Några ord till blifvande mödrar.
Hafvandeskapets fyrtio veckor äro ofta en sannskyldig pröfningarnas tid, särskildt för den kvinna, som första gången skall bli moder; och det behöfves ofta det glada hoppet om en efterlängtad ättling för att hålla modet uppe. Krämpornas och besvärligheternas styrka och storlek bero dock i ej ringa mån af det sätt, på hvilket den blifvande modern förstår att sköta sig. Några små vinkar till vederbörandes tjänst ha därför tyckts undertecknad lämpliga att spridas i de vida kretsar, dit vår almanacka når. Så ha svenska läkare gjort förr, t, ex. Linné och Rosén von Rosenstein för att blott nämna ett par af våra största.
Hvad först beträffar det allmänna lefnadssättet, så bör kvinnan ej göra någon grundväsentlig ändring däri, därför att hon blifvit i grossess. En i öfrigt välskapad och frisk person—och det är egentligen om dem jag här vill tala, ty råden till förut sjukliga eller med för små bäcken behäftade kvinnor, som blifvit hafvande, skulle taga allt för stort utrymme och ej heller lämpa sig för en populär uppsats — en frisk person, säger jag, bör lefva ungefär som förut, sköta sina sysslor, vara i rörelse utom- och inomhus och ej anse sig skyldig t. ex. att »ligga ofvanpå» eller vara absolut overksam, därför att en ny varelse utvecklar sig i hennes lifmoder. Hon bör endast undvika för strängt arbete, t. ex. lyftande af tunga bördor, mycket starka kroppsrörelser och ifrig sport, t. ex. cykling, dans, ridning, fotvandringar, långa järnvägsresor, nattvak o. s. v. Mången bröllopsresa, som utsträckts för länge eller tagits för jäktigt eller för lidelsefullt, har afbrutits af missfall. Kroppen bör öfvas i och utvecklas genom arbete men ej öfveransträngas därmed.
Hon bör däremot kläda sig på annat sätt än förr, d. v. s. ej efter modet utan efter sunda förnuftet, lägga bort sitt snörlif, ha varma, löst sittande kläder efter morgonrocks-, reformdräkts- eller annan praktisk modell. Hon bör äfven mildra sin matordning något, äta enkel och lättsmält spis, undvika »kalasmat» och feta saker samt framför allt ej öfverlasta magen med stora portioner föda utan hellre äta ofta och litet. De så vanliga morgonkräkningarna under de första 4-5 månaderna kunna härigenom och t. ex. genom att liggande förtära litet skorpor och mjölk eller välling före uppstigningen inskränkas till en relativ obetydlighet. Förstoppning bör bekämpas genom lämplig diet (fruktsoppor, fruktkrämer) och ett mildt laxativ eller ett lavemang då och då. Skadade, maskätna tänder böra repareras.
Hela kroppshuden bör skötas särskildt väl under dessa månader. Ljumma bad (35°) eller svala tvättningar (15-20°) böra ofta begagnas. Däremot böra ej kalla bad och ej heller sittbad eller fotbad användas.
Brösten och bröstvårtornas skötsel är ett synnerligen viktigt, men tyvärr så ofta förbisedt kapitel i hafvandeskapets hälsovårdslära. Ty hvarje sund mor, som kan, bör ju ge di. Många »såriga vårtor», som göra digifningen till en plåga i stället för till en glädje för modern, mången bröstböld med ty åtföljande feber, smärtor och operativa ingrepp kunde ha förekommits, om kvinnan i tid vetat, hur hon skulle förbereda och härda sina digifningsorgan. För att få bröstkörtlarna så väl utvecklade som möjligt skall hon dagligen tvätta dem i svalt vatten, torka dem väl och sedan hålla dem i jämn och likformig värme genom att täcka dem med en mjuk ylleduk.
Bröstvårtorna själfva skola förmås att framträda, resa sig och bli kraftiga därigenom att de sakta klämmas och dragas fram; äfven måttligt indragna och små vårtor kunna göras ganska brukbara med en dylik massage. För att härda deras fina hud böra de först grundligt rengöras med tvål och vatten, de gamla smutsbemängda och intorkade öfverhudsfjällen, som betäcka ytan af dem och hämma den blifvande diafsöndringen genom att tillstoppa utförskanalerna, behöfva ibland uppmjukas med olja, innan de med tvål, vatten och en mjuk linnelapp kunna aflägsnas; sedan detta har skett, härdas den späda hudytan medelst sprithaltiga tvättningar: brännvin och vatten, lika delar, eller konjak och vatten. Dessa tvättningar behöfva dock ej göras förrän under de tre sista månaderna af grossessen men då dagligen.
Viktigt är alltid, men alldeles särskildt om fötterna och underbenen svullna, att under senare hälften af hafvandeskapet låta en läkare pröfva urinen på ägghvita, ty en allvarlig och äfven hos förut fullt friska kvinnor ibland förekommande besvärlighet är, att vissa inre organ, framför allt njurarna och lefvern, under grossessen ej förmå fullgöra de ökade krafven på utsöndring af moderns och fostrets omsättningsprodukter, hvaraf blir följden, att i blodet kvarstanna vissa skadliga ämnen.
Dessa kunna leda till s. k. konvulsioner, men de röja sig genom ägghvita i urinen. Genom bland annat sträng och uteslutande mjölkdiet under de sista veckorna kan detta sjukdomsanlag häfvas, om det i tid iakttages.
Åderbråck å benen kunna mildras genom lindandet af dessa med mjuka bindor nedifrån foten uppåt före uppstigandet ur bädden eller genom anläggande af elastiska strumpor.
Vill buken bli ovanligt stor och tungt nedhängande, bör den stödjas med en elastisk bukgördel.
Sköljningar i slidan behöfva ej göras, såvida ej någon svårare flytning förekommer, men i sådant fall bör läkare rådfrågas, så att lämplig behandling kan anordnas före förlossningens inträde. Flitig rengöring af de yttre könsdelarna bör dock företagas till följd af den starkt ökade fuktigheten och slemafsöndringen. Detta sker bäst med lappar af gammalt rent linne eller med renad bomull (ej gärna med svamp).
Om en kvinna, som ger di, ånyo blir i grosses, bör digifningen afbrytas. Den gör hvarken modern eller barnet något godt.
Mot hufvud- och ansiktsvärk, som ibland kunna vara svåra, kunna värme, elektricitet eller vid behof aspirin, phenacetin eller dylikt försökas.
I allmänhet bör ju eljes så litet medikamenter som möjligt användas under grossess både för moderns och barnets skull.
Den s. k. »lystenheten» hos hafvande kvinnor att förtära egendomliga ämnen, krita, kol, aska o. s. v., bör af omgifningen till en viss grad vänligt tålas och medgifvas, den är ofta ett instinktlikt naturkraf. Det finns dock tydligen vissa gränser äfven härför, som ej ostraffadt öfverskridas.
En kurs i barnavård hör äfven om möjligt med till den själfuppfostran, som denna väntetid bör innebära för den unga kvinnan. Den bör vara en utvecklingens och mogningens period ej blott för fostret under hennes hjärta utan ock för henne själf.
A. 0. Lindfors.
Ovanstående text representerar en exakt avskrift av originalet som publicerades i almanackan för 1909 till Stockholms, Göteborgs, Lunds & Luleå Horisont och genomfördes 18 Maj 2013.