Almanack 1925 – Om blinda och blindvård

Av Gustav Åstrand. F. d. rektor vid blindinstitutet.

Vilka böra räknas som blinda?

Om en person är i avsaknad av ögon eller ej kan se ett ljus, som hålles omedelbart framför honom, kan man utan tvekan säga, att han är blind. Vetenskapligt sett höra inga andra till de blindas grupp, men i det allmänna livet, t. ex. då det gäller uppfostran eller försörjning, måste man räkna dit många fler. I det vanliga skolarbetet kan ett barn ej deltaga med fördel, om det ej på åtminstone 6-7 meters avstånd kan räkna fingrar, som man vid belysning håller upp mot en mörk rock och rör något fram och tillbaka. Vid provet böra möjliga brytningsfel t. ex. närsynthet vara korrigerade med glas.

Att märka är härvid, att somliga människors synförmåga växlar starkt efter belysningen samt att synförmågan kan skifta från tid till annan, t. ex. allteftersom fläckar på hornhinnan tätna eller förtunnas. Den mera intelligenta reder sig också nödtorftigt med åtskilligt mindre syn än den mindre intelligenta. Då man tvekar, om ett barn bör hänvisas till blindskola eller ej, gör man klokast i att låta undersökningen verkställas av läkare eller av någon, som sysselsatt sig med uppfostran av blinda.

Utövande av ett hantverk kräver i allmänhet ej nödvändigtvis så god syn som arbetet i en skolklass, och olika yrken kräva mycket olika grad av synskärpa. Så är det minimum av synskärpa, som en skräddare måste ha, avsevärt större än det, som behövs för att utföra grävningsarbeten o. d. Gränsen för gruppen “De blinda” blir därför växlande för olika yrken. Hos oss har man på senare tid ur understödssynpunkt fixerat den definitionen, att som blind bör räknas den, som lider av så stor nedsättning i synförmågan, att avsevärd svårighet vid utövande av ett för honom lämpligt arbete därav uppstår.

Blindhetens utbredning.

Förmodligen är det svårigheten att fixera begreppet blind, som föranlett, att vid våra senare folkräkningar ingen bestämd definition på blindhet angivits. De siffror, som vid räkningarna erhållits, kunna därför sägas giva antalet på dem, som av sig själva och av sin omgivning betraktas som blinda.

Enligt 1920 års folkräkning, vars siffror dock, vad Norrland beträffar, ännu ej äro definitiva utan vid sluträkningen torde komma att höjas något, hade vårt land 3,077 blinda, därav 1,723 manliga och 1,354 kvinnliga, 2,479 bosatta på landet och 598 i städerna. Fördelningen på åldersklasser visar stark stegring från de yngre till de äldre, d. v. s. jämförelsevis få personer födas blinda eller bli blinda i barndomsåren, men ålderdomsblindhet är mera vanlig.

För att åskådliggöra blindhetens utbredning brukar man ange antalet blinda på 10,000 personer, den s. k. blindkvoten. Denna är vid 1920 års folkräkning 5,21 — för männen 5,99 och kvinnorna 4,5, för landsbygden 5,95 och städerna 3,43. Jämföras dessa kvoter med tidigare folkräkningars, visa de en stark nedgång i blindhetens relativa förekomst allt från 1890, då blindkvoten var 8,25. Även den absoluta blindhetssiffran visar för övrigt nedgång sedan 1900. Sänkningen är betydligt större bland kvinnorna än bland männen — ännu 1890 funnos flera kvinnor än män, som voro blinda. Städernas blinda äro nu flera än någonsin, men då städernas invånarantal vuxit mer än landsbygdens, är dock blindkvoten för städerna mycket förmånligare än förr. Den nådde redan 1860 sitt maximum med 7,o.

I förhållande till främmande länder har Sverge en låg blindkvot. Så har enligt senast offentliggjorda folkräkningar Ryssland (1897) 19,73, Portugal (1911) 13,28, Finland (1900) 11,9, Norge (1920) 10,1, Frankrike (1911) 7,4, England (1911) 7,3 och Tyskland (1900) 6,1. Blott några få länder ha lägre : Förenta Staterna (1920) 4,97, Nederländerna (1909) 4,65, Danmark (1921) 4,56 och Belgien (1919) 3,43.

Om alla dessa siffror måste sägas, att de äro ganska osäkra dels på grund av svårigheten att fixera begreppet blind, dels på grund därav att många blinda försumma att i folkräkningsuppgifterna ange sitt lyte. Som minimisiffror äro de dock säkra, och det är nog också berättigat att draga slutsatser av deras relativa storlek, då felen vid folkräkningarna troligen äro tämligen lika vid olika tillfällen. Man har antagit, att det verkliga antalet praktiskt taget blinda i vårt land nu belöper sig till omkr. 4,000.

Orsaker till blindhet.

De undersökningar, som sedan 1880-talet gjorts vid vårt blindinstitut, visa att bland svenska blinda barn procenten av blindfödda numera är större än förr, egentligen emedan den förvärvade blindheten blivit mindre vanlig. Den medfödda blindheten är ej sällan antingen direkt nedärvd eller beroende på släktskap mellan föräldrarna. Inom vissa släkter förekommer den särskilt ofta. Om än lagen ej räknar blindhet som äktenskapshinder, bör därför den, som själv är blindfödd eller har blindfödda i sin släkt, rådgöra med läkare, innan han ingår äktenskap.

Många barn bli blinda några veckor efter födelsen genom varflytning från ögonen. Denna uppkommer genom att vid själva födelseakten barnets ögon förorenas av bakterier — vanligen, men långt ifrån alltid, av dröppelbakterier. År 1880 voro 29,3 % av lärjungarna vid institutet blinda av denna sjukdom, men procenten har sedan sjunkit ganska regelbundet, så att den 1922 var blott 8,2. Anledningen till denna stora förbättring är den, att barnmorskorna desinfektera de nyföddas ögon och sålunda döda de fördärvbringande bakterierna. En försummelse härvidlag kan bli mycket ödesdiger för barnets framtid.

En annan mycket vanlig blindhetsorsak är den s. k. sympatiska oftalmin, som stundom uppstår i ett friskt öga efter en ofta svåriakttagbar inflammation av regnbågshinnan i det andra ögat. Den sistnämnda inflammationen har då vanligen framkallats av en stöt eller av att en främmande kropp, t. ex. en sten- eller stålflisa, trängt in i ögat. Den sympatiska oftalmin utbryter stundom ett par veckor efter olyckstillfället, men ibland uppträder den först efter åratal. Den slutar i de flesta fall med synens förlust på båda ögonen. När ett öga skadats på ovannämnda sätt, kräver därför försiktigheten, att man i tid vänder sig till läkare, som kan förebygga utbrottet av den fruktansvärda sjukdomen.

Den s. k. gråa starren består i en grumling av ögats lins, som, när man ser in i det sjuka ögat, då ofta ter sig ungefär som ett knappnålshuvud. Sjukdomen kan vara medfödd eller vara en följd av någon ögoninflammation eller skada på linsen. Hos gamla uppkommer den ofta i samband med de förändringar, ögat med åldern genomgår. Den nedbringar stundom synen till ett minimum, men både på unga och gamla kan den mycket ofta med stor framgång opereras. Vad särskilt barnen beträffar, är det av vikt, att operationen ej onödigtvis uppskjutes, då dessas förmåga att efter operationen uppöva sin synskärpa avtar med vart år, som går.

Hjärninflammation, scharlakansfeber m. fl. febrar, syfilis och tuberkulos äro även rätt vanliga blindhetsorsaker hos unga och gamla, likaså yttre våld av allehanda slag, sprängskott och frätande syror.

Blindas uppfostran och utbildning.

Den omständigheten att en person är blind, behöver ingalunda göra honom till en onyttig människa och en börda för omgivningen. Genom en förståndig utdaning kan man nämligen med framgång motarbeta många av de stora olägenheter och svårigheter, som lytet naturligtvis dock alltid medför. Denna särskilda blindvård bör både för barn och vuxna begynna så snart som möjligt efter det blindheten inträtt.

De blinda barn, som ännu ej nått skolåldern, böra helst vara under moderns vård. Hon bör noga iakttaga att i de avseenden, där det är möjligt, behandla sitt blinda barn som om det vore seende. Det bör lära att kläda sig självt, att gå omkring i rummet och på gården utan hjälp, varvid dock möjligen befintliga farligheter böra undanröjas på förhand. Barnet bör alltid ha sysselsättning, varvid byggbitar äro mycket lämpliga leksaker. Det bör få deltaga i de seendes lekar, men man måste dock se till, att de seende barnen ej på olämpligt sätt begagna den överlägsenhet, de genom sin synförmåga ha över den blinda lekkamraten. En viss benägenhet för underliga fasoner får den blinda lätt. Han vill stå på en och samma plats och ideligen bocka (“såga ved”), skymtar han något av dagsljuset, vill han gärna vifta med ett par fingrar framför ett öga. Dessa vanor böra motarbetas, då de rikta människors blickar på honom och han för dessa framstår som “konstig”.

Besökande vänner äro mycket benägna att beklaga den unga. Detta nedstämmer och irriterar honom, och han bör förskonas därför, ty han behöver väl all den tillförsikt och tro på framtiden, som han kan äga. Detta gäller för övrigt om blinda av alla åldrar. Endast den, som personligen står dem mycket nära, kan ha rätt att tala med dem om deras lyte ; otidiga yttringar av medlidande äro närgångna och tynga mer än de lätta.

Försummelser vid den tidiga uppfostran lämna mycket ledsamma spår efter sig. Har ett barn t. ex. ej fått under sina första år något nämnvärt använda sina händer, bli dessa mjuka och svaga samt föga känsliga. Det arbete, som vid blindskolorna måste nedläggas på att ge styrka och känslighet åt sådana händer för att göra dem till dugliga redskap, är ofta tämligen resultatlöst, och detta är så mycket olyckligare, som den blindas hand skall i viss mån ersätta ögat och därför bör vara bättre och ej sämre än vanliga människors.

Om ett blint barn ej har sin mor i livet eller om hon saknar tid eller förmåga att sköta dess mycket krävande uppfostran, måste andra taga det omhand. Ålderdomshemmet är väl knappt någonsin en lämplig plats för ett sådant barn, och det år svart att finna en familj, som kan och vill åtaga sig den besvärliga uppgiften. Lyckligtvis ha vi ett ställe, dit det blinda barnet kan med fördel sändas, nämligen Blindhemmet vid Nynäshamn. Detta, som ursprungligen avsågs blott för arbetande blinda kvinnor, har sedan 1915 en avdelning för barn, vid vilken 10 sådana kunna mottagas. Platserna ha aldrig varit fullt besatta, varför svårighet att vinna inträde ej behöver befaras. Mot en årsavgift av 400 kr. i ett för allt mottagas barn, som äro över ett och under sju år gamla, om de ej ha annat lyte jämte blindheten. En ändring i fattigvårdslagen, varigenom landstingen skulle komma att bestrida avgiften, är ifrågasatt. Samvaron mellan de vuxna blinda kvinnorna och barnen länder till ömsesidig trevnad.

Enligt lag av den 29 maj 1896 och stadga av samma dag, vilka med smärre ändringar alltjämt gälla, skall ett blint barn det år, då det fyller sju år, anmälas till inträde vid en statens förskola för blinda, såframt det ej i hemmet åtnjuter undervisning, som skolrådet anser i noggrannhet och omfattning motsvara den, som meddelas i offentlig blindskola. Skolpliktiga äro ej de barn, som lida av andra lyten jämte blindheten. Lagen tillåter visserligen två års uppskov med anmälan, men om barnet ej lider av någon mycket allvarlig sjukdom, far det i allmänhet bäst av att så tidigt som möjligt komma till blindskola och till umgänge med andra blinda. Lika barn leka bäst.” Tvenne förskolor finnas, den ena vid Tomteboda för barn från Svealand och Norrland, den andra i Växjö för barn från Götaland.

Då det ej sällan händer, att ett barn blir blint efter sitt sjunde år, är det stadgat, att anmälningsplikten kvarstår ända tills det fyllt fjorton år, men efter sitt nionde år kan barnet ej intas i förskola, utan måste då anmälas till blindinstitutet vid Tomteboda. Detta gäller också om blinda barn, som av andra orsaker ej i tid anmälts vid förskola.

Skolråden äga tillse, att de blinda barnen inom respektive distrikt anmälas till undervisning vid blindskola. Vid anmälan skola fogas präst- och läkarbetyg efter särskilda formulär, som tillhandahållas av vederbörande rektorer, samt eventuellt dop- och vaccinationsbetyg. Handlingarna böra helst vara insända före den 1 juni. Årsavgiften, 400 kr., betalas av landstinget, som dock kan uttaga större eller mindre del därav från målsmannen, om tillgångar finnas. Barnen ha allting fritt, såväl undervisning som mat, kläder, bostad, läkarvård o. d. Samtliga ovannämnda skolor äro internat. Det händer numera aldrig, att man på grund av bristande utrymme behöver för något barn uppskjuta inträdet vid statens barnskolor för blinda.

I förskolorna undervisas i innanläsning, skrivning, kristendom, räkning och åskådning ävensom modellering, handövning, gymnastik och sång, varjämte man, där så behöves, lär barnen hjälpa sig själva vid av- och påklädning samt ätning m. m. dyl. Vid såväl läsning som skrivning begagnas det s. k. Brailleska punktskriftssystemet, varom mera nedan. Åskådningsundervisningen avser i synnerhet att uppöva förmågan att iakttaga med känseln och meddela de blinda barnen en mängd begrepp, som ett seende barn tack vare sina ögon lär utan särskild undervisning. Modelleringen och handövningen, som bl. a. omfattar flätning och träslöjd, avse dels att öva upp handen, dels att vara en förberedelse till hantverksundervisningen vid institutet. Gymnastikundervisningen, i vilken också dans ingår, har stor betydelse för att öka barnens rörlighet och för att motverka den yttre otymplighet, som lytet lätt medför.

Vanligen stanna lärjungarna fyra år i förskolan, varefter de överflyttas till institutet.

Vid institutet undervisas i samma ämnen som vid förskolan samt dessutom i geografi, historia, statskunskap, geometri, naturkunnighet och kassabokföring. Kurserna i läroämnena motsvara ungefär en A-folkskolas med något mera i vissa ämnen och mindre i andra, beroende på blindhetens inverkan på lärjungarnas uppfattningsmöjligheter och intressen. I de fem lägsta (ettåriga) klasserna meddelas samtidigt med den nämnda undervisningen även yrkesundervisning. Den sjätte (treåriga) klassen ägnas uteslutande åt sådan. Varje gosse lär, efter att ett eller annat år ha gått i snickeriet, borstbinderi eller korgmakeri, några få lära skolagning.

Flickorna undervisas i kvinnliga handarbeten såsom stickning, knytning, vävning och syning; ett flertal av dem går igenom utbildningskurs i institutets skolkök, och några undervisas i maskinstickning. Ett fåtal har lärt cigarrett-tillverkning. Den tekniska undervisningen avser att ge lärjungarna sådan yrkesskicklighet, att de därmed skola kunna förtjäna sitt uppehälle eller åtminstone bidra därtill. Jämte sångundervisningen givas också åt en del elever lektioner i orgel, piano, fiol och harmonilära. Denna undervisning syftar endast undantagsvis till att bilda yrkesmusiker, utan går i allmänhet ut på att skaffa lärjungarna en färdighet, som kan skänka dem och deras omgivning ett förädlande nöje. I pianostämning utbildas däremot verkliga fackmän, som i flera fall avslutat sin utbildning med examen vid musikaliska akademien. Institutskursen är 6-8-årig, men för att undvika överfyllnad på institutets verkstäder och minska det olämpliga sammanförandet av barn och nästan fullvuxna få många av de manliga lärjungarna tillbringa 2-3 av sina sista skolår vid den nedan omtalade skolan i Kristinehamn.

Nästan en tredjedel av institutets lärjungar utskrivas, innan de genomgått fullständig kurs. Så gott som årligen är det någon, som kan lämna blindskolan, emedan han återfått sin syn — vanligen efter genomgången operation. Några utskrivas på grund av epilepsi, tuberkulos eller annan sjukdom, men det är i all synnerhet vanligt, att utskrivningen föranledes av sinnesslöhet. Det händer ofta, när ett barn skrives in vid blindskola, att det är påfallande efterblivet, men man tvekar, om denna omständighet beror på verklig sinnesslöhet eller är en följd av oförståndig eller utebliven uppfostran. Barnet behålles då vid blindskolan tills vidare för iakttagelse. Visar det sig efter någon tid — kanske ett år eller mer, ty frågan är både svår och för barnet ödesdiger — att sinnesslöhetens lyte verkligen föreligger, utskrives barnet, och man uppmanar målsmannen att söka in det i statens vårdanstalt i Lund för blinda med komplicerat lyte.

Vid denna anstalt, som 1922 trädde i verksamhet och då efterträdde Drottning Sofias stiftelse i Vänersborg, mottagas blinda, som ha andra lyten jämte blindheten — sinnesslöhet, lamhet, vanförhet, dövhet, stumhet, sinnessjukdom eller epilepsi — stundom flera av dem. Om en blind lider av ett eller flera lyten jämte blindheten, ökas tydligen för honom svårigheterna för självförsörjning i hög grad, och är det komplicerande lytet mycket utpräglat, kan han oftast ej nämnvärt bidraga till sitt uppehälle. Det är därför en välsignad sak, att skyddslingarna kunna få stanna hela sitt liv vid denna anstalt. Där finnas nämligen ej blott en skolavdelning för de unga, som äro bildbara, och en arbetsavdelning för de vuxna arbetsdugliga utan även en asyl för dem, som ej lämpligen kunna vara i någon av de andra avdelningarna.

Skolundervisning ges i de vanliga blindskolämnena, naturligtvis med kurserna jämkade efter de i mycket olika grad bildbara lärjungarnas uppfattningsförmåga. Handarbetet är övervägande ställt på vävning, som ur flera synpunkter visat sig mycket lämplig. Det är ett vanligare förhållande, att personer förlora synen som vuxna, än att de göra det redan under barnaåren. Då en sådan olycka drabbar en vuxen, bör han därav ej låta sig nedbrytas och försjunka i overksamt grubbel över sitt öde. Han skall i stället snarast möjligt söka skaffa sig en sysselsättning av en eller annan i art, helst en sådan, som står något samband med hans tidigare yrke. Det kan finnas någon del av detta, som fortfarande lämpar sig, fast han blivit blind.

Så kan visserligen en bokbindare, som förlorat sin syn, ej längre sköta yrkets finare detaljer såsom ornamentering o. d., men häftning och enklare bindning kan han med en viss begränsning fortfarande verkställa. En kvinna kan alltjämt sköta de flesta hushållsgöromål samt sticka och väva. För den, som ej har någon sådan möjlighet, kan det vara skäl att lära något av de speciella blindyrkena, korgmakeri eller borstbinderi — helst dem båda. Det går lättare, än den nyligen blinda själv till en början tror, att lära de blindas hantverk, och t.o.m. blindskriften, som först brukar förefalla så svår, kunna alla lära, som ej illa skadat sina fingrar, t. ex. då de genom ett sprängskott förlorat sina ögon.

Åt manliga blinda, som äro över 14 år, meddelas undervisning i de nämnda färdigheterna vid statens hantverksskola i Kristinehamn för blinda. Ansökningar om inträde böra helst ingivas före 1 juni. Till dem skola fogas prästbetyg med eventuellt medellöshetsintyg och läkarbetyg om att sökanden ej lider av fallandesot, smittosam eller obotlig sjukdom, dessutom av tidigare skolbetyg, pastors svar på vissa frågor samt ansvarsförbindelse för inackorderingsavgiften från kommunen eller vederhäftig person. Undervisningen lämnas gratis, men då skolan i motsats mot barnskolorna är ett externat, måste lärjungarna inackordera sig i staden för erhållande av mat, husrum o. d. Härtill erhåller var medellös ett statsbidrag å 150 kr., varjämte i en mängd fall också pensionsstyrelsen lämnat avsevärd hjälp. Skolans rektor brukar kunna skaffa en anspråkslös inackordering för omkr. 3 kr. om dagen. Då dessvärre de sökande pläga vara flera än de lediga platserna, måste ofta ansökningars beviljande stå över till ett följande år. Sedan skolan 1922 erhållit vidgade lokaler och ökat anslag, är det att hoppas, att inom kort platsbehovet skall vara täckt.

Undervisning meddelas, utom i läsning och skrivning, i korgmakeri och borstbinderi med det för yrket behövliga snickeriet, i tillverkning av diverse knutna och stickade arbeten, list- och halmskor samt i mattflätning o. d., i bokföring, samhällslära och sång. Kursen är 2-3-årig, vartill ej sällan senare kan böra komma en kortare repetitionskurs.

Numera mottagas inga kvinnliga lärjungar vid Kristinehamnsskolan. De kvinnor, som bliva blinda efter sitt fjortonde år eller. ehuru tidigare blinda, av något skäl ej blivit intagna i statsskola, kunna söka sig in vid blindskolan i Uppsala. Denna, som är grundad på en donation av Anna Wikström, innehaves av Diakonissanstalten och åtnjuter statsunderstöd. Ansökningar ställas till Blindskolan, Uppsala, och böra åtföljas av prästbetyg med eventuellt medellöshetsintyg, läkarbetyg enligt formulär, skolbetyg samt ansvars-förbindelse för möjligen behövlig sjukhusvistelse och för sommaruppehåll. Vid skolan ha lärjungarna allt fritt utom kläder och sjukhusvård. Emellertid är det ifrågasatt, att en lindrig inackorderingsavgift skall komma att upptagas.

Undervisningsämnena äro läsning, skrivning, kristendom, korgmakeri, borstbinderi, stickning och vävning. Kursen räcker 2-3 år.

Av statens blindskolor ha, med ekonomiskt stöd av enskilda föreningar, några gånger för blinda kvinnor anordnats sommarkurser dels i korgmakeri eller maskinstickning, dels i matlagning och annat, som hör till ett hushåll.

Att skaffa god privatundervisning åt blinda år mycket svårt. Gäller det blott innanläsning, kan dock vilken bokligt bildad person som helst med hjälp av ett blindalfabet ge nödtorftig handledning. Abcbok erhålles gratis från blindinstitutet. I borstbinderi kan en blind yrkesman giva en grundläggande undervisning. Som regel bör dock den unga eller medelålders blinda tillbringa någon tid vid blindskola. Det verkar lugnande på honom att befinna sig i en omgivning, där han ej känner sig som abnorm, och det livar honom till egna ansträngningar, då han märker vad andra kunna uträtta.

Böcker för blinda.

En stor hjälp för de blinda till att bära lytets börda är läsningen. Vid boktryck liksom vid skrivning med upphöjda bokstäver användes så gott som uteslutande det efter sin upphovsman uppkallade Brailleska alfabetet. Det utgöres av upphöjda punkter, sammanställda på följande sätt:

Punktskrift
Punktskrift
etc. Punkterna tryckas på styvt papper, för att de ej vid läsning med fingrarna skola pressas ned och bli oläsliga. Då bokstäverna måste vara tämligen stora, bliva böckerna mycket skrymmande, så att exempelvis en psalmbok utan evangelie- och bönbok upptar fem tjocka folioband. För att i någon mån motverka denna olägenhet begagnas i många böcker ord- och stavelseförkortningar.

De flesta blindböcker tryckas vid institutet på Tomteboda och säljas där tack vare ett statsanslag för priser, som vida understiga framställningskostnaderna. Då bokstäverna äro så skrymmande, som fallet är, bli böckerna dock rätt dyra i jämförelse med andra med samma textmängd. Priskuranten omfattar huvudsakligen läro- och läseböcker, religiös litteratur samt en del klassiska verk inom svensk skönlitteratur ävensom noter.

Också stiftelsen De blindas bokfond trycker böcker, huvudsakligen läroböcker för sådana blinda, som önska driva studier över folkskolans nivå.

Ett förhållandevis stort utlåningsbibliotek (9,000 band) äger De blindas förening i sin lokal, Majorsgatan 12, Stockholm, med depåer i Göteborg, Kristinehamn, Hälsingborg och Malmö. Böckerna äro till övervägande del tryckta för hand, ofta av frivilliga, oavlönade kopister, och omfatta allahanda ämnen, dock mest skönlitteratur. De utlånas gratis, och föreningen betalar t. o. m. transportkostnaderna. Ett veckoblad i blindtryck utges av De blindas förening. Det lämnas kostnadsfritt åt varje blind, som vid närmaste poststation erlägger postbefordringsavgiften.

Blindvårdens organisation och arbetsmetoder.

Den gällande stadgan för statens blindskolor sätter som utbildningens mål att bibringa lärjungarna samma kunskapsmått, som folkskolorna giva, samt sådan yrkesskicklighet, att de kunna förtjäna sitt uppehälle eller åtminstone, efter måttet av krafter och begåvning, därtill bidraga. En statistik, som är uppgjord på grund av uppgifter från ett stort antal fattigvårdsordförande, ger vid handen, att av de lärjungar från institutet och Kristinehamnsskolan, som skrevos ut åren 1879-1920 efter fullständigt genomgången kurs, 33,5 % bland männen men bland kvinnorna blott 4,7 % kunde fullt försörja sig själva. Av männen kunde ytterligare 53,9% och bland kvinnorna 53,1 bidraga mer eller mindre till sitt uppehälle. Helt och hållet måste respektive 12,6 % och 42,2 % av de båda könen försörjas av andra. För sådana blinda, som ej erhållit anstaltsundervisning, äro siffrorna betydligt sämre. Verkligheten är emellertid säkerligen åtskilligt bättre, än vad ovan angivna siffror utvisa, ty just ibland de blinda, som reda sig utan kommunal hjälp, finnas helt visst många, som äro obekanta för fattigvårdsordförandena. De inkomna uppgifterna visa också ej sällan, att man mycket underskattat värdet av det husliga arbete, som även en blind kvinna kan utföra. Även i de fall, där man med undervisningen ej lyckats komma längre, än att man skaffat den blinda en sysselsättning, om ock föga vinstgivande, har dock livet blivit honom drägligare, då han ej längre behöver sitta helt och hållet sysslolös.

När den vid skolan utbildade blinda vänder åter till sin hemtrakt, inträffar — kan man säga — det avgörande ögonblicket I hans liv. Han kommer med känsla att ha lärt sig en hel del nyttiga ting, och han tror, att han med sin duglighet skall kunna stå på egna fötter, och hoppas kanske att snart nog kunna t. o. m. bilda ett eget hem. Från institutet eller hantverksskolan för han med sig som gåva nödiga verktyg och rätt mycket arbetsmaterial.

Men redan när han skall sätta igång med att av detta material tillverka sina korgar och borstar, resa sig oförmodat hinder av varjehanda slag.

Det är trångt i föräldrahemmet, och man har svårt att bereda honom den verkstadsplats, han behöver. Efter att länge ha dröjt med att ta itu med saken röjer man äntligen upp ett hörn åt honom i köket, eller man låter honom slå sig ned på vinden eller i ett uthus. I köket tröttnar man emellertid snart på honom och vill ej ha honom kvar där, ty han skräpar ner med sina pilkvistar, stjälper kanske någon gång ut sin blötbalja på golvet, och hans fiber och tagel damma fruktansvärt. På vinden eller i uthuset blir det kallt, när vintern kommer, och han kan ej sitta där längre med sitt arbete. Så blir han ånyo urståndsatt att utföra något nyttigt, han blir nedstämd och vresig, känner sig oförstådd, betraktas som oduglig och sitter i sin vrå som en verklig börda för sig själv och andra. Kan han då hjälpligen hantera ett dragspel, händer det, att detta blir hans tillflykt. Han gör allt längre “konstresor” och vandrar sedan land och rike omkring som en knappast nödtorftigt förklädd tiggare. Har en blind en gång kommit in på tiggarstråten, har han svårt att överge den, ty han kan knappt undgå att finna, att han på den både lättare och rikligare får sin utkomst än med strävsamt arbete. Hans lyte är vid tiggeriet så långt ifrån att vara ett hinder, att det i stället bereder honom en avgjord fördel. En sådan väg har mången blind vandrat, som skulle ha kunnat bli en duglig och aktningsvärd arbetare, och skälet har visserligen ej alltid varit eget begär efter dagdrivarlivet, utan förfallet har åtminstone ibland berott därpå, att en förståndig hjälp ej kommit honom till del i den avgörande stunden. En sådan hjälp har kanske ej behövt vara dyrare än en tanklöst given allmosa, men visserligen kräver den mera möda. Mången kommun, som år efter år har fått underhålla en oduglig blind, skulle ha kunnat helt eller delvis slippa detta, om den i rätt tid ordnat klokare för honom.

Vad den blinde först behöver, när han från skolan återvänder till sin hemtrakt, är — såsom ovan påpekats — en arbetsplats. En borstbindare kan nöja sig med ett ganska litet arbetsrum, men det bör ej vara fuktigt, och vid städningen måste man se till, att man ej sopar bort en del av det stundom ganska dyrbara material, som kan vara spillt på golvet. Korgmakaren behöver större utrymme för pilbuntar m. m., och golvet i hans verkstad bör åtminstone kring blötbaljan vara skyddat så, att det ej blir genomvått och luften i rummet därav unken. Väverskan bör ha plats för sin vävstol och så gott utrymme för sina garnbuntar, att hon kan hålla dem i god ordning och sålunda ej utsättes för att blanda ihop olika färger. När hon skall sätta upp en ny väv, behöver hon som de flesta seende väverskor en något kunnig medhjälparinna, men sedan reder hon sig själv. Maskinstickerskan kräver föga plats och plägar kunna sitta i ett vanligt boningsrum. Massören måste ha ett sunt, prydligt och snyggt rum, där han kan ta emot sina patienter.

I enstaka fall kunna arbeten av helt annat slag, men dock lämpliga, beredas i hemorten, särskilt om den blinda, under den tid han såg, hållit på med ett yrke. Det finns exempel på blinda, som med framgång sköta jordbruk och hönsavel, äro mjölnare, spikklippare eller lappskomakare. Kan man ordna så, att de få utöva ett sådant så att säga individuellt yrke, är det ur flera synpunkter bäst, ej minst ur konkurrensens.

Om nästan alla de nu nämnda yrkesutövarna gäller, att deras arbetsplats ej får ligga för långt från allmän färdeväg, och detta ej blott för att de ej personligen skola bli för mycket isolerade, utan även emedan man ej kan vänta, att en kund skall färdas långa sträckor för att få en korg lagad eller köpa en borste. Då förtjänsten på vart särskilt arbete är ringa, måste emellertid kunderna vara många. Är det ej möjligt att i hemorten finna en tjänlig plats, kan det bli nödvändigt, att den blinda söker sig in till något större samhälle eller i nödfall till någon blindförenings verkstad.

Helt visst behöva de blinda, som arbeta för sig själva, då och då ett förståndigt handtag, och detta gäller framför allt försäljningen av arbeten. De blindas borstar äro handgjorda och därför dyrare än de maskingjorda, och ej alla kunder förstå, att i dylika fall “den, som köper dyrt, köper billigt”. Vad slags arbete den blinda utför, gör han det långsamt, varför det också är svårt för honom att hålla priset nere, om förtjänsten skall bli något att leva av. I kommunala inrättningar, kaserner, sjukhus, hotell, badhus m. fl. brukar man dock gärna ta den goda, om än ej särdeles billiga varan, och man gör den blinda en stor tjänst, om man förmedlar hans avsättning dit.

I Älvsborgs län har med de bästa resultat ett ordnat försäljningsarbete igångsatts av landstingets “blindnämnd”. Den blinda, som bor på en ort, där han ej kan finna avsättning för sin tillverkning, kan efter överenskommelse insända någon del därav till någon av de De blindas förenings försäljningsbodar, men man kan naturligtvis ej där mottaga obegränsade kvantiteter, liksom man ock där måste vara rätt noga med kvaliteten. Vid de nedan omnämnda varumässorna på “De blindas dag”, omsättes mycket av de blindas arbeten. Slutligen kan en blind också ge sig ut på kortare eller längre vandringar för att salubjuda sina artiklar. Många göra det med verklig framgång, men utom det att det kan vara tämligen mödosamt, blir för den fullständigt blinda också kostnaden för en följeslagare avsevärd. För att underlätta för de blinda att sälja sina arbeten billigt söker man skaffa dem arbetsmaterial för nedsatt pris. Två stora materialdepåer finnas, nämligen i Stockholm och Kristiehamn. Från dem sändas varorna i regel fraktfritt. Föreningen för blindas väl lämnar gratis en mängd garn, pil, borst, fiber o. s. v. till arbetande blinda.

När det i ett eller annat avseende tar emot för den blinda i hans verksamhet hemma, önskar han ofta flytta till annan trakt eller övergå till annat yrke. Utan att verkligt tvång föreligger, bör han dock ej överge vare sig den ort, där han är känd och hemmastadd, eller den bana, pa vilken han slagit in, varigenom han ju kastar bort resultaten av åratals utbildningsarbete. Ofta torde det vara nog med en repetitionskurs i Kristinehamn eller Uppsala för att bättra på de delvis förgätna skolkunskaperna. Ibland föreligga dock verkligt goda skäl för en ändring.

Gäller det yrkesbyte, är det vanligen så, att den blinda hantverkaren vill bli massör, piano-stämmare eller maskinstickerska. Till det förstnämnda yrket, som i några men visserligen ej många fall visat sig lämpligt, krävas utom goda moraliska och intellektuella egenskaper, en utpräglad snygghet samt ett utseende, som ej verkar avskräckande på patienterna. Utbildning har ofta erhållits vid Kjellbergska institutet i Stockholm. Pianostämmare uppläras bland blindinstitutets elever, och det har hänt, att även äldre blinda där fått utbildning. För de få, som ha tillräckligt fint öra för tonhöjden, vilket är detsamma som att vara musikalisk, kan yrket vara bra och föda sin man. En god sak är, om pianostämmaren ser så pass, att han har ledsyn, ty då inbespar han kostnaden för ledsagare. För maskinstickerskor anordnas då och då kurser vid institutet.

När en blind skrivs ut från skolan, upphör ej för den skull hans förbindelse med denna. Det är ett mycket vanligt förhållande, att de forna lärjungarna ligga i korrespondens med sina gamla lärare, och institutet har sökt ordna samarbetet genom att på bekostnad av fondmedel, som under årens lopp donerats till detsamma, anordna en reseinspektion, som avser att undersöka de blindas förhållanden och ge praktiska råd till dessas förbättrande. Två eller tre personer, vanligen hantverkslärare, beresa årligen några av rikets landskap.

De nyssnämnda fondräntorna användas även till att skaffa dyrbarare verktyg m. m. åt blinda, hjälp till enstaka blindas vidareutbildning samt framför allt till underhåll av det förutnämnda Blindhemmet vid Nynäshamn.

Ett gott stöd vid arbetet att hålla sig uppe har ett flertal blinda i de invaliditetsunderstöd, som lämnas enligt pensionsförsäkringslagen. Dessa utgå efter graden av ekonomisk oförmåga, varför de blinda, som ha bättre inkomster, ej komma i åtnjutande av dem, och de, som ha sämre, få:mer i samma mån inkomsten är lägre. Ansökan om understöd skall ingivas till ortens pensionsnämnd.

Enligt lagen av 14 juli 1916 om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag erhålla många blinda, särskilt i större kommuner, avsevärda penningunderstöd från det allmänna. Hittills är det blott ett län — Älvsborgs — som mera systematiskt tagit vård om sitt områdes blinda genom en s. k. blindnämnd.

Flera enskilda sammanslutningar finnas också, som arbeta för de blindas sak antingen i hela landet, såsom Föreningen för blindas väl, vilken huvudsakligen ägnar sig åt att skaffa material åt arbetande blinda, De blindas förening och Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för de blinda — alla tre i Stockholm — eller inom ett begränsat område såsom Hoppet i Göteborg.

De blindas förening som är störst, har i Stockholm en materialdepå med träförädlingsfabrik, korgmakeri- och borstbinderiverkstad, en skrivbyrå, där några blinda maskinskrivare sysselsättas, ett hantverkshem för blinda kvinnor, försäljningsbodar och lånbibliotek, varjämte den utger ett veckoblad och lämnar tillfälliga bidrag till enskilda blinda. Den förvaltar också en sjukkassa, som på ovanligt fördelaktiga villkor bereder deltagarna hjälp vid sjukdomsfall. Föreningens största inkomster utgöras av statsanslag och av medel, som av dess ordförande insamlas på enskild väg. Barnets lyckopenning, som genom barnmorskorna tillhandahålles nyfödda barns föräldrar, lämnar den årligen några tusen kronor. Mera kan beräknas från De blindas dag, som föreningen brukar anordna tillsammans med Kronprinsessans nämnd. Denna “dag” avser ej blott att ge föreningarna inkomst utan även att bereda avsättning för en mängd blindarbeten samt “väcka praktisk medkänsla för de blinda, deras liv och gärning”. I samband med varumässorna säljes en “höstblomma”. Inkomstöverskottet fördelas mellan de anordnande föreningarna och de s. k. skyddsvännerna.

Dessa äga i motsats mot den ovannämnda länsnämnden icke någon officiell karaktär utan äro privata lokala sammanslutningar, som i nära anslutning till Kronprinsessans nämnd arbeta för de blinda inom sitt område — vanligen ett län. Landshövdingskan är ofta ordförande.

Kronprinsessans nämnd bortskänker avsevärda belopp till anskaffande av egna hem och verkstäder, lämnar verktyg och stundom förlagslån samt söker över huvud liksom de övriga sammanslutningarna att bereda de blinda “hjälp till självhjälp”.

Icke så få blinda, särskilt sådana, vilkas lyte är förbundet med andra defekter, kunna icke reda sig, utan att fattigvården mer eller mindre fullständigt tar hand om dem, och ännu flera äro de, som fastän de ärligt strävat i sin krafts dagar, dock ej kunna lägga av något nämnvärt till ålderdomen, utan då måste hänvända sig till det allmänna. Utanför Stockholm, vid Norrbacka, finns ett hem, som kan mottaga 20 gamla blinda kvinnor, och vid Uppsalaskolan kunna också några sådana få en fristad. Åt ett fåtal män, tillhörande Stockholms kommun, kan plats beredas på det s. k. Lammska hemmet.

Av den översikt av vårt lands blindväsen, som här lämnats, torde framgå, att man genom att anlita de förebyggande och botande metoder, varöver nutidens läkekonst förfogar, ofta kan förekomma en hotande blindhet, att man, om den likväl inträffar, har möjlighet och, vad barn beträffar, även skyldighet att skaffa den blinda särskild undervisning, men att man, även sedan han vunnit sådan, måste vid kritiska tillfällen i hans liv bispringa honom med kärleksfulla och omtänksamma handlingar. Utvägarna äro, som synes, rätt många, varför mycket kan göras i det särskilda fallet. Från de anstalter och föreningar, som arbeta i blindsaken, kan man alltid erhålla råd beträffande vad som är att göra, och stundom kunna de också lämna hjälp av annan art.

Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1925 till Stockholms, Göteborgs, Luleå & Lunds Horisont och genomfördes 26-27 Januari 2011. Med reservation för ev. felstavningar.