda kärl och instrument, sådana som en panna på omkring 100 liter, rymliga kar, korgar, termometrar m. m.*, utan jämväl en synnerlig noggrannhet och påpasslighet vid själva arbetet, hvarförutom säden efter behandlingen bör noga tillses under torkningstiden, att den ej må mögla eller taga annan skada. Om ock metoden visat sig fullt god och verksam, i det den 1) fullständigt upphäfver sjukdomen, 2) ger åt den skördade säden vackrare hvit färg och 3) ej obetydligt ökar afkastningen, så har densamma ändock, just på grund af ofvan anmärkta svårigheter vid själfva utförandet, ej kunnat vinna rätt insteg uti den stora allmänna praktiken, och äfven våra utsädesföreningar ha ryggat tillbaka inför förslaget, att de måtte åtaga sig afsvampningsarbetet samt tillhandahålla allmänheten afsvampadt utsäde.
__________
* Mera detaljerade föreskrifter rörande metodens utförande stå att läsa uti en liten skrift af professor Eriksson, Om växtsjukdomarnas ekonomiska betydelse, Stockholm, Nordin & Josephson, 1891, pris 65 öre, – äfvensom då och då uti våra landtbrukstidskrifter, t. ex. uti Tidskrift för Landtmän, 1893, s. 117 etc.

Under sådana förhållanden har förutnämnde Jensen uppfunnit och börjat i praktiken använda ett annat behandlingssätt, som visserligen är mindre kraftigt verkande än varmvattenbehandlingen men dock tyckes verka till fyllest och som är vida lättare att utföra, nämligen betning med Cerespulver (Jensens ceresbetning). Cerespulvret, så benämndt af Bureau Ceres i Köpenhamn, som först fört detsamma i marknaden, är grågult till färgen och består till väsentlig del af svafvelkalium. För hvarje 100 kg. säd beräknas 200 gr. pulver, hvilket upplöses uti 25 liter vatten. Lösningen sprutas medelst en vattenkanna öfver sädeshögen, under det denna omskyflas, dock ej hela vätskemängden på en gång, utan denna bör fördelas, då det gäller hafre, på 3 sprutningar med 5 liter första, 10 liter andra och 10 liter tredje gången samt 1 timme mellan hvarje sprutning, och, då det gäller korn, på 6 sprutningar med respektive 2, 7, 6, 4, 4, och 2 liter hvarje gång samt äfven här 1 timme mellan hvarje sprutning. Pulvret, som numera finnes till salu äfven inom landet, t. ex. i Stockholm hos firman Balle & C:i (adress Brunnsgränd 5), säljes i flaskor, innehållande 1 kg., afsedt för behandling af 500 kg. säd, till ett pris af 2 kr. 25 öre per flaska. Efter stöpningen omskoflas säden 2 gånger dagligen och är färdig att så efter 3-5 dagar.

Ceresbetningen undertrycker väl ej sjukdomen helt och hållet utan minskar den blott. Upprepas densamma några år å rad, når man dock full befrielse från det onda. Erfarenhet från Danmark gifver vid handen, att hafresot och täckt kornsot äro så godt som alldeles kväfda efter 2 års upprepad ceresbetning, medan åter det nakna kornsotets undertryckande efter denna metod tager väl fyra år. I fråga om korn, som är behäftadt med detta sistnämnda slag af sot, kan det alltså vara att tillråda, att man ett år afsvampar en mindre qvantitet utsäde efter varmvattenmetoden och sedan tager utsäde efter denna stam.

Verkningen af ceresbetningen synes emellertid ej ensamt vara sjukdomsgradens minskning och till sist sjukdomens fullkomliga upphörande, utan denna betning har äfven annan gynnsam verkan. Den ökar utsikten därtill, att de grobara kornen verkligen komma att gro, och detta tämligen samtidigt, äfven om, såsom ofta inträffar, våren är torr och regnfattig Man har funnit antalet uppspirande plantor efter ceresbehandlad hafre 13 % och efter dylift korn 17% större än efter obehandladt utsäde. Den gifver därför ock ett tätare bestånd af plantor och bidrager att kväfva ogräset. Den ökar vidare antalet axbärande strå, för hafre med 11 % och för korn med 8 %, äfvensom de skördade kornens storlek, för hafre med ända till 6 % och för korn med ända till 8 %.

Af samtliga hittills utförda danska försök framgår såsom slutresultat, att af preparerad hafre alstrades 16,7 % flera korn, som voro 3,5 % större, samt af dylift korn 9,2 % flera korn, som voro 4,8 % större, och det ökade utbytet i kronor per 2 hektar (1 tunnland) är
för hafre 12,41 kr. i medeltal
” korn 12,86 ” ”

eller, om vissa kostnader afräknas, för hvardera sädesarten omkring 11,60 kr., hvaraf kan beräknas 1,42 kr. på halmen och 10,18 kr. på kärnan. På hela Danmarks vårsädesgröda motsvarar detta öfver 17 ½ millioner årligen i vinst, om allt vårutsäde där preparerades med cerespulver. Ännu mycket högre skulle väl siffrorna komma att ställa sig för Sverige, då hos oss odlas inemot hälften till så mycket vårsäd som uti Danmark.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1899 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 21 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Omslag: Tunt boktr. omslag, likt smörpapper. Ingen horisontangivelse.
Format: Sedes, 16:o, ca 11,5 x 9,5cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: