Almanack 1900

Almanack För Året Efter Frälsarens Christi Födelse 1900. Till

a ) STOCKHOLMS Horisont belägen vid 59 grad. 20 ^1/2 min. Polhöjd.

b ) GÖTEBORGS Horisont belägen vid 57 grad. 42 min. Polhöjd och 24^2/5 tidsminuters Meridian-skillnad vester om Stockholms Observatorium.

c ) LUNDS Horisont belägen vid 55 grad. 42 min. Polhöjd och 19^29/60 tidsminuters Meridian=skillnad vester om Stockholms Observatorium.

Efter H. Kongl. Maj:ts Nådigste Stadgande, med uteslutande privilegium, utgifven af Dess Vetenskaps=Akademi.

Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.

Ex. säljes, häftadt och skuret, för 14 öre.

De olika horisontupplagorna har identiskt innehåll om inget annat anges nedan.

Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (främre omslagets insida)
Konungahuset	2
Förmörkelser	3
Tecknens bemärkelse	3
Månadskalendarium med solens, månens och planeternas upp- och nedgång	4
De större planeternas gång och lysande år 1900	28
Sveriges gemensamma borgerliga tid	28
Tabell, angifvande tidsjämningen vid sann middag	29
Om borrbrunnar och om godt dricksvatten	30
1900 Års Marknader	41
Förteckning å marknader, som hållas i Norge 1900	45
Alla postförsändelser	45
Postsparbanken	47
Kungörelse ang. priset på almanackor	48
Värnpliktige.	48
Andra hos P. A. Norstedt & Söners förlag utgivna arbeten (bakre omslagets båda sidor)

Om borrbrunnar och om godt dricksvatten.

De vanliga brunnarna vid våra gårdar å landet lämna åtskilligt öfrigt att önska. De äro oftast gräfda i närheten af boningshuset eller uthusen. På grund häraf är det svårt eller omöjligt att hindra smuts från jordytan att rinna tillbaka ned i brunnen. Vanan att invid brunnen tvätta allehanda smutsiga föremål, såsom kläder, husgeråd m. m., ökar i betänklig grad faran för vattnets förorening; dessutom förorenas brunnen af kreatur. Vid regn och snösmältning kommer särskildt mycket smuts ned i brunnen från invidliggande vägar, förorenade ytliga jordlager o. s. v.

Nu kunde det tyckas, som om det omtalade förorenandet ej vore så farligt. Landtbon har ju druckit ur samma eller liknande brunnar sedan århundraden tillbaka, och ingen njuter bättre hälsa än han. Dödligheten är, som vi veta, ovanligt låg å vår landsbygd. Emellertid är detta ej ett tillfyllestgörande försvar. Först är det ej förenligt med vårt folks sinne för renlighet att begagna förorenadt dricksvatten. Vidare är sådant brunnsvatten ej heller sundt. Vi ha all orsak att påstå, att vissa smittor, framför andra diarrésjukdomarna, spridas med dricksvattnet. Antagligen hafva i alla tider fall af sommardiarré och rödsot spridts på den vägen. Nu när trafikförbindelserna utvecklats så oerhördt, utbredas lätteligen öfver hela landet de smittoämnen, som äro gångbara i städerna. Innan vattenledningar och underjordiska aflopp utfördes i våra städer, voro dessa årligen svårt hemsökta af sommardiarréer och tarmtyfus. Sedan godt dricksvatten erhållits och renhållningen ordnats, hafva dessa sjukdomar starkt aftagit. Mångenstädes å landet äro dessa sjukdomar ganska utbredda, och smittan kan spridas med brunnsvattnet.

Man har mycket arbetat på att förbättra den gamla brunnskonstruktionen. Man har öfvertäckt brunnen väl eller satt ned ett pumprör; på många ställen har brunnsöppningen omgifvits med ett bredt skyddslager af cement eller annat vattentätt ämne. Så långt författarens erfarenhet sträcker sig, har det emellertid aldrig lyckats att göra en brunnsöppning så tät, att ej smutsvatten från ytan ändock finner sin väg ned därigenom. Sättningar med åtföljande sprickor och otätheter uppstå lätt, smutsvatten kan ock under cementtäcket nå fram till brunnen. Denna bildar nämligen liksom en djup sugtrumma, som suger ytvattnet till sig rätt långt ifrån.

Under många förhållanden måste man därför öfvergifva de gräfda brunnarna och i stället anlägga en borrbrunn. Denna, hvilken ock kallas rörbrunn, erbjuder nämligen stora fördelar framför den vanliga gräfda brunnen. Den utföres, som hvar man vet, genom att nedslå ihåliga järnrör i den orörda jorden, till dess att ett vattenförande jordlager träffas, från hvilket vatten i tillräcklig mängd kan pumpas upp. Sådana rör kunna utan stora kostnader drifvas djupt ned. På den vägen kunna vi därför med lätthet hämta upp vatten från stort djup, ifrån vattensamlingar, som svårligen nås medelst den gräfda brunnen. Rörbrunnen är därför under många förhållanden billigare än den äldre brunnskonstruktionen, den når ock lättare ned till ett djupare beläget och bättre beskaffadt dricksvatten. Ett järnrör kan dessutom drifvas ned så godt som öfverallt, omedelbart invid boningshuset, inne i ladugården eller just på den plats, där det är bekvämt att hafva den och där man ej kan tänka på att gräfva en brunn.

Ur hälsovårdens synpunkt erbjuder borrbrunnen naturligt nog stora fördelar. Brunnens vattenförråd kan nämligen ej förorenas af tvättvatten och annat smutsvatten å jordytan. Är järnröret neddrifvet några meter genom förut orörd jord, så bildar jordlagret ett skyddande täcke, som hindrar grundvattnets förorenande uppifrån jordytan. Det vatten, vi erhålla ur en sådan brunn, förblir därför städse sundt.

Det grundvatten, som träffas någon meter ner i jorden, och är täckt af orörda jordlager, är alldeles fritt från bakterier och andra mikroorganismer. Detta påvisades först i Berlin år 1888. I denna stad, hvars mark grundligen förorenats sedan århundraden tillbaka, fann man grundvattnet bakteriefritt, oaktadt det ligger blott 3 m. under jordytan och det skyddande jordtäcket utgöres af rätt grof sand. Orsaken till det märkliga förhållandet ligger däruti, att jorden äger ofantligt stor förmåga att vid ett vattens genomgång sila ifrån och kvarhålla alla mikroorganismer.

Undersöka vi jordens ytlager, så finna vi i dem en oerhörd mängd bakterier. Komma vi ned en till två meter, så börja de bli sparsammare och ännu något djupare ned i den förut orörda jorden upphöra de alldeles att förekomma. Några undersökningar i Sverige, särskildt vid Gäfle och Halmstad, gifva visshet om att äfven hos oss samma förhållande äger rum och att grundvattnet är bakteriefritt. Detta sakförhållande är emellertid ej så alldeles lätt att påvisa, detta emedan bakterier så lätt inkomma i vattnet under upphämtandet, t. ex. under uppumpningen genom rörbrunnen. Röret med sin pumpinrättning måste därför vid försöket noggrant desinficieras och befrias från alla mikroorganismer, därest man skall kunna påvisa, att vattnet är bakteriefritt.

Redan i folkens äldsta tider visste man uppskatta grundvattnet, nämligen då detta väller fram såsom en källa. Vattnet i våra källor är nämligen intet annat än grundvatten; källan säga vi är det naturliga utloppet för en grundvattensamling. I den gräfda brunnen söker man väl också att erhålla samma goda grundvatten, men den är vanligen för grund för att rätt nå ned; man får i sådant fall därför ofta nöja sig med vatten, som vid regn och snösmältning samlat sig i jordlagren närmast omkring brunnen eller uti denna. Men äfven om den gräfda brunnen når ned till en större samling verkligt grundvatten, så blir dess vatten dock lätt förorenadt uppifrån, såsom vi redan beskrifvit.

Rörbrunnen däremot hämtar upp vattnet lika rent, som det vinnes i den bästa källa. Denna brunn har t. o. m. företräden framför själfva källan, hvilken nästan alltid ligger något afsides och dessutom måste skyddas väl för att ej orenas af människor och djur. Källan är nämligen starkt beroende af huru högt vattnet står i marken; sjunker vattnet, minskas källans flöde, och den kan sina ut fullständigt. Detta sker ofta vid torka. Vid många jordarbeten, vid husbyggnader, väganläggningar, sänkning af sjöar o. s. v. inträffar det ofta, att källorna i trakten försvinna, emedan grundvattenståndet sänkts. Rörbrunnen är mycket mera oberoende af vattenhöjden i grunden, än hvad den naturliga källan är.

På Europas fastland utgöres jordytan mest af sand och andra för vatten lätt genomsläppliga jordlager. Hvar helst man gräfver i jorden, träffar man förr eller senare på grundvatten, och följden är, att man äfven i stora städer vid hvarje boningshus gräft en brunn. Vi kunna lätt tänka oss, huru sådana brunnar i tätt befolkade orter blefvo förorenade. Likväl begagnades de, tills vattenledningar gjorde dem öfverflödiga.

I Sverige äro förhållandena ganska olika mot på kontinenten. Vi få dock bortse från Skåne, som har ganska lika grundvattensförhållanden med Tyskland och Danmark. Skillnaden ligger däruti, att hos oss markens yta i allmänhet utgöres af lera eller granit, i hvilka lager vi ej kunna tala om ett verkligt grundvatten. I leran finnes nog fuktighet, men smådelarna äro mycket för fina, för att vatten skall kunna röra sig fritt emellan dem. Leran är rent af ogenomtränglig för vatten. Sand och grus förhåller sig i det hänseendet helt annorlunda. Regnar det på mark af sand eller grus, sjunker vattnet som bekant genast ned och går åt djupet, ända tills det träffar på ett ogenomsläppligt lager af lera, berg eller annat dylikt ämne. Ofvanpå sistnämnda lager samlar sig då vattnet i det genomsläppliga gruset och utfyller fullständigt mellanrummen mellan sandkornen. Sådant vatten i grof kornig mark är just hvad vi kalla grundvatten. Detta kan bilda underjordiska träsk eller sjöar, det kan ock, som vi strax skola se, bilda underjordiska floder.

Ala djupare sand= och gruslager innehålla grundvatten. Borra vi ned ett jernrör genom ytleran träffa vi mycket ofta på vattenförande sandlager. Leran ligger nämligen sällan omedelbart på urberget, vanligen ligger grus lagradt mellan dem, och är då detta gruslager tillräckligt mäktigt, kunna vi här erhålla mycket vatten. Ej sällan framväller genom det nedslagna röret en vattenström; detta är s. k. artesiskt vatten, hvilket på denna väg söker sig ut till jordytan. Om vattnet i grunden står under så högt tryck, att det af sig själft framväller ur borrhålet eller icke, detta har alldeles ingen sanitär betydelse, men väl kan det vara bekvämt, när så sker.

På många ställen i Sverige kan man sticka ned järnrör och få upp vatten nästan hvar som helst, men ofta nog är det ej så alldeles lätt att finna ett fullt lämpligt ställe. Med någon ihärdighet skall man dock antagligen nästan öfverallt i närheten af sin bostad finna ett vattenförande gruslager, tillgängligt för borrbrunnar. Djupare ned i en dal är det naturligtvis sannolikare än på höjderna att finna tillräckligt med vatten i grunden.

I våra sandåsar, de s. k. rullstensåsarna, äga vi alltid stor sannolikhet att träffa grundvatten. Många af dessa åsar gå milsvidt genom landet och kunna innehålla betydande mängder vatten. Vid undersökningar af Sätraåsen vid Gäfle påvisades det viktiga sakförhållandet, att åsen utgjorde en underjordisk flod, som ledde vatten långt uppifrån landet ned till hafvet. Denna underjordiska flod lämnar nu Gäfle stad ett utmärkt godt och sundt dricksvatten. Från en liknande ås härstammar ock Upsala berömda vatten. Söderhamn, Falun, Örebro, Västerås och åtskilliga andra svenska städer hafva ur närbelägna sandåsar hämtat vatten för sin vattenledning eller stå i begrepp att göra det.

Om grundvattnet medelst rörbrunn pumpas upp ur en sandås eller ur ett gruslager, täckt af lera, detta kan ur sanitär synpunkt vara likgiltigt, vattnet är i båda fallen skyddadt från förorening uppifrån och därför sundt. Men rätt olika kunna de båda vattnen vara ur annan synpunkt. Vattnet neruti grusåsen står nämligen uti öppet samband med atmosfären, och luften tränger mellan gruskornen ganska obehindradt ned till vattenytan. Härigenom luftas vattnet; sådant vatten behöfver ingen behandling för att njutas som dricksvatten. Det anses vara det bästa vattnet. Det vatten däremot, som under lång tid legat täckt af lerlager och som därför lider brist på luftens syrgas, visar ofta nog vid upphämtandet egenskaper, som göra det mindre njutbart utan föregången behandling. Mycket ofta träffar man likväl under leran dricksvatten, som påminner om utmärkt källvatten och således ej alls behöfver behandlas.

Följden af nyss nämnda syrgasbrist visar sig uti vissa kemiska förhållanden. Sådana grundvatten innehålla nämligen ej sällan ammoniak, vidare upplöst järn samt den illaluktande gasen vätesvafla. Den ringa halten af ammoniak har i ett rent vatten alldeles ingen sanitär betydelse. Vätesvaflan luktar som ruttna ägg och skulle göra vattnen osmakliga, därest icke gasen så hastigt försvann. Man behöfver blott pumpa upp sådant illaluktande vatten i en liten behållare, så försvinner gasen ytterst hastigt i luften, och vattnet utgör därefter ett utmärkt dricksvatten.

Svårare är det att bli af med järnet. Järnvatten känna vi till som hälsovatten, men det är först i vår tid, som man förstått att af ett sådant göra dricksvatten. För det ändamålet måste dock järnet först borttagas. Järnet smakar nämligen bläck, och det faller hastigt ut som rostgula slamsor af ockra, hvilka göra vattnet osmakligt att dricka och odugligt till hushållsbruk. I Sverige var det först i Helsingborg, som man lyckades fullständigt utfälla järnet ur ett järnhaltigt grundvatten; därefter har man under många år med framgång användt det för allt vattenledningens behof. Järnvattnet pumpas i denna stad upp ur jorden och får rinna ned öfver paraplyliknande skärmar, från hvilka det droppar ned på ett sandfilter, som kvarhåller den utfällda ockran och låter det kristallklara dricksvattnet gå igenom. Numera har man många goda metoder för samma ändamål: järnvattnets luftande och ockrans frånfiltrering. Renandet sker utan stora kostnader; det är mycket billigare än filtrering af sjö= och flodvatten genom sand, så som den utföres t. ex. vid vattenverken i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vid åtskilliga vattenverk, hvilka planlagts under senaste åren, har man måst tänka på möjligheten att använda ett järnvatten, så i Skara, Arboga och Sala. Så billigt järnets utfällning än är, så är det naturligtvis förmånligare, om man kan undgå arbetet. Därför söker man naturligtvis hellre upp ett grundvatten, som saknar järn, därest sådant låter sig finna. Ett järnhaltigt vatten är dock bättre än flod= och sjövatten, hvilka måste underkastas en dyrbar filtrering genom sand. Dessutom blifva ytvattnen alltmera förorenade, ju mer landet bebygges och industrien utvecklas. Vattenverken kunna alltså numera utan olägenhet använda ett järnvatten som dricksvattenkälla. När det gäller det enskilda hushållet, är det nog ej heller svårt att utfälla järnet, och en praktisk person skall snart lyckas häruti. Dock veta vi icke, om denna sak ännu är praktiskt pröfvad i vårt land. I utlandet har man arbetat ganska mycket på att för ett enskildt hus konstruera rörbrunnar, som tillika utfälla järnet. Detta synes hafva lyckats ganska bra.

På grund just af otillförlitligheten och kostnaderna vid sandfiltreringen har man i våra största städer länge varit betänkt på att skaffa nya vattenkällor för sina vattenverk. Huru mycket man än kostar på sandfiltreringen, blir det filtrerade vattnet dock icke fullt tillfredsställande. Om sommaren är det varmt, vid snösmältning och starkt regnande blir det blackt af lera och andra fint uppslammade ämnen, som tränga genom filtret; vid vattnets blommande, då en oändlighet af små alger utvecklats i råvattnet, får dricksvattnet en viss lukt och äfven smak. Vid den svåra koleraepidemien i Hamburg 1892, då massor af kolerabakterier utkastades i Elbefloden, visade det sig möjligt för Altona att som dricksvatten använda det förorenade flodvattnet, sedan det sorgfälligt sandfiltrerats vid vattenverket. Däraf se vi, att sandfiltreringen är ett verksamt medel att minska fara för smitta. Full visshet, att alla smittämnen verkligen kvarhållas af sanden, ger den emellertid icke.

Liksom för det enskilda huset, så är grundvatten äfven för städernas vattenledningar den enda goda dricksvattenkällan. I Stockholm ske hvarje år häftiga anfall på vattenledningen, oaktadt den skötes på allra bästa sätt och oaktadt Årstaviken har lika bra vatten som de flesta sjöar i folkrik bygd. I Göteborg och Malmö ha vattenledningarna likaledes gifvit anledning till klagomål, och man är på båda ställena i färd med att tillgodogöra sig grundvatten för vattenledningens behof. I Gäfle har man redan utfört reformen och erhållit i stället för det gulfärgade åvattnet ett utmärkt godt och hälsosamt grundvatten. Dricksvattenfrågan utvecklas således ganska lika för vattenverken och för den enskilde.

Den reform af enskilda brunnar, som f. n. är under genomförande i många svenska landsändar, är af mycket stor betydelse för hela landet. Därigenom kommer hälsotillståndet att höjas, och vi skola erhålla ett godt dricksvatten i många orter, där sådant nu saknas. Reformen har ej blott sanitär utan ock ekonomisk betydelse. Vi sågo, att rörbrunnen är billig och vig att utföra snart sagdt öfverallt, där i grunden vattenförande grus finnes. På den vägen kunna äfven ladugårdar och mejerier förses med godt vatten, hvilket är af stor vikt för vår blomstrande mejerihandtering.

På många håll å Sveriges landsbygd är reformen redan genomförd, och allmänheten förstår sig bra på att utföra rörbrunnarna utan hjälp af ingeniörer. Å andra trakter synas däremot dessa brunnar vara alldeles okända. Vi måste därför fortfarande arbeta på att sprida kännedom om dem. De måste uttränga den öppna, gräfda brunnen, de måste ock införas i de landsändar, där man ännu anser sig blott ha flod= eller sjövatten att tillgå. Utan tvifvel finnas öfverallt i det inre af landet underjordiska vatten, som medelst rörbrunn kunna uppskaffas. Angående brunnens utförande har författaren blott att fästa uppmärksamheten på att slaskvatten och uppumpadt vatten ej böra få samla sig i en grop invid brunnen utan böra bortledas i rännsten eller dike.

Svårast löses vattenfrågan i skärgården. I dessa trakter får man f. n. ej sällan nöja sig med regnvatten, som samlat sig i grunda, snart utsinande brunnar. Här kan emellanåt ett järnvatten lämna den erforderliga dricksvattentillgången. Därest i skären vatten ej på annat, billigare sätt kan erhållas, i sådant fall kan en diamantborrad brunn vara på sin plats. Vid diamantborrning genom granithällen träffas vanligen på 30 till 40 meters djup en vattenförande stor spricka, från hvilken ett ganska godt dricksvatten kan erhållas. Så har Arkö och andra lotsstationer på ganska tillfredsställande sätt fått sin vattenfråga löst. Grundvattnet i nämnda spricka i granithällen står under högre tryck än vattnet i hafvet. Det uppstiger därför i borrhålet högre än dettas yta. Så förhåller sig allt grundvatten, det står under högre tryck än vidliggande sjöar och floder. Grundvattnet afbördar därför sitt vatten till dessa. Vi känna till, huru vanligt det är att finna källsprång å floders och sjöars botten. Däremot är det mera ovanligt, att floder och större sjöar afgifva vatten till grunden.

Som slutord tillägga vi några ord om hvad den nutida hälsovårdsläran anser som sundt och godt dricksvatten. Allt friskt, klart och välsmakande vatten anses som hälsosamt, därest det ej varit utsatt för förorening. Om det förorenats mycket eller litet, betyder i den vägen intet. Ha vi något smuts i vattnet, kunna vi nämligen aldrig vara säkra på att icke smittämnen följt med. Saknas de däri en dag, så finnes intet som hindrar, att sådana nästa dag kunna inkomma. Det är af denna orsak, som vi utdöma den gräfda brunnen invid bostad och ladugård, och det är af samma orsak, som vi ej gärna se, att dricksvatten hämtas ur floder och sjöar.

För att upptäcka, om ett vattenhämtningsställe förorenas, använda vi icke kemi eller bakteriologi utan blott och bart våra sinnen och vårt omdöme. Ringa grad af förorening kan nämligen kemien ej säkert upptäcka, och antalet bakterier är inom vissa gränser likgiltigt, därest vi kunna vara säkra på att inga af dem äro skadliga. De flesta vattenbakterier äro nämligen alldeles oskadliga för vår hälsa. För att bedöma ett dricksvattens godhet, besöka vi vattenhämtningsstället och upptäcka då lätt med ögat, huruvida vattnet kan vara utsatt för förorening. Ar detta ej förhållandet, så anse vi vattnet sundt, då det smakar bra.

Vi tillråda icke begagnandet af ett dricksvatten, som är förorenadt, detta så mycket mindre, som vi anse, att vattnet svårligen kan renas i hemmen. Kokas vattnet, så dödas nog alla däri förekommande smittämnen, men hvilket hus är så sorgfälligt skött, att icke emellanåt okokt vatten kommer till användning? Finnas smittor i vattnet, så är det lika dåligt att dricka det, som att däri tvätta matvaror och tallrikar. Det är ej ens utan sin fara att skura golf med sådant vatten. Sämre än kokning är filtrering genom kol. Kolfiltren kunna visserligen taga bort färgämnen och göra vattnet klart, men smittor borttagas ej säkert och vattnet blir ofta förorenadt genom en mängd bakterier, som växa i filtret. Filter, som äro verkligt praktiska för hemmen, finnas icke.

Då alltså ett vatten ej kan säkert renas i hemmen, fordrar den nutida hälsoläran, att blott rent vatten införes i våra hus. Det är för att tillfredsställa denna fordran, som vi behöfva rörbrunnen.

Ett välsmakande, friskt dricksvatten, sådant det finnes i naturen, alltså utan föroreningar, kan likväl äga en mindre god egenskap. Vattnet kan nämligen vara för hårdt, d. v. s. kan innehålla för mycket kalk och magnesiasalter. Om detta är förhållandet, blir det, som vi veta, olämpligt att använda i hushållet, ärter, bönor och äfven te bli svåra att koka och för tvätten åtgår alldeles för mycket tvål och såpa. För vår hälsa synes det hårda vattnet ej vara i minsta mån skadligt, átminstone ej vid måttlig hårdhetsgrad. Det mjuka vattnet, i hvilket finnes ringa mängd af nämnda salter, inverkar ej heller menligt på vår hälsa. Mången anser dock, att det mycket kalkfattiga vattnet smakar mindre godt. Grundvattnet är mycket ofta hårdare än ytvattnet i samma trakt, detta är dock ytterst sällan till men. Den nutida hälsoläran uppställer därför som allmängiltig regel, att grundvattnet är det enda goda dricksvattnet, och detta skall, därest det ej är fråga om ett stort vattenverk, uppfordras medelst rörbrunn.

---

Ovanstående text representerar en avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1900 till Stockholms, Göteborgs & Lunds Horisont (med modernt typsnitt för lättare läsning) och genomfördes 22 Januari 2024. Med reservation för ev. felstavningar p.g.a. svårtolkad text.

Omslag: Tunt boktr. omslag, likt smörpapper. Ingen horisontangivelse.
Format: Sedes, 16:o, ca 11,5 x 9,5cm.
Bindning: Trådhäftad.
Antal sidor: 48.

Pris: 14 ÖRE. Priset på almanackor under det svenska monopolet 1749-1972 fastställdes av regeringen och dryga böter väntade den som försökte stegra priset. Ovan nämnda pris var gällande för alla häftade upplagor 1859-1918.

Varianter:

Övrigt: 1900 är sista året som standardutgåvan ges ut i det gamla formatet. En parallell serie i samma format fortsattes dock att ges ut även fortsättningsvis (t.o.m. 1945) men då till ett betydligt högre pris. Detta är även sista året som almanackor beräknade för Haparanda horisont utkommer då dessa f. o .m. 1901 istället beräknades för Luleå horisont.